Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Sverker Åström i New York 1965 tillsammans med utrikesministrarna Lord Caradon från Storbritannien (t v) och Sveriges Torsten Nilsson.

Inrikes

I nationens intresse

Moskva, Washington, London, New York, Paris … UD-räven Sverker Åström kom i hög grad att personifiera svensk utrikespolitik under det kalla kriget. Fokus publicerar här ett utdrag ur Anders Sundelins bok »Diplomaten«.

KAPITEL 8

Övervakningen av Vladimir Petrov inleds i augusti 1945. De följer honom från bostaden på Rindögatan 8 till den sovjetiska legationen på Villagatan 43 och hem igen på kvällen. De fortsätter att följa honom så länge han befinner sig i Sverige, noterar hans besök, inköp, möten, fisketurer utåt Lidingö. Han besöker Sturebadet (»där han badade I.klass karbad«), Aga Kamera (»köpte en dyrbar kamera«), ett ölkafé mitt emot Hotell Anglais vid Humlegården (»där han ensam förtärde en pilsner«). Han slår sig ner på en soffa på Stureplan (»och vilade sina vårtrötta ben«). Han går på språkskola, på bio, på krogen, på Sy­stembolaget, träffar en svensk i Humlegården – som identifieras: en radioingenjör med egen akt hos säkerhetspolisen – och tar med honom i en droska till Bellmansro, vidare till Gröna Lund (»och roade sig kungligt på allehanda sätt«). Ibland ringer han från en telefonkiosk, vanligtvis från en som är belägen mellan bostaden och legationen: »sin gamla vanliga telefonkiosk«, som det står i en spaningsrapport. Han försöker skaka av sig sina förföljare: Viker in på en gångstig. Stannar, står stilla och iakttar alla förbipasserande. Tar några steg i en riktning, vänder och »går i mycket sakta takt« åt andra hållet. Sätter sig på en parksoffa med en tidning, flyttar över till en annan soffa, en tredje och sätter sig sedan på sin cykel, cyklar iväg.

Han lurar dem: P lämnar bostaden, stiger på en spårvagn, stiger av vid Valhallavägen men i stället för att gå upp till legationen fortsätter han till Lill-Jans plan, kliver upp på en motorcykel (»B4600«) som står parkerad, startar och far iväg, Engel­brektsgatan söderut.

Undertecknads näsa blev därvid om möjligt ännu längre än den förut var, eftersom den medhavda bilen strax förut parkerats å Floragatan under den säkra förutsättningen, att P:s promenad å Valhallavägen endast skulle sträcka sig till legationen. Sens moral: Förutsätt ingenting!!

Bland spanarna finns en kriminalpolis vid namn Otto Danielsson. Han ska stiga i graderna och återkomma flera gånger i den här historien, hans förehavanden på ett nästan märkligt vis förbindas med Sverker Åströms.

Ingenstans framgår varför säkerhetstjänsten övervakar Vladimir Petrov, bara att de är säkra, »helt klart«, att han tillhör NKVD, möjligen MGB (det vill säga KGB). De tycks inte veta mer än att han har en befattning som tjänsteman vid den sovjetiska legationen och att hans hustru är skrivbiträde och att de kom till Sverige den 13 mars 1943. Den 3 november 1946 lämnar Vladimir och Jevdokija Petrov Sverige.

Det är allt.

Ingenting finns i de tre boxarna om vad makarna Petrov ska ha berättat om sina kontakter med svenskar under de förhör som hölls med dem av två svenska kriminalpoliser i Sydney sommaren 1955.

KAPITEL 9

I juni 1955 reste Otto Danielsson och Erik Lönn vid statspolisens tredje avdelning till Australien för att förhöra Vladimir och Jevdokija Petrov. De reste under antagna namn, Fondell och Kruse, för att inte väcka uppmärksamhet. Statspolisens tredje avdelning var den säkerhetspolis som fanns i vårt land. Ärendet hade handlagts på högsta ort, av premiärminister Robert Menzies och chefen för ASIO, den australiensiska säkerhetspolisen, brigadgeneral Charles Spry, resan godkänts av Australiens utrikesdepartement. Villkoren som ställts var att personal från ASIO skulle närvara vid förhören och att en kopia av protokollen skulle överlämnas till dem.

Otto Danielsson hade redan fått flera rapporter om vad makarna Petrov berättat om det sovjetiska spionaget i Stockholm, visste att de namngett flera svenskar, grubblat över konsekvenserna i en promemoria: »Det säger sig självt att många – ja kanske de allra flesta – av dessa personer äro fullkomligt oskyldiga.« Redan hade frågan om de juridiska konsekvenserna dryftats mellan premiärminister Robert Menzies och den svenska ambassadören Martin Kaskengren: Skulle det material Petrovs lämnade till svenskarna i Australien kunna användas i rättegångar i Sverige? Otto Danielsson skötte förhören, Erik Lönn var förhörsvittne. De hölls i en villa några mil utanför Sydney och pågick i två eller tre dagar.

Efteråt skulle Otto Danielsson beklaga att ASIO varit med under förhören, en stor bandspelare påslagen: samtalen kunde knappast bli otvungna, svenska medborgare och svenska säkerhetsproblem inte ventileras hur som helst, inför främmande makt. Han gillade makarna Petrov; enkla och okomplicerade människor, skulle han säga, vänliga och varmhjärtade. Uppenbart skickliga. Vladimir Petrov hade haft det mest fantastiska minne för ansikten, Jevdokija Petrov måste ha varit fenomenal på att både knyta och behålla kontakter genom sin naturliga charm.

Otto Danielsson kände Vladimir Petrov från spaningarna i Stockholm tio år tidigare. Han hade handplockats till säkerhetspolisen när den bildades två månader före andra världskrigets utbrott, arbetat vid ryssroteln sedan krigsslutet och nu övertagit chefskapet för roteln. Två år efter förhören med Vladimir och Jevdokija Petrov skulle han läsa en tidningsartikel om flygöversten Stig Wennerström, dra sig till minnes en händelse och skicka efter Wennerströms akt från arkivet.

KAPITEL 10

Jag överklagar riksarkivets beslut att inte låta mig läsa hela Petrovs akt, anför att den period som intresserar mig rör deras tid i Stockholm 1943–46, det vill säga för cirka sjuttio år sedan, även om uppgifterna lämnades 1955. Sekretessen som rör säkerhetspolisens verksamhet gäller som regel i sjuttio år. »Det kan knappast«, skriver jag, »finnas uppgifter i akten som röjer viktiga svenska försvarshemligheter eller för säkerhets­polisen känsliga uppgifter«.

Riksarkivet avslår min överklagan, hänvisar till offentlighets- och sekretesslagens femtonde och artonde kapitel som handlar om rikets säkerhet och säkerhetspolisens underrättelse­verksamhet.

Jag överklagar till kammarrätten med samma argument.

Avslag.

Med hjälp av en pensionerad justitieombudsman formulerar jag en överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen, skriver bland annat:

Förmodligen, om jag nu får gissa, är skälen främst att ett utlämnande skulle kunna skada berörda personer eller möjligen deras anhöriga. Med hänsyn till uppgifternas ålder torde denna skada vara begränsad. Det kan knappast finnas uppgifter i akten som röjer viktiga svenska försvarshemligheter eller för säkerhetspolisen känsliga uppgifter.

Om kammarrätten inte delar min uppfattning att handlingarna kan utlämnas utan begränsning yrkar jag att ett utlämnande sker efter viss »maskning« av känsliga personuppgifter eller andra känsliga uppgifter.

Avslag.

I Riksarkivets avslag ser jag att det är sju volymer, det vill säga boxar, som jag inte fått läsa.

KAPITEL 11

Än en gång ringer jag L, ambassadören som sökte upp mig på Bokmässan och ville tala om Sverker Åström, efter några år sökte upp mig igen, anmodade mig att skriva. Han har flyttat utomlands. Han har svarat undvikande när jag ringt och frågat om vi kan träffas, här eller där, bett mig återkomma. Nu bestämmer vi att jag ska besöka honom, stanna en dag. Han varnar mig:

– Jag vet inte om jag har så mycket att berätta.

– Jag är så nöjd med det jag får.

– Jag kanske bara kan bjuda på en skorpa.

– Då nöjer jag mig med det.

– Men vad vill du veta?

– Jag vill veta det du berättade för mig de båda förra gångerna vi sågs. Då antecknade jag ingenting.

– Mitt minne är inte det bästa nu för tiden.

Så där håller han på.

Till sist kommer vi överens om jag ska boka en resa, komma nästa vecka, bekräfta per mejl. Jag bokar, bekräftar. Han ringer:

– Jag glömde alldeles bort det. Vi ska till London nästa vecka. Så vi får ta det en annan gång. Ring mig senare.

Jag föreslår att vi redan nu bestämmer ett datum. Kanske veckan efter Londonresan?

Nej, han kan inte bestämma något den veckan.

KAPITEL 12

Säkerhetspolisens misstankar mot Sverker Åström avslöjades i två artiklar i Dagens Nyheter, den 7 och 8 juni 1989, skrivna av reportern Bjarne Stenquist. Han skrev att Säpo samtidigt med spaningarna mot Stig Wennerström letade efter en sovjetisk agent med täcknamnet »Getingen«, placerad i utrikesförvaltningen, att misstankarna föll på Sverker Åström, att de aldrig kunde bekräftas men att Åström trots det stoppades först från att bli ambassadör i Moskva 1964 och därefter kabinettssekreterare 1967. Fyra år senare avfärdade statsminister Olof Palme misstankarna, Sverker Åström utsågs till kabinettssek­reterare. Rikspolischef Carl Persson ska dock ha haft invändningar.

Bjarne Stenquist skrev att uppgifterna om »Getingen« först kom från de båda sovjetiska avhopparna Vladimir och Jevdokija Petrov, men reserverade sig för att de pekat ut just Sverker Åström eller myntat täcknamnet »Getingen«: »Uppgifterna om både täcknamnet och Sverker Åström kan mycket väl vara en rent inhemsk skapelse.« Han skrev att också Stig Wennerström, med täcknamnet »Örnen«, ska ha utpekats av Petrovs. Alltså, två möjliga spioner: »Getingen« och »Örn­en«. Något förhör med makarna Petrov tycks Bjarne Stenquist inte ha tagit del av.

Sverker Åström anmälde Dagens Nyheter till pressombudsmannen, som friade tidningen för innehållet i artiklarna men samtidigt undrade om man tagit erforderlig hänsyn till en enskild person. På ledarplats tyckte tidningen att det var högst bekymmersamt att vi har en säkerhetspolis som misstänkliggör och stoppar högt uppsatta ämbetsmän i karriären utan att ha mer på fötterna än man uppenbarligen haft i fallet Sverker Åström.

KAPITEL 13

På National Archives i London finns en numera avhemligad akt med titeln »Third report of miscellaneous cases of Soviet intelligence operations in Sweden«, daterad den 19 januari 1955, det vill säga en tredje rapport om diverse sovjetiska spionfall i Sverige. Uppgifterna lämnades av Vladimir och Jevdokija Petrov under de många och långa förhören med personal från både ASIO och brittiska MI5 som flugit in efter parets dramatiska avhopp i april året innan. Jag får den av Wilhelm Agrell, författare och professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, sedan jag kontaktat honom och berättat vad jag håller på med. Agrell har bland mycket annat skrivit »Venona. Spåren från ett underrättelsekrig«, som innehåller en redogörelse för Petrovs verksamhet i Sverige.

Venona var namnet på USA:s projekt för dekryptering av den sovjetiska telegramtrafiken som startade redan under kriget, så hemligt att inte ens CIA till att börja med fick veta vad som pågick bakom murarna till Arlington Hall, allt efter hand tillsammans med andra: Storbritannien, Kanada, också Sverige från 1959. »Venonamaterialet bekräftade antaganden och fördjupade kunskapen om KGB:s underrättelseverksamhet«, skriver Wilhelm Agrell om telegrammen som forcerades i Stockholm.

Vladimir Petrovs verkliga uppdrag i Sverige gjorde att hans inblick i det sovjetiska spionaget var ovanligt god: Han chiffrerade telegram till spionhögkvarteret i Moskva. Han höll uppsyn över säkerhetstjänstens personal. Som särskilt uppdrag hade han att hålla ett öga på ambassadör Alexandra Kollontajs förehavanden. Även Jevdokija Petrov hade god inblick. Hon renskrev brev på maskin, fotograferade rapporter som svenska agenter lämnat, översatte material från engelska till ryska. »Genom rapporterna jag handhade fick jag en uppfattning om vårt NKVD-näts förgreningar i Sverige«, skriver hon i boken »Sant vittnesbörd«. Både han och hon värvade och vallade svenska agenter.

»Genom paret Petrovs avhopp fick den svenska säkerhetstjänsten en i det närmaste fullständig bild av KGB:s krigstida underrättelseresidenter«, skriver Wilhelm Agrell i »Venona. Spåren från ett underrättelsekrig«, »liksom väsentliga inblickar i ›de militära grannarnas‹, GRU-residentens, uppbyggnad«. Viktigare ändå: Petrovs kunde »ange såväl täcknamn som verklig identitet på ett antal sovjetiska agenter«.

Ingenting talar dock för att de skulle ha lämnat uppgifter om Stig Wennerström. Det är Wennerström som säger till förhörsledarna att han fått kodnamnet »Örnen«, opåkallat för övrigt. Ingenting om detta finns i Otto Danielssons promemorior eller efterlämnade anteckningar.

I rapporten jag kan läsa hos National Archives berättar Petrovs om försök att värva brittisk och amerikansk ambassadpersonal i Stockholm, om ryska NKVD-agenter som fungerade som kontaktmän för värvade utländska spioner, om de svenska spionerna Per Meurling och Fritiof Enbom innan de kommer till fallet OSA. Så här står det (i min översättning):

45. Fallet »OSA«. »OSA«, som betyder »GETING«, var kodnamnet på en svensk ämbetsman i det svenska utrikesdepartementet, som studerades av statssäkerhetsresidenturen under en period av ungefär tre år, fram till 1945/1946, då han placerades vid en svensk diplomatisk postering utomlands, förmodligen på den amerikanska kontinenten.

46. PETROV har glömt »OSA:s« namn, men kan tänkas komma ihåg det, han har det så att säga på tungan. Han har nu också glömt vilken avdelning han arbetade på inom utrikesdepartementet.

47. »OSA« hade befattningen andre sekreterare. Han var född omkring 1911, och var förmodligen ogift vid den tiden. Han odlades av CHERNOV, som faktiskt nådde fram till en punkt där han framställde ett rekryteringsförslag till »OSA«, bara för att bli bemött med ett nej. Efter CHERNOVS bakslag fortsatte denne emellertid att träffa »OSA« och fick en del muntlig information från honom. Inte någon gång lämnade »OSA« något skriftligt material. Strax före CHERNOVS avresa från Sverige presenterade CHERNOV »OSA« för (Y) ELISEYEV, alias SINITSYN, som hade ett eller två möten med »OSA«.

Rapporten fortsätter med andra svenskar, möjliga spioner.

Detta var, i sammandrag, vad Vladimir och Jevdokija Petrov berättade för folket från ASIO och MI5, något av det Otto Danielsson och Erik Lönn fick med sig hem. De fick alltså mer, betydligt mer.

Sverker Åström var andre sekreterare vid utrikesdepartementet 1943–46, dessförinnan stationerad i Moskva och Kujbysjev, kom därefter till svenska ambassaden i Washington. Han var född 1915, ogift.

KAPITEL 14

Jag mejlar till Robert Manne, professor i statskunskap vid La Trobe-universitetet i Melbourne, som skrivit den bästa boken om fallet Petrov, » The Petrov Affair«. Boken innehåller bara ett par sidor om Sverige, inget om förhören jag är ute efter. Han svarar att han haft tillgång till de flesta av ASIO:s akter men så vitt han minns fanns där ingenting om vare sig brittiska eller svenska förhör. Han föreslår att jag kontaktar National Archives i Canberra som, skriver han, förvarar alla akter i fallet Petrov, och de brukar vara hjälpsamma.

På National Archives hittar man tyvärr ingenting om Sverige.

Brittiska National Archives har offentliggjort ett stort material, digitaliserat två av akterna. Ingenting. Wilhelm Agrell säger att akterna är hårt sållade, bland annat all korrespondens till och från Sverige, alla svenska bidrag till utredningen.

Genom Svante Weyler får jag kontakt med en svensk ambassadtjänsteman i Moskva, väl bevandrad i ryska förhållanden och ryska språket, som efter tillstånd av ambassadören hjälper mig att kontakta det ryska utrikesdepartementets arkiv med en begäran om att få tillgång till allt som har med diplomaten Sverker Åström att göra. Efter en tid får jag två sidor: formalia. Vi kontaktar KGB:s arkiv: ingenting.

KAPITEL 15

I den nya upplagan av sina memoarer skriver Sverker Åström om Säpos intresse för honom, ett intresse som var »så starkt att SÄPO tidvis bedrev formliga spaningar mot mig och avlyssnade min telefon«. Han säger sig också komma ihåg att både han och hans vänner »garvade en del då vi vid några tillfällen kunde iaktta ›spanaren‹«. Säpo betedde sig »töntigt« och »amatörmässigt«, ska även ha försökt pumpa några av vännerna om hans privatliv, dock »på ett så inkompetent sätt att mina vänner fick sig ett gott skratt«. Mest misstänksam var rikspolischefen Carl Persson och »en poliskommissarie som visst hette Danielsson«. Han skriver:

Persson beskrevs av några vänner till mig inom polisen som »helt galen« och »monoman« i sin uppfattning om mig. När vi någon gång träffades, försökte han undvika att ta mig i hand och att se mig i ögonen. Han gjorde allt han kunde för att baktala mig inför mina chefer och försökte hindra min befordran. Det tycks han också ha lyckats med, åtminstone vid ett tillfälle. År 1967 var jag tydligen påtänkt som kabinettssekreterare, men Persson gjorde upprepade demarcher hos regeringen och tanken övergavs då. År 1972 struntade Palme i vad Persson sa och jag blev kabinettssekreterare.

KAPITEL 16

Jag skriver till Carl Persson, skickar honom min senaste bok och berättar att jag arbetar med en bok om Sverker Åström.

Carl Persson var rikspolischef mellan 1964 och 1978, dessförinnan statssekreterare i inrikesdepartementet, därefter landshövding och som sådan sa han upp sig. (Det var för tråkigt, tyckte han.) Några år senare hjälpte jag honom att skriva hans memoarer, »Utan omsvep«. Sverker Åström finns inte med där men det hände att hans namn dök upp under våra samtal, även med andra som bistod oss, även i Calles dagböcker som jag fick tillgång till. Calle ville helst inte prata om Åström och jag frågade inte. Jag vet att han tog med sig kopior av dokument från tiden som rikspolischef, som ett slags livförsäkring och för att någon gång skriva sina memoarer, att få berätta från sin horisont om sådant som hänt. Han hade ju blivit beskylld av både landets nuvarande och före detta statsminister, från riksdagens talarstol, för att fara med skvaller och lögner i den så kallade bordellaffären.

Den man jag kom att lära känna, och tycka om, avskyr skvaller, avskyr lögner, valde som motto till sina memoarer ett citat av Mark Twain som han under åren som rikspolischef bar med sig på en handskriven lapp i plånboken: »Om man talar sanning behöver man inte anstränga sig efteråt för att komma ihåg vad man sagt.« Vårt samarbete var enkelt, rakt. Han är, som Leif GW Persson skrivit, en man som är som han ser ut.

På sätt och vis fick han sista ordet. I långfilmen »Call girl« (2012) beordrar rikspolischefen den unge polisen att gå till botten med saken, trots politiskt motstånd. Han är en av filmens få hjältar. Verklighetens Carl Persson var en ämbetsman som höll hårt på ämbetets oberoende av klåfingriga politiker. Det var en svår balansgång. Det var inte alltid han lyckades – och till sist föll han.

Jag hör ingenting ifrån honom, ringer.

Det är flera år sedan vi hörde av varandra. Vi kom på kant med varandra, bröt kontakten. Vänner säger att jag skulle ha kunnat hantera det annorlunda. Jag vet inte.

Han har hunnit fylla åttiofyra.

– Hallå?

– Ja hallå, hej. Det här är Anders Sundelin.

– Hallå?

Jag försöker igen, nu högre.

– Vänta ett ögonblick!

Jag är osäker på vem jag talar med, minns Calles kraftfulla stämma. Den här rösten är svag, tunn.

– Hallå?

Jag upprepar mitt namn.

– Jaså det är du. Hej.

Vi pratar en stund, värmer upp. Han frågar vad jag gör. Han tackar för boken.

– Ja, säger han, och jag blir bara äldre.

– Det blir vi väl alla.

– Här är det inte mycket kvar.

Jag frågar, till sist, om Sverker Åström. Har han några dokument kvar?

– Jag har ingenting, säger han. Jag har slängt allt.

– Ingenting?

– Ingenting.

Jag frågar om vi kan träffas, prata lite.

– Nej, säger han, jag vill inte det. Jag har lagt allt det där bakom mig.

– Du har det?

– Ja, säger han. Du får inte ta illa upp.

– Jag tar inte illa upp, säger jag. Men jag tyckte att jag borde fråga.

– Det var en svår sak det där. Mycket svår.

– Det är ju därför jag frågar.

Han skrattar. Plötsligt känner jag igen honom, hans stora glada skratt.

– Du får inte ta illa upp, säger han igen.

– Jag tar inte illa upp, säger jag.

Vi säger hej och vi lägger på. Det är sista gången vi talas vid.

KAPITEL 17

Den förre ambassadören, Åströms vän i flera decennier, står i ett parkeringsgarage när jag får tag i honom på telefon. De har också haft intresset för Ryssland gemensamt. Jag säger att jag gärna vill träffa honom, ställa några frågor. Mejla dina frågor, säger han. Jag mejlar. Fyra frågor: 1. Hans betydelse för svensk utrikespolitik? 2. Hans intresse för Sovjetunionen? 3. Säpos misstankar? 4. Hans person?

Svar kommer ganska omedelbart:

1. Så mycket skrivet att jag inte har något att tillföra. 2. Placerad av UD i Stockholm »och det är väl grunden för hans intresse«. Sovjet var Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska problem så det var ganska naturligt att han ägnade det stor uppmärksamhet. Att han inte blev ambassadör i Moskva berodde sannolikt på att det lockade mer att vara FN-ambassadör och kabinettssekreterare. 3. Ingen aning. 4. Bäst att läsa hans egen skildring i memoarerna. Finns också intervjuer »att ösa ur«.

Detta är mitt bidrag så något möte behöver vi inte arrangera,

tillgivne [---]

En annan av Åströms kollegor, ambassadör även han, god vän, avböjer redan i telefon en intervju.

– Jag har ingen lust att tala om Sverker, säger han.

KAPITEL 18

Jag ger upp. Jag kommer ingen vart.

Det är för svårt.

Jag börjar om.

Jag börjar från början.

Anders Sundelin är reporter och författare. Hans senaste bok »Diplomaten« utkommer i mars på Weyler förlag.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera