Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Myten om den heliga madonnan

Hon är den västerländska kanons mest kända prostituerade, men har uppfattningen om Maria Magdalena faktiskt stöd i Bibeln? Nu presenteras en ny sida av det kvinnliga helgonet.

Biopicen som går upp på svenska biografer 23 mars är långt ifrån den första om Maria Magdalena, men just den här gör anspråk på att ligga mycket nära källorna. Vilket i sin tur borde få varningsklockorna att ringa. Historiska bibelfilmer brukar sällan bli särskilt framgångsrika. Konstigt nog. För oavsett om det är Gamla eller Nya testamentet som sätts i händerna på manusförfattaren borde det väl krylla av intrigtrådar och färgstarka personligheter som gjorda för vita duken?

Problemet är dock inte att källmaterialet är för tunt, utan att det är svårt att förhålla sig till det. Oavsett om en bibelfilm betraktas som sekulär eller religiöst färgad, som ren fiktion eller historisk berättelse, blir den sårbar för nedgörande kritik från alla håll; från massmedia och akademin, från religiösa samfund och ateistiska kampföreningar, från feminister, gayaktivister, sionister, republikaner, politiska ungdomsförbund och fackföreningar. Vilket i sin tur förstås beror på att debatten om Bibelns sanningsvärde, eller värde över huvud taget, är lika livlig i vår egen förment sekulära tid som den var för två tusen år sedan.

När actionskådespelaren Mel Gibson tillkännagav att han tänkte göra en film om korsfästelsen, var det följaktligen många som höjde på ögonbrynen. Inte bara för att Gibson tillhör sedevakantisterna, en fundamentalistisk katolsk sekt med en obskyr egen bibeltolkning, utan för att filmer om Frälsaren generellt sett är dåliga investeringar. Ingen kunde begripa varför den affärsmässigt sinnade Gibson skulle vilja satsa på ett sådant uppenbart riskprojekt. Det verkade som upplagt för ett dunderfiasko.

Många hade nämligen redan försökt. I mitten av 1960-talet hade Hollywood, uppeldat av framgångarna med mastodont­rullen »Ben-Hur«, bestämt sig för att göra den ultimata Jesusfilmen. Tolkningen i »Mannen från Nasaret« (»The greatest story ever told«) skulle vara episkt storslagen. Den stjärnspäckade rollistan toppades av ingen mindre än Max von Sydow, som fick äran att gestalta Jesus. Det blev en jätteflopp.

Inte mycket bättre gick det för Martin Scorsese, vars »Kristi sista frestelse« från 1988 renderade honom usla intäkter och ihållande kritik. Christopher Spencers »Son of God« från 2014 gick ett liknande öde till mötes, och samma år hade ytterligare två bibelfilmer – »Black swan«-regissören Darren Aronofskys »Noah« och Ridley Scotts »Exodus: Gods and kings« – premiär utan att någon av dem blev någon långkörare på biograferna.

Men det skulle visa sig att »Kristuspassionen« faktiskt blev undantaget som bekräftade regeln. Mel Gibson kunde glädja sig åt en fantastisk publiktillströmning. Bara de första fem dagarna spelade filmen in 800 miljoner kronor och en opinionsundersökning i mars 2004 visade att 11 procent av den amerikanska befolkningen hade sett filmen och att ytterligare 34 procent planerade att göra det.

Trots kritiken mot det våldsamma budskapet – filmen skildrar Jesus lidande under de tolv sista timmarna av hans liv på ett brutalt och splattermässigt sätt – verkade åskådarna bli emotionellt berörda. Vilket på sätt och vis var begripligt. Just Gibsons starka bildberättande för tankarna till den katolska kyrkans långa ikonografiska tradition som förlitar sig mer på bilder än på ord. »Även utan bibliska förkunskaper förstår man att det är en oskyldig man som avrättas här. Den enorma brutalitet han utsätts för berör. Det är bilderna som väcker känslor av medlidande och protest och som får åskådaren att fråga: varför?«, skriver Philip Geister i tidskriften Signum.

Det verkar alltså som om Gibsons »passion« på gott och ont förmår att ge en mer extatiskt religiös upplevelse än någon av de andra jämförbara Jesus-filmerna.

Filmen om Maria Magdalena, som snart kommer upp på svenska biografer, har ett helt annat ärende. I centrum står varken bibeltexten eller den religiösa tron utan en radikal omtolkning av en mytisk gestalt som under ett par tusen år inspirerat och gäckat konstnärer, biografer och politiska makthavare, nämligen Maria Magdalena, eller »kvinnan från Magdala«. Vem var hon egentligen, kvinnan som i Lukasevangeliet introduceras som en av de kvinnor som följer Jesus och lärjungarna?

Enligt evangelisterna är hon en av de kvinnor som står nära korset på Golgata. Endast tolv gånger nämns hon i bibeltexterna. Framför allt påstås hon vara den som först vittnar om Jesu uppståndelse. Markus beskriver det så här: »När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten visade han sig för Maria från Magdala från vilken han hade drivit ut sju demoner. Hon gav sig iväg och berättade det för dem som varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät. När det fick höra att han levde och att hon hade sett honom trodde de inte på det.«

Som alla kan förstå medförde Maria Magdalenas status som nyckelvittne vissa komplikationer. Man kan nästan se lärjungen Petrus trumpna och sårade min framför sig när han nås av glädjebudskapet och tolkar Marias ordval som att hon överväger omedelbart övertag av såväl makten som ledningen över lärjungarna. Samtidigt måste Petrus ha insett att detta var precis vad lärjungarna hade väntat på för att kunna rycka upp sig ur sorgen efter katastrofen.

Att en kvinna skulle ta täten på det viset var förstås otänkbart för två tusen år sedan. Under antiken var de judiska kvinnorna hänvisade till hemmet, och tilläts lämna det endast om de var ordentligt beslöjade och hade manligt beskydd. De förvägrades all utbildning och deras juridiska ställning var mycket svag. Kvinnliga utsagor och vittnesmål över huvud taget räknades inte som juridiskt giltiga, vilket gör att Maria Magdalenas omnämnande i evangelierna som ett så kraftfullt vittne är både remarkabelt och egendomligt.

Om Maria Magdalena någonsin har existerat, bör hon ha hetat Marjam, den arameiska formen för Mirjam, och kommit från Magdala, på Jesu tid ett blomstrande handels- och fiskecentrum.

Denna historiska Maria, som Dick Harrison beskriver i sin bok »Förrädaren, skökan och självmördaren«, var troligen av enkel börd. Hon kan ha lidit av någon psykisk eller fysisk sjukdom – därav de sju demonerna som bibeltexten talar om – som botades när hon första gången träffade Jesus. Därefter verkar hon ha brutit upp från sin fattiga familj, på den tiden ett oerhört steg för en ogift kvinna, och följt Frälsaren på hans vandringar i Galileen.

Men den Maria Magdalena som senare tiders kyrkliga tradition talar om framställdes snarare som en hårdfjällad prostituerad. Under senare epoker kom Maria nämligen att förändras. Den trogna kvinnliga lärjungen förvandlades till en hora som ångrat sina synder. Ingen vet riktigt hur det gick till, men vid ett okänt historiskt tillfälle började man i det medeltida västerlandet identifiera henne med två andra kvinnor i evangelierna: Maria i Betania (Joh 11:1) och »synderskan« i Simons hus (Luk 11:36). Så småningom, skriver Katherine Ludwig Jansen i standardverket »The making of the Magdalen«, gled de helt in i varandra.

Särskilt synderskan verkar ha varit oemotståndlig för de tidiga biskoparna. Hennes persona gick att förena med idén om urkvinnan Eva som ju var syndafallets moraliskt ruttna huvudaktör. Vilken tur då att den första människan som stötte ihop med den uppståndne Jesus var just en lösaktig kvinna. På så sätt fick Maria av Magdala, som representant för kvinnokönet, en chans att göra bot för den skada som åsamkats hela mänskligheten av Eva. Saken blev inte sämre av att den nya helgonlegenden kunde spetsars med en rejäl dos pikant sex: i en version från 1100-talet ska Maria Magdalena ha grundat en egen bordell i Jerusalem där sju demoner genast flyttade in.

Hur som helst så blev Maria Magdalena i rollen som botgörerska omåttligt populär. Det trefaldigt kombinerade fejkhelgonet firades faktiskt ända fram till 1969, då katolska kyrkan, utsatt för hårt moderniseringstryck, plötsligt besinnade sig. I populärkulturen fortsatte hon dock obekymrat att leva ett eget liv, till exempel som skönsjungande gatflicka vid hårdrockaren Ted Neeleys fötter i musikalfilmen »Jesus Christ Superstar«.

I dag har åtminstone större delen av kristenheten återgått till ursprunget. Maria Magdalena är numera officiellt ingenting »mer« än en kvinnlig lärjunge till Jesus. Manusförfattarna till Maria Magdalena-filmen har tagit fasta på forskningen – deras uppsåt är att rätt sakligt skildra en vanlig kvinnas utveckling i en ovanlig tid. Vilket tyvärr ställer dem inför samma dilemma som producenterna av de historiskt korrekta Jesus-filmerna pre-Gibson.

Originalversionen av Maria från Magdala är nämligen på vissa avgörande punkter oändligt mycket tråkigare än medeltidens färgskimrande balladdrottning. Hon framstår helt enkelt som en av dessa kvinnliga ledartyper som historien kryllar av, men som går förlorade i manssamhällets kollektiva glömska. Hur stort behov vi än har av henne som kvinnlig förebild, så finns det ändå något otillfredsställande över Bibelns knappa beskrivning av den smörjelsebärande kvinnan på väg att möta den uppståndne Frälsaren.

Om hennes driftkrafter och religiösa övertygelse, uppoffringar och segrar vet vi nästan ingenting – och den senaste filmatiseringen gör dessvärre ganska lite för att kasta ljus över skuggorna.

Fakta | Hyllad regissör

Rooney Mara – mest känd för sin roll som Lisbeth Salander i den internationella versionen av Stieg Larssons »The girl with the dragon tattoo« – spelar Maria Magdalena. Joaquin Phoenix gestaltar Jesus.

Den australiske regissören Garth Davis har bland annat regisserat den hyllade tv-serien »Top of the lake« och den lika hyllade filmen »Lion« som nominerades till sex stycken Oscars 2016.

»Maria Magdalena« har svensk premiär den 23 mars.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera