Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Kamprads livsverk speglar massamhället

Torypolitikern och lymmeln Alan Clark sökte efter en riktigt träffande förolämpning, för att sätta kollegan Michael Heseltine på plats. Han fann den, med lite hjälp av en tredje partikollega, Lord Jopling.

Heseltine var den typ av människa »som köpt alla sina möbler«.

Det är en så förfinad oförskämdhet att många antagligen inte ens begriper den, utanför den brittiska lantadeln. Poängen är att bara uppkomlingar köper möbler. Folk som är att räkna med ärver dem.

Efter en vecka av vändningar och vridningar, hyllningar och dissningar av Ingvar Kamprad, finns kanske något att hämta även i supersnobbism av det slaget, i vår värld av spånplattor och MDF-skivor.

Alla kan inte ärva Hauptbyråer och Prechtspeglar av sina förfäder. Men det tråkiga med Kamprads livsverk, som förstås är storslaget som affärsrörelse betraktat, är att det så väl speglar hur människan och sammanhangen försvinner i massamhället. Det individuella och särskiljande har blivit för dyrt. Det är inte Kamprads fel. Han förstod bara vad som skedde och rörde sig i takt med utvecklingen.

Att själv skruva ihop sina möbler är ett sätt att slippa betala för fackkunskap. Detsamma gäller i produktionsledet: verkligt hantverkskunnande har inget att göra med spånplattor, de är bara råmaterial i industriella processer. Visst finns industriell formgivning, men de stora möbelvaruhusen har en vana att – hur ska man uttrycka det? – låta sig »inspireras« av andra, mindre dussinartade formgivares verk. Och att bokstavligen följa en snitslad bana runt ett varuhus, som en i horden, är en obehaglig upplevelse om man inte låter sig sövas av lunken.

Det Kamprad var mästare på var att skapa en slags trygghetstrivsel i massamhället. Att få oss att finna oss till rätta i flocken, med hjälp av lite pittoreska ortnamn, billig korv och ett rätt oblygt spel på svensk jämlikhetspuritanism.

Det förtar inte Kamprads affärsskapelse. Det kastar ingen skugga över honom. Men det kastar en skugga över oss. Vi tänker annorlunda än man gjorde innan Ikea och andra av massamhällets flaggskepp kom till.

Just nu pågår en diskussion om vikten av att »döstäda«. Att rensa bort våra spår. Inte om vikten av att lämna något efter oss. Det är ingen slump.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera