Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hans död väcker känsliga frågor – men ingen vet

Ska man inte kunna framföra offentlig kritik mot chefer och makthavare som man anser missköter sig?

Det är en av de frågor som bubblar under ytan, efter att Stadsteaterns chef Benny Fredriksson tagit sitt liv. Det finns fler. Till exempel: är Benny Fredriksson det första svenska dödsoffret för #metoo? Många värjer sig mot att ens ta upp frågan, eftersom de vill skydda en rörelse som de sympatiserar med. En tredje fråga är: finns det ett problem i svensk kultur- och medievärld, som inte har att göra med något Benny Fredriksson anklagats för, utan snarare med dem som anklagade honom?

Det säger sig självt att alla frågor är känsliga. De är känsliga på flera sätt. Först och främst därför att en person - en människa - valt att avsluta sitt liv. Det finns anhöriga. Det finns sådant ingen av oss andra har att göra med. Vi kan inte veta exakt vad som rört sig i Benny Fredrikssons huvud.

Frågorna är känsliga därför att det finns en risk att vi nu istället slår ned på personer som tagit mod till sig och sagt ifrån om vad de upplevde som missförhållanden. Det vore inte heller bra. För svaret på den inledande frågan måste förstås vara »ja«: självklart måste man offentligt kunna kritisera chefer och makthavare, när så är påkallat.

Frågorna är känsliga därför att #metoo-kampanjen är en komplex företeelse. Den har satt fingret på missförhållanden som tidigare fått passera. Å andra sidan var det tidigt uppenbart att den också förde med sig stora risker. Rädslan för att misskreditera #metoo är begriplig, men det enda sättet att undvika det är att inte ignorera det som faktiskt är problematiskt, utan att adressera det utan undanflykter.

Frågorna är också känsliga därför att det enskilda fallet förminskas till ett slagträ i en hätsk debatt. Det vore fel, dels därför att det vore ovärdigt, dels därför att vi faktiskt aldrig kan få veta precis hur det som skett i offentligheten hör samman med Benny Fredrikssons död.

Men det här är ett lämpligt tillfälle att ta ett steg tillbaka och fundera på vad ett drev av det här slaget innebär. Vilka krafter det släpper loss.

För den som inte kände Benny Fredriksson och inte har någon särskild insyn i Stadsteatern är det slående hur många som uttalar sin beundran för och sin kärlek till Benny Fredriksson, nu när han är borta. Det var slående hur få det var som gjorde det när han var satt under kritik. Det är möjligt att de visade sin solidaritet med honom privat, men den som är utsatt för ett drev av det här slaget behöver också sina offentliga försvarare. Av dem fanns inte många när det blåste som värst.

Feghet kan vara en förklaring. En annan att de översvallande omdömena i efterhand speglar dåligt samvete. En tredje att den konformism som ofta anförs som ett svenskt särdrag, gjorde det så socialt kostsamt att ifrågasätta något som kom under #metooflagg, att nästan ingen var villig att göra det, även om de inte alls höll med om de beskrivningar som gjordes. En fjärde är att vi lever i en tid och en kultur där vi lärt oss att ingen har rätt att argumentera mot den som upplever sig kränkt eller förbisedd. Drar man den maximen till sitt logiska slut leder det till att varje anklagad är skyldig, och att det inte ens är acceptabelt att försöka bevisa motsatsen.

Antagligen är det en kombination av allt detta vi nu ser. Den utredning om arbetsmiljön på Stadsteatern som ligger klar, men inte presenterats, sägs inte innehålla något nytt och graverande om Fredriksson. Några anklagelser om sexuella trakasserier, som #metoo från början handlade om, ska inte ha framförts. Fredriksson ska ha fått reda på att utredningen inte innehöll något särskilt besvärande om honom. De som tillsatte utredningen ska mellan skål och vägg ha sagt att de gjorde det, eftersom det inte gick att stå emot #metoo-kampanjen. Det var bara att följa med och försöka blidka de anstormande.

Det är en obehaglig beskrivning av svagt ledarskap i möte med en moralistisk mobb, alldeles oavsett om de anklagelser som fördes fram hade grund eller inte.

En sak är värd att minnas: inget är värre för en människa än att uteslutas ur en gemenskap. Det är ett av skälen, vid sidan av rädsla för repressalier, till att brottslingar hellre sätter sig i fängelse än tjallar. Att attackeras av en samlad grupp av sina arbetskamrater är därför något av det värsta som kan hända en människa. Och om de som inte deltar i attacken väljer att ta ett steg tillbaka och invänta resultatet, gör det saken än värre. Den ensamhet som uppstår i ett sådant läge är ofattbar för de flesta, innan de råkat ut för den.

Här finns möjligen en lärdom att dra. Drev och kampanjer, välgrundade eller ej, kommer alltid att finnas. Tekniken har gjort dem snabbare, kraftigare och mer skoningslösa. Det enda sättet att balansera sådant är att visa karaktär och mod. Har man en avvikande uppfattning från drevet är det oförsvarligt att inte ge uttryck för den. Det duger inte att hålla truten av bekvämlighet. Att de flesta agerar som medlöpare må vara ett faktum, men inte en ursäkt.

Finns det något märkligt och osunt i svensk kultur- och medievärld, som kan ha varit en del av det som ledde till Benny Fredrikssons avgång från Stadsteatern?

Jag misstänker det. Utan att ta ställning till anklagelserna i detta eller andra enskilda fall anar jag ett mönster. Det handlar inte bara om en uppdämd, rättmätig ilska över årtionden av sexism. Det finns något annat, mindre aptitligt. Ett puritanskt drag. En dömande oförsonlighet. En maktberusning förklädd till indignerad rättfärdighet. Ett ointresse för och en brist på fördragsamhet med människans ofullkomlighet, i en verksamhet vars hela syfte är att skildra det mänskliga, i all sin storhet och uselhet.

Det finns inga försvar för övergrepp. Men varje konflikt, varje friktion, varje meningsskiljaktighet, varje värderingskrock, är inte övergrepp. Det är konstens och livets arbetsmaterial.

Ingen av oss vet säkert att det här har ett dugg att göra med att Benny Fredriksson tog sitt liv. Men fundera på det ändå.

 

 

Läs nästa artikel
Video: Erik Fichtelius

»Så dålig är alltså arvs- fondsdelegationens styrning och kontroll«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera