Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Därför får bostäderna inte rum i valrörelsen

Alla behöver en bostad. Sverige har bostadsbrist. Ändå blir inte bostadsfrågan en valfråga 2018. Vi vet varför.

Boverket anser att Sverige behöver bygga 600 000 nya bostäder mellan 2017 och fram till 2025. Av dem har 89 200 byggts under 2016 och 2017. Utifrån behoven skulle det behöva byggas över 70 000 bostäder per år.

Vi har en bostadskris som närmar sig 60-talets. Men samtidigt som partierna övertrumfar varandra i krav på fler poliser, hårdare flyktingpolitik och starkare försvar tiger de i allmänhet om bostadspolitiken.

Varför? Det enkla svaret: det kostar för mycket, är för krångligt, tar för lång tid att göra något åt och den politiska verktygslådan är rätt tom. Ett annat svar är att partierna inte vet vad de ska göra, fast det skulle de aldrig hålla med om.

Barbro Engman var i 14 år Hyresgästföreningens ordförande. Hon har otaliga gånger frågat partierna varför de inte tar upp bostadsfrågan inför valen.

– Svaret var att de kan bara gå ut med tre frågor samtidigt, och länge var det skola, vård och omsorg som dominerade. Nu har det blivit lag och ordning, invandring och integration. Men det handlar även om bristen på förslag, säger hon.

– Det visar också på politikens förbannelse kring de fyraåriga mandatperioderna. Ingenting sträcker sig längre än så, men i bostadsfrågan krävs att man tänker mer långsiktigt, fortsätter Barbro Engman.

Anna Granath Hansson är doktorand i fastighetsvetenskap på KTH, och forskar kring bostadsbyggande och bostadsmarknad:

– Mitt intryck är att man skjuter upp frågan till efter valet. Men den politiska kompetensen är generellt låg inom området och man har ingen klar bild av vad man ska göra. Fast hela bostadsfrågan är en tickande bomb, säger hon.

Inte heller allmännyttans samlingsorganisation Sabos vd Anders Nordstrand tror att bostadsfrågan blir en valfråga:

– Bostadsbristen blir det nog inte. Däremot kommer vi och andra göra allt för att lyfta obalansen i beskattning mellan hyresboendet och det ägda, hyresrätter är hårdast beskattad i dag. Efter valet behövs en blocköverskridande skatteuppgörelse, där bostadsfrågan blir central, säger han.

Problem 1: Den politiska risken

Ett viktigt svar på varför partierna undviker bostadsfrågan är att den historiskt sett är minerat område. Det blev den på kvällen den 8 september 1966. Det var inte ens riksdagsval, utan kommunval, men partiledarna frågades ut i tv. Den här kvällen var det Tage Erlander, statsminister och partiledare (S). Så här lät det:

Lars Orup: – Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par, som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig, men de har ingen bostad och de är heller inte rika – vilket råd ger ni dem då?

Tage Erlander: – Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis.

Lars Orup: – Det är den enda tröst som ni kan ge dem att stå där och om de är ett normalfall vänta tio år kanske, om de bor i Stockholm?

Tage Erlander: – Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog så.

Lars Orup: – Är inte det en klen tröst för ett par i början av 20-åren, som vill skapa sig en framtid tillsammans?

Tage Erlander: – Det är givetvis inte tillfredsställande, men det finns ju bostäder utanför på kortare sikt.

Efteråt frågade ett av Erlanders statsråd »de tre O:na« – Lars Orup, Gustaf Olivecrona och Åke Ortmark – som gjorde utfrågningen »hur det kändes att ha mördat en statsminister«.

Tretton år senare var det dags igen. Den 6 september 1979 svarade Olof Palme att han inte visste att det fanns villor som kostade 700 000 kronor där ägarna hade ränteavdrag på 73 000 kronor.

»Är hus så dyra? Det är orimligt. En chock för mig. Vilka har råd att bo där?«, sa Palme.

Han sa däremot inte: »Det hade jag ingen aaaning om«, men så lät det när Hasse Alfredson tog vara på Palmes förvåning i en kommande sketch.

Några politiska generationsskiften senare är det nedärvd kunskap att helst undvika bostadsfrågan. Och den där villan som Palme chockerades över priset på kostar i dag 7,9 miljoner.

Problem 2: De som behöver bostad mest har sämst ekonomi

Något som ligger bostadsfrågan till »last« är att 85 procent av befolkningen har sitt på det torra. De har en bostadslösning de är nöjda med, eller åtminstone ser som rimlig.

– De frågorna som är bostadsrelaterade är kontroversiella och politiskt riskabla. De flesta har sitt boende ordnat, de som inte har det är inte röststarka. Till exempel skulle de bostadsrelaterade skatterna behöva ses över. Då retar man upp stora väljargrupper, säger Anna Granath Hansson.

De 15 procent som inte har löst sin bostadssituation på ett rimligt sätt är i hög grad flyktingar som bor extremt trångt, ofta som inneboende hos släktingar och vänner eller i undermåliga bostäder. Eller det är unga som vill, men inte kan flytta hemifrån. Eller de som av sociala skäl hamnat utanför både bostads- och arbetsmarknaden. Och till slut en växande grupp äldre som bor på ett sätt som inte fungerar bra när rörelseförmågan minskar.

– Att det inte handlar om en stark grupp är tyvärr en av förklaringarna till att bostadsfrågan inte är stor på riksnivå, men den är det i kommunerna, säger Caroline Szyber (KD), ordförande i riksdagens civilutskott som hanterar bostadsfrågorna.

– När civilutskottet träffade de stora bostadsföretagen för två år sedan sa de »Vi kommer inte att bygga för den här gruppen«. Men det är en växande grupp som kommer allt längre bort från den vanliga bostadsmarknaden, säger hon.

Det finns också etablerade sanningar om hur det ser ut som inte alltid håller för granskning. Stockholms handelskammare fick häromåret stor uppmärksamhet när den ville visa att inflyttningen till Stockholmsregionen var så stor att det motsvarande två fulla SL-bussar per dag. Det var kanske sant, men bara nästan, och såg bara till bruttoinflyttningen.

Under 2016 var nettoinflyttningen i snitt 44 personer per dag till Stockholms län. En välfylld normalbuss. Men om man undantar inflyttningen från utlandet, var det en nettoutflyttning på 35 personer per dag. En normalbuss på väg bort från Stockholms län.

Bland födda i Sverige finns ett flyttnetto in till Stockholms län bara i åldrarna 20 till 35 år. I övriga åldrar är flyttnettot negativt, fler lämnar än som flyttar in bland svenskfödda.

Under 2017 var bostadsbyggandet det högsta sedan 1992. Men problemet är att det som byggs är för dyrt för de som behöver en bostad mest.

Problem 3: De som behöver bostad mest har sämst ekonomi

Priserna på nybyggda bostäder ger hyresnivåer som gör att de som behöver en bostad mest inte kan efterfråga den utifrån den egna plånboken. Och de som bor i äldre och billigare bostäder är inte särskilt motiverade att flytta till en nybyggd om det samtidigt betyder kraftigt höjd hyra. Äldre som bor i småhus och kan tänka sig att flytta får dels en högre månadskostnad än i dag, där många amorterat av lånen på sina hus, och dels får de betala skatt på reavinsten.

2008 rapporterade kommunerna att de hade 11 000 sociala kontrakt. Kommunen står för kontraktet via socialtjänsten och hyr ut till de boende som inte klarar kostnaden och inte kan få en bostad själva. I dag – tio år senare – är de sociala kontrakten över 26 000.

Men kommunerna har ökade kostnader också för det »vanliga« boendet.

Parkflygeln är ett av de nya områden som byggts på Nordanby äng vid norra infarten till Västerås. Där kostar en tvåa på 50 kvadratmeter drygt 8 000 kronor och en trea på 68 kvadrat drygt 10 000 kronor.

Parkflygeln har sammanlagt 62 lägenheter i en spektakulärt S-formad byggnad och byggherre är det kommunala bostadsbolaget Mimer.

Sveriges Radio Västmanland har hämtat uppgifter om de boendes inkomster från 2016 års deklarationer. Man visade i höstas att nästan hälften av de som bor i Parkflygeln, 44 procent, har så låga inkomster att de inte har råd med hyran. För att klara hyran behöver de alltså hjälp i form av bostadsbidrag eller försörjningsstöd.

Sverige blev värst i EU på genomsnittligt dyrast bostäder 2014. Sverige drog då ifrån Storbritannien och har tätpositionen oavsett hur man jämför, i faktiska priser eller i andel av inkomst.

Föga förvånande har Sverige också högst byggkostnader i EU. Kanske är vi också värst i ökning av markpriserna.

För Parkflygeln i Västerås låg produktionskostnaden på cirka 42 000 kronor per kvadratmeter. Det är ändå lägre än riksnivån där kostnaden för flerfamiljshus låg på 45 000 kronor kvadratmetern.

Få saker är lika utredda som de höga byggkostnaderna i Sverige. Utredarna brukar komma fram till att det behövs mer konkurrens mellan byggföretagen och ökad konkurrens vid inköp av byggmaterial; att kommunerna behöver snabba på sina bygglovsprocesser, skaffa sig markberedskap och sälja marken billigare.

Sedan fortsätter allt som vanligt.

Flera av de utredningarna gjordes mellan 1995 och 2015. Under den perioden har det relativa priset för byggande ökat med 2,4 procent, mer än den allmänna prisökningen per år. Byggandet har i praktiken blivit 60 procent dyrare på 20 år.

Hos en del finns lösningen i att göra de billiga hyresrätterna i de mest attraktiva lägena dyrare, och de i mindre attraktiva lägen billigare. Då blir det rotation i bostadsbeståndet, säger anhängarna av marknadshyror. Under regeringen Reinfeldt ville Moderaterna inte rubba systemet med förhandlade hyror utifrån bruksvärdessystemet.

– Vi träffade Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Mikael Odenberg före valet 2006 och satt och pratade i timmar. Efteråt fick vi en förklaring från en av deras tjänstemän: »Vi ville visa er att vi inte har dynamit i fickorna.« Alliansregeringen drog rent av tillbaka ett förslag om fria inflyttningshyror, säger Barbro Engman.

Inför valet 2014 var bara Centerpartiet för marknadshyror. Sedan dess har Liberalerna svängt och är för, liksom Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna vill ha det för nybyggda bostäder och på höstens Moderatstämma kuppade ombuden igenom ett ja till marknadshyror mot partiledningens förslag.

Problem 4: Vi har gått från överhettning till tvärnit

Har vi en bostads- och lånebubbla och är den på väg att spricka? En av aktörerna på bostadsmarknaden beskriver det så här:

– På bara några veckor mellan september och oktober gick vi från överhettning till normalisering till tvärnit. Det är en inbromsning i klass med vad som hände under 2008.

En lägenhet på 109 kvadratmeter i Stockholmsförorten Hägersten säljs i dag för 4,4 miljoner, för ett halvår sedan hade det varit minst en kanske två miljoner till. Den utannonseras gång på gång, ändå är intresset svalt. Förklaringen? Bostadsrättsföreningen bildades 2014 och köpte då husen.

Medlemmarnas insats är på 39,6 miljoner men husen köptes för 72 miljoner och är belånade till 36 miljoner. Och bankerna drar öronen åt sig när spekulanter frågar om lånelöfte och bankerna tittar på hur högt föreningen är belånad.

Från 1 mars gäller det nya amorteringskravet. Den som lånar mer än 4,5 gånger sin årliga bruttoinkomst måste amortera ytterligare en procent. Sedan tidigare gäller att bostadslån ska amorteras med 2   procent årligen om lånet överstiger 70 procent av bostadens marknadsvärde.

Kreditrestriktionerna kommer i ett läge med negativ styrränta, räntan kan bara utvecklas i en riktning – uppåt. Med kreditrestriktioner och på sikt höjda räntor följer inte bara en nedgång för bostadsrätter, även finansieringen av hyresrätter, i allmännyttan eller privata, får svårare att få loss pengar för att bygga.

Sverige väntas också införa ett EU-direktiv som egentligen riktar sig mot företags skatteplanering. Men det betyder också begränsningar av företagens ränteavdrag vilket branschbedömare menar kommer att både höja skattetrycket på hyresrätter och krympa intresset från både privata och kommunala aktörer att investera i hyresrätter.

Problem 5: Du får en till priset av två

Samhällets instrument för att klara bostäder för, som det en gång hette, »mindre bemedlade« är de kommunala bostadsbolagen, allmännyttan.

Av de bostäder som byggdes under miljonprogrammet 1965–75 byggdes 340 000 av allmännyttan. Utslaget alltså i princip 34 000 per år.

Men kommunala bolag byggde under 2016 bara strax över 7 000 lägenheter. De gjorde sig samtidigt av med över 15 000 under samma period. Under 2017 sålde eller tog de beslut om att sälja 10 600 lägenheter.

Köparna finns ofta i en grupp växande privata eller pensionsfondsägda bolag som tar en allt större del av hyresmarknaden. Traditionellt har privata hyresrätter ofta ägts av mindre och lokala bolag. Men de senaste tjugo åren har det ändrats, och de senaste tio har det gått i snabb takt.

De 30 största privata aktörerna har i dag motsvarande 280 000 hyreslägenheter i sitt bestånd. De har växt när allmännyttan sålt i sitt bestånd. Ibland av ideologiska skäl – »allmännyttan ska inte bli för dominerande«. Ibland för att få in fler aktörer på en bostadsmarknad där allmännyttan dominerat.

Men också allt oftare för att få in pengar för att kunna bygga nytt. I princip säljer de två för att kunna bygga en ny bostad. Även ett kommunalt bolag som bygger behöver ha pengar till motsvarande topplånet.

Utanför storstäderna kan kreditgivarna låna ut som mest 70 procent av totalkostnaden för ett nybygge i en stad. På mindre orter där marknadsvärdet på nybyggt bedöms vara ännu lägre kan det handla om 50 procent av kostnaden.

I november förra året genomfördes försäljningen av 306 lägenheter i kommunala bostadsstiftelsen Hallbo i Hallsberg till fastighetsbolaget Akka Egendom. Hallbo fick in 145 miljoner på affären.

– Vi gjorde en analys för ett par år sedan att vi behöver 500 nya bostäder i kommunen på tio år, förklarade Hans Karlsson (S), ordförande i Hallbo.

– Kommunen har en låneram, och har redan gått i borgen för 400 miljoner. Det utrymme som finns behövs för att klara investeringar i skolor och äldreboenden. Vi ser ingen annan finansiering än att vi säljer för att klara nyproduktionen, fortsatte han.

Problem 6: Att göra något kostar för mycket

De statliga subventionerna genom räntebidrag och investeringsstöd till nybyggande som fanns före det stora skiftet i bostadspolitiken 1992 var på 30 miljarder kronor. Hela den statliga bostadspolitiken stod då för motsvarande 42 miljarder årligen i dagens penningvärde. Nu svarar området bostadspolitik i statsbudgeten för 6 miljarder kronor.

Att införa stöd eller bidrag motsvarande de som fanns före 1992 skulle alltså kosta 42 miljarder. Det motsvarar hela det reformutrymme som finansministern i höstas beskrev skulle finnas under 2018.

När subventionerna avskaffades på 90-talet flyttades bostadspolitiken i praktiken över från staten till individerna. De första åren efter 1992 störtdök byggandet över huvud taget. Efter år 2000 har ägda småhus och bostadsrätter stått för 60 procent eller mer av det nybyggda varje år.

Om Boverkets senaste prognos räknas ner till att 400 000–500 000 nya bostäder behöver byggas till 2025 betyder det ändå ett investeringsbehov på minst 1 000–1 250 miljarder kronor de kommande sju åren. För att matcha behoven handlar det i mycket hög grad om hyresbostäder.

Anna Granath Hansson har som forskare studerat hur den svenska bostadsmarknaden skiljer sig från den tyska.

– Andelen som bor i hyresrätt är mycket högre där, i storstäderna ofta uppåt 80 procent. Och det är mer marknadsanpassat än i Sverige. Ökar efterfrågan stiger hyrorna, men då blir det kraftiga protester bland hyresgästerna som kräver att politiken ska göra något.

– Och partierna går till val på bostadsfrågan, allra helst i lokala val. De kan inte släppa frågan, och det är en ständig balansgång mellan marknad och politik, säger Anna Granath Hansson.

– I Sverige är det mer en pust och stön-fråga i partierna, tillägger hon.

Problem 7: Att inte göra något har också en politisk risk

Bostadsbubblan kan spricka, skärpta kreditkrav och restriktioner kan leda till en situation med snabba och stora prisfall på bostäder som får återverkningar på hela bostadsmarknaden. De politiska partierna håller tummarna – och hoppas på att inget dramatiskt fall kommer före valet. Kommer det så krävs de direkt på svar och åtgärder.

Att både skattesystemet och den långsiktiga bostadspolitiken måste ses över förefaller de flesta överens om. Men det sker tidigast efter valet. Under våren 2016 tog regeringen initiativ till bostadssamtal med allianspartierna. Syftet var att presentera åtminstone en första omgång förslag att enas om samma sommar.

Men samtalen bröt ihop och allianspartierna drog sig ur. Utrymmet att förhandla var minimalt, menade de:

– Då hade regeringen från start undantagit frågor som man inte ville prata om. Efter valet måste samtalen återupptas men ske genom en rejäl förhandling där alla är beredda att tumma på sina hjärtefrågor. Allt ska upp på bordet. Det är stora och långsiktiga strukturreformer som behövs, säger Caroline Szyber.

Hur bostadsmarknaderna utvecklats påverkar också relationen mellan storstäderna och landet. Den snabba utvecklingen av småhus- och bostadsrättspriserna i storstäderna har ökat klyftan mellan stad och land.

Värde- och förmögenhetstillväxten i bostäder har varit stark i storstäder och tillväxtorter men legat still eller i vissa fall minskat på landsbygden.

Kommunala Flens Bostäder hade för bara några år sedan gott om tomma bostäder. I dag är alla lägenheter fyllda och många är trångbodda. När politikerna i Flen såg det var slutsatsen: Bygg!

»Men de som efterfrågar bostad har inte råd med nyproduktion. Få Flenbor är intresserad av en nybyggd trea för kanske 9 000 kronor i månaden, när du kan köpa en villa och få en månadskostnad på 5 000 kronor«, förklarade Arne Fältin, vd på Flens Bostäder i Dagens Samhälle i höstas.

På samma sätt finns en växande generationsklyfta. Dagens fyrtiotalister sitter enligt uppskattningar på 70–80 procent av de reala tillgångarna. Det var de som på 70-talet hade »betalt för att bo«, inflationen och ränteavdragen åt upp kostnaderna för att låna för att köpa bostad. Deras inträdesbiljett på bostadsmarknad var låg och kraftigt samhällssubventionerad. För dagens unga är den hög.

Förra året tillsattes en S-arbetsgrupp som ska presentera riktlinjer för en social bostadspolitik. Gruppen ska presentera sina förslag för partiledningen de kommande veckorna. Också här antas att de skarpa förslagen får vänta till efter valet.

Men ett förslag kan komma att prövas redan under våren: arbetsgruppen föreslår att en ny stor bostadssocial utredning tillsätts.

Förebilden finns i den bostadssociala utredning som lämnade sitt slutförslag 1947, och som bland annat lade grunden till allmännyttan, statliga lån till bostadsbyggande och ett långsiktigt arbete för att höja boendestandarden till rimliga hyror. Riktpunkten då var att högst 20 procent av inkomsten skulle gå till hyran.

Problem 8: Att fixa det som är trasigt tar tid – lång tid

Alla processer runt byggande tar tid. Ingen bostadsminister kan räkna med att göra avtryck under »sin« mandatperiod, utan i bästa fall nästa.

– Vi ser en tydlig avtrappning i dag, många drar i nödbromsen. Rörligheten har också stannat av. Med nya amorteringskrav ska mer pengar läggas på boendet varje månad och det kan komma ytterligare pålagor i skatter. Ett avstannande går snabbt, men det tar lång tid att bygga nytt, säger Caroline Szyber.

I alliansregeringen 2010–2014 var det Stefan Attefall (KD) som var bostadsminister.

– Nya regler eller lagar får återverkan i byggandet först tre till åtta år senare. Vi satte i gång ett arbete för att förenkla processerna och korta ledtiderna. Och båda sidor, både vi i alliansen och de rödgröna, har varit på bollen sedan dess, säger han.

Men det tar tid också för regelförenklingar att slå igenom, och mycket är upp till kommunernas sätt att jobba.

– Jag pratade på en konferens i går och skojade om att det kanske var så att röda kommuner bygger mer än blå. Men det finns inget sådant samband alls. Det beror helt och hållet på ledarskapet hos politiker och tjänstemän, säger Stefan Attefall och tar några exempel:

– Örebro (S), Växjö (M) och Skövde (M) bygger mer än Borås (S), Jönköping (borgerligt) och Göteborg (S).

I dag verkar han som rådgivare åt byggföretaget Veidekke, men sitter också som ordförande i kommunala bolaget Vätterhem i Jönköping.

– Vi ska bygga två hus, ett med hyresbostäder och ett med bostadsrätter. Vi ville göra planarbetet själva, kommunen skulle bara stå för prövningen. Men den interna processen i kommunen blev ändå lika lång.

– I samrådet klagade närboende på att det skulle bli för högt, då krympte vi det en våning. När allt var klart för beslut i nämnden ritade en chef på kommunen på eget bevåg om husen, med en helt annan takkonstruktion och gick sedan på långledigt. Det fördröjde beslutet ytterligare två månader, säger Stefan Attefall.

Det är inte alltid plan- och bygglagen är problemet, menar han. Ibland är problemet helt enkelt klåfingriga tjänstemän.

Problem 9: De som ska lösa det måste kompromissa

Några lösningar då? Jo, en är att återinföra fastighetsskatten, menar en del. Och att man då å andra sidan skulle successivt minska ränteavdragen och reavinstskatten.

Ett av de stora problemen är att finansiera nya bostäder, menar Stefan Attefall.

– Det finns statliga myndigheter [läs: Finansinspektionen] som tror att lösningen är att reglera finansieringen och upplåningen ännu mer. Det leder till att bara de som gjort reavinster på villor eller bostadsrätter kan köpa bostäder åt sig själva eller barnen.

– Vi måste våga tänka nytt, utan att skuldsätta oss kan vi inte bygga nya hus. I studiemedelssystemet låter vi varenda kotte låna 100 000-tals kronor utan prövning. Men att låna till en bostad anses av vissa vara höjden av dumhet. Det är en överdriven rädsla, säger han.

Stefan Attefall och KD förespråkar också höjda bostadsbidrag liksom statliga hyresgarantier.

– Jag tycker också man behöver pröva ett förturssystem, där något organ kan förmedla bostäder till dem som inte kan få förtur till bostäder via bostadskön, som till exempel nyanlända.

Men frågan är hur motiverade de två största partierna, S och M, egentligen är.

– KD tar frågorna på allvar, och hade ansvaret i alliansregeringen. MP fick det i nuvarande regering. Men det är nästan en omöjlig uppgift för ett litet parti att få upp frågan på dagordningen, när de stora partierna är ointresserade, säger Anna Granath Hansson.

Stefan Attefall håller med om den beskrivningen.

– KD har kommit längst. V vill tillbaka till 80-talets politik, SD har inga åsikter i frågan, S och MP är ruskigt osäkra i bostadsfrågan. Många av partierna famlar i dag.

Problem 10: Kan vi ändå inte vänta med det här till i höst – efter valet?

Kom ihåg Erlanders svar 1966: »De får ställa sig i bostadskön.«

Kanske inte en särskilt framkomlig väg. Det står 600 000 i bostadskön i Stockholm, 218 000 i Göteborg och 80 000 i Malmö. Och så ser det ut i kommun efter kommun. Visserligen betyder inte det att 900 000 i de tre storstäderna är i akut behov av en bostad. Men det är ändå ett mått på att bostadsfrågan pockar på en lösning.

Kreditgivningen skärps åt, både från kreditgivarna och staten. Och räntorna kommer att öka.

»Den nuvarande situationen på marknaden kan ändras väldigt snabbt – minsta höjning av räntan kan komma att påverka människors förväntningar radikalt. Då faller priserna«, säger Hans Lind, professor i fastighetsekonomi i en intervju i KTH Magazine.

»Ingen partiledare har i Almedalen de sista tre åren nämnt bostadskrisen i sina tal. Inget parti vågar ta sitt ansvar i den här frågan«, tillägger han.

Efter att ha slutat som ordförande för Hyresgästföreningen gjorde Barbro Engman 2016 dokumentärfilmen »100 år av repriser« som handlar om bostadspolitiken från 20-talets Sverige fram till i dag. Hon var själv S-ledamot i riksdagen på 70-talet.

– Bostadspolitiken var i decennier S paradgren. Efter valet 2014 gav de bort posten som bostadsminister till MP, som aldrig prioriterat frågan. Varför då? Obegripligt. Nej, jag litar inte för fem öre på S i bostadsfrågan. Det var så länge sedan de hade en bostadspolitik.

Så det blir väl som vanligt: en repris. De som inte har bostadsfrågan löst får se hur det går efter valet – kanske. Alla vi andra har vårt på det torra. <

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera