Jens Nilsson

Europaparlamentariker (S), dog den 12 mars, 69 år gammal.

Året var 2007 och Sundsvall skulle profilera sig, göra ett ryck kontra de andra Norrlandsmetropolerna och inregistrerade varumärket »Norrlands huvudstad«.

– Just registreringen av varumärket var inte menat som en PR-kupp, utan som en skyddsinsats, sa Jerker Sjödin till Dagens Industri. Han var projektledare på Position Sundsvall som låg bakom ansökan.

Umeås starke man Lennart Holmlund (S) rasade: »De kan inte slå Umeå«.

Bråket mellan Umeå och Sundsvall höll i sig ett tag. Luleå blandade sig i också. De ville också vara Norrlands huvudstad.

Östersunds kommunstyrelseordförande Jens Nilsson (S) tog det däremot lugnt:

– Det gör oss ingenting om andra är större. Bara Östersund är bäst, sa han.

Han var lugn och trygg, ingen man av de stora orden. Hans signum var mustaschen, som rent av var i Juholtklass, och de röda hängslena. Om ÖFK  blev eller är bäst är svårt att mäta. Mer än i fotbollen där vi vet att Östersund blev bäst i Norrland. Det fotbollens »Norrlandsfönster« man pratade om förr har Östersunds FK gjort till ett »Europafönster«.

Jens Nilsson var kommunalråd från 1994 och kommunstyrelsens ordförande från 1997.

Östersund kommer framförallt att  komma ihåg honom för det som hände efter det stora försvarsbeslutet 2004. Östersund skulle i ett slag bli av med 1 400 försvarsjobb. Den största statliga nedläggningen någonsin på en enskild ort, har det beskrivits som.

– Jag sa till folk: sörj gärna över jul och nyår men efter tre veckor får ni fan inte sörja längre! berättade han efteråt.

I jämtländska residensstaden är staten i dag arbetsgivare åt 3 500 personer. Myndigheter och myndighetsfunktioner flyttades dit, och staden satsade på di-stansoberoende tjänsteföretag.

– Jämtarna knöt näven i fickan och fajtades för sin bygd. Det var oerhört viktigt. Och det fanns lokala politiker som visade stort mod, som kommunstyrelsens ordförande Jens Nilsson (S), oppositionsrådet Per Söderberg (C) liksom kommundirektören Bengt Marsh.

– Det skapades möjligheter för människor att känna framtidstro, det är nog den enskilt viktigaste faktorn, sa Daniel Kindberg, ordförande i Östersunds FK när jag träffade honom i höstas. Han var själv en av de som fick byta jobb, och gick till fastighetsbranschen.

Fast Jens Nilsson var varken urjämte eller surjämte. Han föddes i Västervik och växte upp utanför Gävle. Han drogs tidigt in i arbetarrörelsens yngsta gren, Unga Örnar.

Vi måste ha mötts i Gävle på 70-talet, men jag kan inte minnas när eller var. Gävle var S-styrt sedan en evighet, ett inslag var att Unga Örnar drev huvuddelen av kommunens fritidsgårdar.

De hölls i ett fast grepp av lokale Unga Örnar-chefen Tore Åberg, som styrde genom sina betrodda på gårdarna. Inte alltid i rätta Örnandan. Folk var rädda för Åberg, som ändå hade en förmåga att plocka upp och ge förtroenden, i form av jobb, till folk som annars hade kunnat hamna i trassel.

Jens Nilsson fanns redan då på riksnivån, som förbundssekreterare i Unga Örnar. Både de och distriktet var starkt kritiska till Åbergstyret i Gävle.

1978 flyttade Jens Nilsson till Östersund när han träffade Annmarie Sandberg, självklart på en Unga Örnar-konferens.  Han ledde kommunen i tretton år, fram till 2009 då han blev Norrlands kandidat på S-listan i Europavalet. Men han kunde tillträda som ledamot först i december 2011, efter att Lissabonfördraget var ratificerat.

Eftermälet är nog ändå främst hans roll i att göra Östersund till glesbygdens stad mitt i Sverige. Att staden överlevde och inledde en stark utveckling efter den stora försvarssmällen 2004.

– Minnet av honom är lika varmt som färgen på hans hängslen, skriver en vän på Facebook.