Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Protests Blogg / Utrikes

Proteströrelsernas gemensamma nämnare

Hakelius: Ibland är statsvetare som bäst när de avslöjar mönstren och linjerna i en verklighet som verkar kaotisk och obegriplig.

Om ni inte fick nog av den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev i förra veckans EU-artikel, finns mer att hämta. Han har en mycket ovanlig förmåga att med obesvärad lätthet gå rakt på sak och att dessutom göra det koncist. Hans »After Europe«, som EU-artikeln byggde på, kom just på svenska i översättning av Henrik Gundenäs under titeln »Efter Europa« (Daidalos). Den är smärtfria 176 sidor. Och för fyra år sedan kom Krastev med »Democracy Disrupted« (University of Pennsylvania Press). Den är bara på 88 sidor, men är ändå en av de mer tänkvärda analyserna av vart politiken och främst demokratin kan tänkas vara på väg.

Krastevs svar – han lider inte av överdriven optimism, även om humöret är rätt gott – är på ett ungefär att den inte verkar vara på väg alls. Det gemensamma drag Krastev ser i de många olika proteströrelser som numera ständigt får kastar grus i de politiska maskinerierna, är att de ägnar sig åt revolution, utan ideologi eller ett projekt. Protesterna mot makten är själva syftet. De protesterande vill inte själva ha makten och bryr sig ofta inte ens om eventuella maktskiften, för så snart de upplever att deras intressen är i fara, går de ut på gatan igen.

Läs mer: Europa är sin egen fiende (Veckans Fokus #5-18)

»Framtiden kommer att vara full av revolutionära rörelser«, citerar Krastev Googles tidigare vd Eric Schmidt, »men den kommer att sakna revolutionära resultat«.

En av Krastevs styrkor är att se de gemensamma dragen, inte bara mellan öst och väst, utan mellan till exempel Nordafrika, USA och Europa. Det är klart att det finns stora skillnader mellan antikapitalistiska sit-ins på Wall Street, prodemokratiska, eller åtminstone antiauktoritära, demonstrationer på Tahrirtorget, oppositionsledda protester i Thailand och grekiska manifestationer mot åtstramningspolitik. Men det finns också beröringspunkter, just i hur de protesterande tänker och fungerar. I de allra flesta fall har inte protesterna på gator och torg, oavsett om de skett på Tahrirtorget eller på Wall Street, skapat plattformar för nya politiska aktörer, eller återskapat förtroendet för politiker eller offentliga institutioner:

»Tvärtom har protesterna förvandlat misstro mot institutionella normer till en egen norm. Protesterna är på samma sätt ett uppror mot den representativa demokratins institutioner, men utan att erbjuda några alternativ inom det demokratiska systemet, eller en öppenhet för ickedemokratiska alternativ. Och, till slut, vågen av protester är ledarlös, inte för att sociala medier gjort de ledarlösa revolutionerna möjliga, utan därför att i vår libertarianska tidsålder har viljan att utmana alla former av politisk representation, gjort alla politiska ledare, oavsett form och nyans, ovälkomna.«

Ibland är statsvetare som bäst när de visar hur något som verkar självklart i själva verket är obegripligt. Men ibland är de tvärtom som bäst när de avslöjar mönstren och linjerna i en verklighet som verkar kaotisk och obegriplig.

Vill man förstå vad det är för märklig tid som någon skämtare, vem det nu är, har placerat oss i, är Ivan Krastev en lysande ciceron.

 

 

Video: Erik Fichtelius

Frågan som förföljt KD

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera