Hur ska en regering bildas?

Blogg

En skenlösning på ett skenproblem

Ett sätt att lösa ett svårt problem är att hitta på ett lättare problem och lösa det istället.

Statsvetarprofessorn Leif Lewin skrev en klargörande artikel på Dagens Nyheters debattsida i helgen. Den handlade om det kanske mest grundläggande i den svenska regeringsformen: vi har minoritetsparlamentarism. För att bli statsminister måste man inte ha en majoritet i riksdagen med sig, det räcker med att inte ha en majoritet emot sig.

Det är det som gör att det mesta tyder på att Stefan Löfven byts ut på statsministerposten i höst. Det är helt enkelt svårt att se att han inte kommer att ha en majoritet emot sig i riksdagen.

Lewin påpekar visserligen att regeringsfrågan inte alls är given. Han spekulerar i en storkoalition av tysk modell. Men ett annat parti i texten handlar om Centern och Liberalernas inställning till en alliansregering:

»Moderaterna och Kristdemokraterna sägs eftersträva just en sådan regering, Centerpartiet och Liberalerna däremot bara under försättning att alliansen är större än vänsterblocket (med ännu en missvisande tillämpning av storleksargumentet), eftersom Centern och Liberalerna inte vill vara beroende av Sverigedemokraterna. Jag kan inte se annat än att det är feltänkt. Alliansen är lika beroende av Sverigedemokraterna om de har, säg, 42 procent och vänsterblocket 38 procent som vid det omvända fallet att vänsterblocket har 42 procent och alliansen 38 procent. I båda fallen krävs Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd för att få ihop en majoritet mot vänstern.«

Det här är ett rätt enkelt påpekande. Var och en med en måttlig kunskap om svensk politik vet att det är så. Ändå har just argumentet från Centern och Liberalerna om att inte »göra sig beroende av Sverigedemokraterna« fått passera i månader. Antagligen därför att avståndstaganden från Sverigedemokraterna anses hedervärda.

Men en alliansregering, oavsett om den har ett större stöd i riksdagen än Socialdemokraterna, vänstern och Miljöpartiet eller ej, kommer att tillträda därför att Sverigedemokraterna släpper fram den. Och röstar allianspartierna mot en socialdemokratisk regering gäller samma sak för den: då kan en socialdemokratisk regering bara komma till med Sverigedemokraternas stöd, åtminstone ett passivt sådant.

Den »lösning« på det problemet som Centern och Liberalerna har gjort till sin, är alltså en skenlösning på ett skenproblem. Det vet förstås både centerpartister och liberaler om. De vill bara inte tala om det, eftersom det skapar dålig stämning i respektive parti. Men börjar det inte bli dags att tala om det ändå? Annars riskerar det att bli dålig stämning bland väljarna efter valet istället.

Vill Centern och Liberalerna ha en alliansregering, som sitter med aktivt eller passivt stöd av Sverigedemokraterna? Det är nämligen den enda som realistiskt bjuds. Och om de inte vill det, vad vill de ha istället? Ett återupplivat DÖ, som alla nu är överens om var ett misstag? Koalitioner över blockgränserna? Vad?

Visst, val handlar om mer än regeringsfrågan och att tjata om den i oändlighet innan det finns ett valresultat är meningslöst. Men alla inblandade kan väl åtminstone låta bli att spela dumma?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera