Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

En nedbrytande förälder hos L

Svenska Dagbladets erfarna reporter Erica Treijs surnade till rejält förra lördagen. Det var Lärarnas riksförbund som hade retat upp henne. Närmare bestämt i form av en debattartikel i samma tidning, undertecknad förbundets ordförande Åsa Fahlén och skyddsombudet Simon Sandström, om att föräldrarna börjar bli ett problem i skolarbetet. De bildar pöbelartade klungor som attackerar misshagliga lärare och rektorer med anmälningar till Skolinspektionen. Sedan dess har det blivit en artikel till. Man kunde läsa mellan raderna att det där bara är ytterlighetsfallen. Föräldrarna kastar sig ständigt in i verksamheten för att överpröva betyg, skolresor, ordningsregler, eller vad som för tillfället är aktuellt.

Det är klart att man kan förstå Treijs. Hon exemplifierar med alla de elever som inte har någon vuxen som bryr sig. Men, å andra sidan, alla som haft barn i en skola där medelklass och övre medelklass - sådan med vana från mellanchefs- eller chefsnivå – dominerar, känner igen sig i Fahléns och Sandströms beskrivning. Föräldramöten blir rena gladiatorspel, där föräldrarna först slåss mot varandra för att utse alfahonor och alfahannar, sedan slåss mot lärarna, för att sätta dem på plats. Skolpersonal är, i sådana sammanhang, inte kompetenta yrkespersoner med rätt till viss integritet, utan tjänare som måste ödmjuka sig om de inte ska kastas till lejonen.

Det här är, internationellt sett, en märklig ordning. I Frankrike får föräldrar ofta be läraren om lov skriftligen för att ens få till stånd ett möte. Att diskutera själva skolarbetets utförande är sällan, om någonsin, aktuellt. I de flesta andra länder finns åtminstone en viss respekt för lärarnas specialkompetens. Men i Sverige, där jämlikheten ibland blandas ihop med jämndumheten, besväras inte medelklassen av sådana hämningar.

Det har länge beskrivits som ett problem att akademisk medelklass ger sina barn ett försprång i skolan, genom att vara ett stöd i pluggandet. Men frågan är om inte Lärarnas riksförbund är något på spåren. Frågan är om inte medelklassens engagemang i sina barns studier sedan länge snarare blivit ett sänke. Inte bara för deras egna barn, utan för skolan som helhet. Att stötta studierna är en sak. Att ständigt störa dem genom att ifrågasätta allt och inget, överpröva ordningsregler och studieplaner, en annan. Det illa nog när det sker på mikroplanet i enskilda skolor. Det är än värre när den attityden blir den dominerande även bland politiker.

Här finns ett av de stora problemen i borgerlig skolpolitik, inte minst som den tar form hos Liberalerna, eller tidigare Folkpartiet. Jan Björklunds senaste förslag om ett nationellt mobilförbud i skolan är ett typiskt exempel. Själv tror jag att det är en bra idé att ta ifrån eleverna mobilerna under skoldagen. Men det är inte poängen. Poängen är att Björklund agerar precis som de nedbrytande föräldrar som Lärarnas riksförbund uppmärksammar. Han ska prompt lägga sig i detaljerna i skolarbetet. Han ska styra upp lärarna. Varje gång Liberalerna får en idé kräver de föräldramöte och nya förhållningsorder för lärare och skolledare att rätta sig efter.

Jag tror inte att Liberalerna eller andra partier gör det i första hand för att de misstror lärare. De gör det för att de vill signalera att de är engagerade i skolan. Och det här är det sätt på vilket medelklassen i Sverige lärt sig att visa sitt engagemang på. Att det underminerar lärarnas och skolledarnas auktoritet och att det just därför kanske är det största skälet till den svenska skolans utförslöpa, spelar ingen roll.

Genom valrörelser och föräldramöten i den klåfingriga, vetbästiga medelklassens tecken, har professionalismen fåtts på flykt i skolan. Och det bara fortsätter.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera