Generationsskifte i näsfabriken

För den riktigt kräsna doftaren är det inte parfymen som spelar roll utan parfymören.

Parfymen »New York« öppnar med friska citrusnoter men avslöjar snabbt ett kryddigt inre av nejlika, kanel och timjan. En av världens främsta parfymrecensenter, Luca Turin, ger doften från Parfums de Nicolaï fem av fem i parfymbibeln »The Guide«, som varje seriös doftentusiast givetvis har hemma i bokhyllan. »New York« skapades 1989 av Patricia de Nicolaï och var den första doften i hennes eget namn. Inte nog med det, hon var dessutom bland de allra första kvinnliga parfymörerna i världen med eget parfymmärke.

– Det är svårt att tänka sig i dag hur det var då, det var ren diskriminering i parfymbranschen, säger Patricia de Nicolaï på telefon från Paris. Jag och min man diskuterade fram och tillbaka om jag verkligen skulle satsa allt och gå in i en bransch där jag skulle vara ensam kvinna och om jag över huvud taget skulle orka det.

Man kunde tro att hon inte skulle ha några större problem: Patricia Nicolaï är släkt i rakt nedåtstigande led (barnbarnbarnsbarn till Pierre Guerlain (1798–1864), grundare av det anrika, franska parfymhuset med samma namn, som 1828 öppnade sin första parfymaffär på Rue de Rivoli i Paris.

Guerlain har skapat parfymer i generationer. Pierre Guerlain komponerade doft åt kejsare Napoleon III och dennes hustru kejsarinnan Eugénie – för henne gjorde han 1853 doften »Eau de Cologne Impériale« – vilken förärade honom titeln kunglig hovparfymör. Pierre Guerlain levererade också dofter till den brittiska drottningen Victoria och drottning Isabella av Spanien.

Till sin hjälp hade han sönerna Aimé and Gabriel. Den förstnämnde skulle sedan ta över rollen som chefsparfymör efter sin far. Gabriels son Jacques stod i sin tur redo att ta över rollen som Guerlains näsa efter sin far. Jacques Guerlain skapade några av märkets stora klassiker, som »Shalimar« (1925) – en av tidernas främsta orientaliska parfymer och ett måste på varje dåtida filmstjärnas hals – och »Vol de nuit« (1933), en hyllning till Antoine de Saint-Exupéry, författaren till bland annat »Den lille prinsen«.

Jacques sista doft »Ode« komponerades med hjälp av sonsonen Jean-Paul Guerlain, som skapade ett flertal av parfymhusets signaturdofter – som »Vëtiver« (1959) och »Habit rouge« (1965) – innan han drog sig tillbaka 2002. Därmed var också en era över. Det fanns inte längre någon manlig arvinge att ta över titeln »chefsparfymör«.

För Patricia de Nicolaï fanns inte ens möjligheten att ta över yrket eftersom titeln enligt familjetraditionen ska innehas av en man.

– Mitt släktskap räcker bara så långt. För att verkligen kunna skapa dofter på allvar skulle jag säga att det krävs åtta, tio års erfarenhet – och att vara man, säger Patricia de Nicolaï.

Glastaket gick inte att spräcka ens inom familjen och sedan 2008 heter i stället chefsparfymören hos Guerlain Thierry Wasser. 1989 skapade Patricia de Nicolaï sitt eget parfymmärke Parfums de Nicolaï som marknadsförs som »haute parfumerie parisienne«. »New York« tog Patricia de Nicolaï sju år att skapa. Det är vacker doft som belönades av det anrika franska parfymsällskapet (Société française des parfumeurs) för bästa nya doft och de Nicolaï blev därmed den första kvinnan som fått priset. I dag är hon adlad av den franska hederslegionen för sina insatser inom fransk parfym.

Men Patricia de Nicolaï är unik. Av de cirka 500 yrkesparfymörer – eller näsor som de kallas – som finns i världen i dag är få av dem kvinnor och ännu färre komponerar i eget namn. Parfymvärlden är och har alltid varit mannens arena vilket har två förklaringar: pengar och tradition. För att tillverka en parfym behöver man ha en kemists kunskap om komponenter men en konstnärs känsla för balans. Det första lär man sig på parfymskola och det andra genom erfarenhet. En lärlingstid på minst sex år är normen. De tre mest ansedda parfymskolorna i världen ligger alla i Frankrike: i Grasse, Paris och Versailles. Grundutbildningen är på två år och man tar emot ett begränsat antal elever.

På skolan i Versailles – som för övrigt grundades av Jean-Jacques Guerlain, Jacques son och Jean-Pauls pappa – kommer 20 studenter om året in. På parfyminstitutet i Grasse i södra Frankrike  tar man endast in 12 studenter årligen.

I dag är det vanligare för kvinnor att utbilda sig inom yrket men tidigare var det svårt att som kvinna avsätta minst åtta år för att tränas upp till att bli näsa. Det skulle innebära avkall på annat, så som att vara hemma med barn och ta hand om en familj. För att inte tala om pengarna som behövs till både utbildning och fina råvaror. Parfym är inte billigt, i alla fall inte om man ska skapa mästerverk. Det underlättar därför att gå som lärling redan från unga år, vilket är lättare om man föds in i yrket.

Mellan åren 1978 och 2005 var Jacques Polge Chanels parfymör. Han växte upp i Grasse och gick den långa vägen med parfymutbildning och lärlingstid innan han 1970 skapade den klassiska »Rive gauche« på uppdrag åt Yves Saint Laurent. Det är en djärv doft i en lika djärv, cylinderformad och randig flaska. Chanel såg potentialen i hans klassiskt eleganta men samtidigt modiga stil och gav honom fria händer. Jacques Polge hann skapa många av de moderna Chaneldofterna som »Coco« och den nästan vulgärt manliga »Égoïste« innan han lämnade över uppgiften till sonen Olivier som lärts upp av sin far. Den 74-årige Jacques Polge gör fortfarande gästspel på Chanel men det är hans 43-årige son som numera har huvuduppgiften.

Hermès Jean-Claude Ellena är en av doftvärldens största och mest imponerande parfymörer med en gedigen bakgrund: hans pappa var parfymör och som barn plockade Jean-Claude jasminblommor tillsammans med mamman åt råvarutillverkarna i Grasse. Som 16-åring fortsatte han som lärling för att få kunskaper i att destillera doftolja. Ellenas mer hantverksmässiga approach till dofttillverkning märks i dofterna för Hermès som inte sällan har övertydliga doftnoter, ett arv från tiden i råvarufabriken där Ellena överväldigades av dofter i sin renaste form. I dag har han lämnat posten på Hermès och sedan 2016 är han pensionerad från parfymindustrin. Hans position på Hermès innehas numera av schweiziska Christine Nagel – en av få kvinnliga chefsparfymörer på den nivån.

Guerlainbördiga Patricia de Nicolaïs företag sköts i dag av familjen. Maken tar hand om ekonomin tillsammans med parets dotter medan sonen Axel tränas till näsa av mamman. Men att det blev just sonen var en slump.

– Min dotter hade inte intresset, säger Patricia de Nicolaï.

Bara i Sverige säljs varje år skönhetsprodukter för nära 20 miljarder kronor och parfym är ett växande intresse, det syns inte minst på de stora varuhusen som upplåter allt större ytor åt den välmående industrin. Fler och fler upptäcker storklassiker – som »Chanel No. 5« (skapad 1921 av parfymören Ernest Beaux på uppdrag av Coco Chanel), »Dior Poison« och »YSL Opium« – samtidigt som trenden går åt att också köpa ovanligare, smalare och mindre kommersiella parfymer, så kallade nischparfymer. Dessa kan framhålla parfymören bakom märket mer än de större, kommersiella där själva namnet, som Chanel eller Hermès, är det åtråvärda. Till exempel känner nog fler till det svenska parfymhuset Byredos Ben Gorham än franska Hermès Christine Nagel?

Men trots detta ökade intresse för parfym är det få som bryr sig om näsorna bakom dofterna. Av just den anledningen grundade parfymören Frédéric Malle år 2000 Editions de Parfums. Malle föddes också in i branschen via morfadern Serge Heftler-Louiche, grundaren av Parfums, och mamman som var art director för samma parfymhus. Parfymerna som ges ut hos Malle komponeras av världens absoluta topparfymörer – där Jean-Claude Ellena och Jacques Polge ingår – som får skapa fritt helt utan budgetkrav, och sedan får sitt namn i stora bokstäver på flaskan. För i parfymkretsar är det förstås näsan och inte märket som är superstjärnan.

Sveriges egen parfymtradition är ny. På 1800-talet fanns ett par fabriker för »luktvatten« men de tillverkade mestadels tvål, munvatten, såpa och cologne. Den svenska attityden kring skönhet har snarare varit att »hel och ren« är bäst, naturligt snygg idealet och parfym en lyxvara som ska användas enbart vid speciella högtider om alls.

Det är under de senaste tio åren som svenska parfymmärken som Byredo, SG79 STHLM och Agonist vuxit fram. Deras internationella framgångar, tillsammans med det ökade intresset för parfym, har skapat en nyfikenhet kring yrket parfymör. Men exakt vad en sådan gör kan det råda oklarheter kring. Den vanligaste arbetsuppgiften är nämligen inte alls parfymtillverkning utan att doftsätta produkter som disk- och tvättmedel, tvålar, hårprodukter, lotioner och ljus. Det är därför de få yrkesverksamma och riktigt kända näsorna är så beundrade. För riktiga parfymentusiaster finns i dag forum på nätet, klubbar och föreningar där medlemmarna ses och byter flaskor och prover med varandra. Oftast pratar man också om parfymörerna ungefär som man talar om regissörer bakom en film, och många har en personlig favorit.  

För parfymören är egentligen en konstnär vars palett består av runt 2 500 färger. Det är det antal doftnoter en parfymör bör känna till och kunna identifiera. En vanlig parfym består oftast av flera hundra olika noter i kombination. Det är när parfymören får full konstnärlig frihet som de riktiga mästerverken uppstår och en parfymör kan odla sin egen stil, som hos Ellena, Polge och de Nicolaï.

Ännu lever näsan i det tysta. Men kanske kan det ansedda yrket som verkar i det dolda få högre status när intresset kring de dyra dropparna ökar. För om man förstår både traditionen och den långa skapelseprocessen bakom en riktigt bra parfym så uppskattar man den också desto mer.