Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Traumatik

Erik Poppes »Utöya – 22 juli« väcker frågan om hur vi reagerar när verklighetens tragedier görs om till fiktion.

Hur tacklar du som filmskapare ett nationellt trauma på vita duken? Hur gör du för att gå den minst sagt kniviga balansgången mellan viljan att berätta sanningsenligt om det som hände och att bli beskylld för exploatering och okänslighet?

Förra helgen var det premiär i Norge för Erik Poppes film »Utöya – 22 juli«. Den handlar om massakern på ön Utöya 2011, då högerextremisten Anders Behring Breivik kallblodigt mördade 69 ungdomar efter att några timmar tidigare ha genomfört ett bombdåd i Oslo, där ytterligare 7 människor dödades.

Erik Poppe, som tidigare gjort filmer som »Kungens val« och »A thousand times goodnight«, är före detta krigsfotograf och täckte som sådan en rad krigshärdar. Efter att ha blivit sårad under ett uppdrag i Colombia, bestämde han sig för att sadla om och bli filmregissör – som sådan är han en av de absolut främsta i Norge.

Detta till trots var det många som reagerade negativt när han för ett par år sedan tillkännagav att han planerade att göras en film om Utöyamassakern. Hur kunde han understå sig detta? Fattade han inte att det skulle riva upp sår som ännu inte hade läkt? Skulle det bli en actionfilm om morden på 69 tonåringar? Och om det skulle göras en film om massakern, var det inte för tidigt? Visst borde man vänta många år till.

Debatten påminde om den som uppstod i Sverige när Jan Troell berättade att han planerade att göra en film om morden i Åmsele 1988, där den då 23-årige Juha Valjakkala mördade en hel familj efter att de ertappat honom och hans flickvän med att stjäla deras cyklar. Fallet upprörde med rätta hela Sverige och jakten på de två (som senare greps i Danmark) var förstasidesstoff.

Det var förståeligt att planerna på att göra en film bara tre år efter morden upprörde – men samtidigt var det förvånande att de som protesterade bara skrek rakt ut i protest. Hur kunde någon tro att Jan Troell, en av Sveriges mest seriösa och uppskattade filmskapare, skulle göra en exploateringsfilm? Hade de som prote-sterade sett någon av hans tidigare filmer?

När »Il capitano« kom 1991, höjdes den till skyarna av en i princip samfälld kritikerkår och vann både en Guldbagge för bästa film och priset för bästa regi vid filmfestivalen i Berlin. »Il capitano« har en stundtals nästan dokumentär känsla och är en effektiv skildring av känslokyla och ondska.

Erik Poppes film nämner aldrig Breivik vid namn och visar aldrig upp honom mer än som en skugglik gestalt i bakgrunden ett par gånger. I en enda tagning – man filmade denna enda tagning fem gånger och så valde Poppe sedan den som vara bäst – följer kameran den tonåriga Kaja när hon försöker fly från massakern samtidigt som hon söker efter sin lillasyster. Allt är förvirrat, ingen vet vad som händer, rykten uppstår om att det är poliser som skjuter (Breivik kom till Utöya iförd polisuniform). Det hela utspelas under 72 minuter, lika länge som massakern varade, och Poppe säger att allt som händer i filmen hände i verkligheten, även om mycket koncentrerats till Kaja.

Kaja, ja. Hon är påhittad. Det som många filmer om nationella trauman har gemensamt är att personerna i dem är fiktiva. Verklighetens Juha blev i»Il capitano« till Jari, och alla i Utöyafilmen är fiktiva. Erik Poppe ville inte att någon släkting skulle se filmen och behöva känna »där blir min dotter skjuten«.

Detsamma gäller Gus van Sants »Elephant«, en Guldpalmsvinnare som var inspirerad av skolmassakern i Columbine 1999. Filmen kom 2003 och utspelas på en fiktiv skola, även om det var uppenbart att Columbinemassakern, där de två sistaårseleverna Eric Harris och Dylan Klebold mördade tolv skolkamrater och en lärare innan de tog sina egna liv, fungerat som inspiration. När jag träffar van Sant under årets Berlinfestival – där hans film »Don’t worry, he won’t get far on foot« visas – säger han att hans avsikt egentligen var att göra filmen mycket tidigare än 2003.

– Jag ville göra den omedelbart efteråt, jag ville att den skulle vara en del av debatten, eftersom debatten enbart verkade föras i olika tidskrifter. Drama är ofta underhållning och medierapporteringen hade också blivit till underhållning. Jag tyckte det var dags att låta drama bli en del av debatten om var problemet låg. Men ingen var intresserad. Jag ville att det skulle bli en tv-film, men tv-människorna ville göra sina polisserier. Så i stället tog det flera år innan jag kunde göra filmen.

För USA är det givetvis terrorattacken den 11 september 2001 som ligger närmast till att kallas ett nationellt trauma. Det har hittills gjorts förvånansvärt få filmer baserade på attacken. Den enda någorlunda seriösa film som gjorts är Oliver Stones »World trade c enter« (2006) som till största delen utspelades inne i rasmassorna där två fastklämda brandsoldater försöker överleva. Förra året kom en film som hette kort och gott »9/11« med bland andra Charlie Sheen och Woopie Goldberg i rollerna. Filmen har inte kommit till Sverige och recensionerna från USA ger inte mersmak. Många menade att filmen var osmaklig.

Den bästa film som gjorts om händelserna den dagen är »United 93«, regisserad av Paul Greengrass. Denne berättar med skakande realism om händelserna på det kapade plan som troligen var på väg mot Vita huset och där passagerarnas motstånd mot kaparna fick planet att störta på en åker. Den som mot förmodan vill veta hur det troligen känns att befinna sig på ett störtande plan har här sin film. Det är en seriös, dokumentärt präglad film, men som hör till de man inte gärna vill se om.

Greengrass är en bra regissör, och det faktum att det är han som gjort den till sommaren kommande »Norway«, som också handlar om attentaten 2011, gör att man kanske inte ska avfärda den i förväg, speciellt som den har manus av Åsne Seierstad. Uppenbarligen centrerar han sig på att berätta om Breivik, alltså raka motsatsen till Poppes film där Breiviks namn aldrig nämns. Det finns många som menar att terroristen vill ha så mycket uppmärksamhet som möjligt. Innebär det att Greengrass film kommer att bli en pr-film för denne? I sommar vet vi svaret.

Detta med avstånd till den händelse som skildras är intressant – med längre avstånd kommer ibland mer eftertanke och mindre patriotism. Två exempel är räden mot Entebbe 1976 och massakern på israeliska idrottsmän i München 1972. Entebbe skildrades nästan omedelbart i två billiga actionfilmer med klart definierade hjältar och stor patriotism. I Berlin i år visades Jose Padilhas »7 days in Entebbe«, som drygt 40 år efter händelsen nyanserade inte minst bilden av terroristerna och tog bort den felaktiga hjältegloria som en släkting till Israels premiärminister har fått. Och att jämföra den exploaterande »21 hours at Munich« (1976) med Steven Spielbergs eftertänksamma »Munich« (2005), det går inte.

En annan intressant aspekt när det gäller skildringen av nationella trauman är om det finns ett avslut, om det till exempel finns en klart utpekad bad guy. Finns inte det blir det svårare och kommer i många fall i stället att handla om spekulation. Det är därför det gjorts så få filmer om morden på John F Kennedy och Olof Palme. Oliver Stone gjorde konspirationsteorifilmen »JFK«, i Sverige har vi haft Kjell Sundvalls »Sista kontraktet« och tv-serien »En pilgrims död«. Båda de sistnämnda pekar ut konspirationer bakom mordet på Palme, men det är som sagt spekulationer. Den dag vi vet vem som verkligen mördade statsministern (om vi nu någonsin får veta detta) lär det finnas en rad film- och tv-produktioner som står redo att kasta sig över det som måste vara Sveriges mest uppenbara nationella trauma.

Fakta | Filmer nämnda i artikeln 

»Utöya – 22 juli« (2018)

»Utöya island2 (2012)

»World trade center« (2006)

»Il Capitano« (1991)

»7 days in Entebbe« (2018)

»Slaget om Entebbe« (1977)

»Munich« (2005)

»21 hours at Munich« (1976)

»Elephant« (2003)

»JFK« (1991)

»Norway« (2018)

»Sista kontraktet« (1997)

»En pilgrims död« (2013)

»9/11« (2017)

»United 93« (2006)

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera