Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Olika lika

De har gjort samma resa,men valt olika vägar. Båda färdas med pizzazz.

Det har aldrig varit ett rutinjobb. Ska man göra något av det krävs vad Diana Vreeland, moderedaktör på Harper’s Bazaar, kallade pizzazz: lika delar energi och glamour, helst kryddat med en aning fräckhet. Margot Wallström har förstått det. Jan Eliasson hade mer pizzazz än tid: han fick bara ett halvår på sig. Och Carl Bildt hade det, på sitt eget sätt.

Ingen trodde att Carl Bildt skulle bli utrikesminister. Inte ens Carl Bildt själv. Han hade sagt att det var lika sannolikt som att Sverige skulle vinna guld i fotbolls-VM. Sport är visserligen inte ett ämne där Bildt har någon aning om sannolikheterna, men i just detta fall hade han informerat sig. Den gamla konflikten mellan Fredrik Reinfeldt och Bildt – den som placerade Reinfeldt i kylskåpet i tre år – var visserligen lagd till handlingarna. Kanske mindre av vilja till försoning och mer av praktisk nödvändighet: det var trots allt Reinfeldt som var partiledare nu, men ändå.

Å andra sidan var inte Bildt imponerad av Reinfeldts omstöpning av partiet. Han gjorde ingen hemlighet av det. Han åt lunch med Fokus ett halvår före valet 2006 och jämförde sitt eget regeringsalternativ med det borgerligheten nu erbjöd:

– Vi hade en mycket stark förändringsagenda och genomdrev nästan hela den också. Nu är ju förändringsdiskussionen i Sverige mycket svagare, i den mån den finns alls.

»Alla partier är oengagerade«, sade Bildt om EU-politiken. Inte »en sammanhängande stavelse« hade han hört om att Sverige skulle ha ordförandeskapet under den kommande mandatperioden. Den som talade med Bildt mellan skål och vägg vid den här tiden, fick ännu spetsigare formuleringar.

– Bildt var skitarg på Reinfeldt för nästan allt han sa, eller inte sa, om Europa, minns en erfaren utrikespolitiker.

Men så kom frågan. Eller snarare, först kom valsegern 2006.

Moderaterna fick 26,23 procent. Det bästa resultatet sedan 1928, det andra bästa sedan den allmänna rösträttens införande, en uppgång med nästan 11 procentenheter och rekordstora 42 mandat, jämfört med 2002.

Inget skapar sådant handlingsutrymme inom politiken som framgång. Politik är ett nollsummespel. Vinner någon, måste någon annan förlora. Är man inte med vinnaren är man därför, rent definitionsmässigt, med förloraren. Och Reinfeldt var en vinnare, det kunde alla se. Även Carl Bildt. Och särskilt Fredrik Reinfeldt själv. Så han ställde frågan, som bara en vinnare har råd att ställa. Han bad sin företrädare – antagligen sin starkaste interna kritiker – att ta en nyckelposition i regeringen. Och Bildt sa ja.

Just den saken förvånade få. De stora, prestigefyllda internationella uppdragen hade gått Bildt förbi. Han fick nöja sig med att tjäna pengar i PR- och oljebolag. Något betydde väl inkomsterna, för som minister vägrade han att släppa några extra privatmiljoner, trots att det kostade i politiskt anseende. Men näringslivet hade inte den internationella politikens tjusning.

Det fanns förstås en tanke från Fredrik Reinfeldts sida också. Den handlade om att fokusera. Reinfeldt var inte intresserad av att slösa tid på meningslösheter. Och utrikespolitik, för ett litet land i Europas utkant som inte längre hade någon särställning som officiellt neutral mark i kalla kriget, var i mycket en meningslöshet. Särskilt efter att nästan allt väsentligt i stället blivit EU-politik, denna nya skvader mellan inrikes- och utrikespolitik.

»Paradoxen är«, sa Göran Persson samma år i sina samtal med Erik Fichtelius i »Aldrig ensam, alltid ensam«, »att i takt med att politiken internationaliseras blir utrikespolitiken allt mindre framträdande.«

Utrikespolitiken måste förstås hållas rullande, men varför låta den stjäla tid? Låt Carl ta hand om den.

Det är bara en mild överdrift att påstå att utrikespolitiken därmed i åtta år lades ut på entreprenad. »Fredrik tar hand om Sverige, jag tar hand om världen«, kunde Bildt undslippa sig. Då och då blev det lite väl tydligt. I jämförelse med @realDonaldTrump ter sig utrikesminister Bildts twitterdiplomati i efterhand som ett under av stringens och återhållen analys. Men det framstod ändå inte som att Bildt ägnade några stora partier av sina korta mellanlandningar i Stockholm åt att stämma av med statsministern. Och statsministern tycktes inte oroa sig för det.

Utrikespolitiken hörde liksom gårdagen till. Ungefär som försvaret.

Sin förste ofrälse utrikesminister fick Sverige i Hjalmar Hammarskjölds ämbetsmannaregering, efter borggårdskrisen 1914. Bankdirektör K A Wallenberg övertalades att iklä sig ansvaret för utrikesrelationerna. Han gjorde det i övertygelsen att det skulle gälla några månader. En ny parlamentariskt förankrad regering skulle tillsättas snart. Men så kom första världskriget och Wallenberg, »en orubblig garant för neutraliteten« enligt socialdemokraten Ernst Wigforss, blev kvar på posten till våren 1917.

Då hade det gått drygt 100 år sedan posten skapats i regeringsformen 1809. Först på taburetten var Lars von Engeström, som hade pizzazz i överflöd. Han började visserligen med ett drygt decennium vid Riksarkivet, men sedan bar det av till Wien och Warszawa, till London, Tyskland och det preussiska hovet. Han försökte få polackerna att välja Gustav III till kung. Han använde sina frimurarkontakter för att stärka Sverige i kriget mot Ryssland 1788–90. Han var ömsom i nåd, ömsom i onåd, gifte sig polskt och hann utses till preussisk-polsk starosta, kunglig ståthållare, innan han kallades hem för att bli statsminister för utrikes ärenden, som posten hette när den skapades.

von Engeström var ingen tillskyndare av att sätta en av Napoleons marskalkar på den svenska tronen, men när det väl skett passade hans konservativa hållning Karl XIV Johan väl. Oppositionen var däremot inte förtjust. Efter femton år reste von Engeström tillbaka till Polen och dog.

Efter honom kom ett utdrag ur Skvallran, som de invigda kallar Adelskalendern: af Wetterstedt, Stierneld, Wachtmeister, von Platen, Ehrensvärd, Douglas. Även när utrikesstatsministern helt enkelt blev utrikesminister i skiftet mellan 1870- och 1880-talen, fortsatte adelsmännen att avlösa varandra. Posten var finare än det mesta. Vid sidan av statsministern och riksmarskalken var det bara utrikesministern som kallades »Ers excellens«. I den allmänna jämlikhetssträvan i 1974 års regeringsform ströks visserligen det privilegiet, men alla människor är inte svenskar. När utrikesministern korresponderar med resten av världen, eller uppträder i FN:s generalförsamling, gäller fortfarande »Ers excellens«, som om det svenska 70-talet aldrig inträffat.

Inte ens socialdemokrater var immuna mot ämbetets finhet. Den förste socialdemokratiske utrikesministern var Erik Palmstierna, allmänt känd som »röde baronen«. Inte heller han var särskilt blyg. När Ålandsfrågan, det vill säga frågan om Åland skulle vara svenskt eller finskt, gick mot sin kulmen 1920, förespråkade han ett militärt ingripande. Han upprättade ett Sverigevänligt »illegalt landsting« på öarna. Det besökte Stockholm och läste upp en appell för Gustav V, som svarade välvilligt.

Båda talen var skrivna av utrikesminister Palmstierna.

Men Brantings första regering satt bara i drygt sju månader. När Branting åter och ganska motvilligt blev statsminister ett år senare, var han så insyltadi de internationella förhandlingarna genom Nationernas förbund, att han bestämde sig för att iklä sig både statsminister- och utrikesministerrollerna. För det fick han heta »dubbelexcellensen«.

Nästa socialdemokrat på posten var Östen Undén, som skulle återkomma efter andra världskriget, sitta 17 år på posten och i mycket definiera socialdemokratisk utrikespolitik. Baltutlämningen skedde under hans vaktpass, liksom den initiativlösa hanteringen av frågan om Raoul Wallenberg. Men Undén var inte rädd att verka snobbig. Han höll Sveriges inträdestal i FN på franska, trots att – eller kanske snarare just därför att – publiken var amerikansk.

Pizzazz.

I stort och smått har ministrarna i Arvfurstens palats, socialdemokrater eller ej, haft lite fler frihetsgrader än sina kamrater: elegantare kontor, snyggare gångkläder, flådigare representation. Som om utlandets excesser får passera, just vid Gustav Adolfs torg.

Det är helt enkelt något extra fint med utrikesministern. Och det gäller inte bara titlarna och scenografin.

Efter tjugo år har Robin Cooks linjetal förlorat en del av sin laddning och än mer av sin fräschör. Det var tio dagar efter Tony Blairs jordskredsseger i maj 1997. New Labour var fast beslutet att stöpa om den brittiska staten. Regerandet skulle från och med nu präglas av »ett affärsmässigt angreppssätt«, förklarade Cook redan i talets andra mening. Sedan radade han upp några mål för utrikespolitiken: säkerhet, välstånd, livskvalitet. Men det som var Cooks eget fingeravtryck var den »etiska utrikespolitiken«:

»Det fjärde målet för vår utrikespolitik är att försäkra oss om andra staters respekt för Storbritanniens bidrag till att bevara världsfreden och främja demokratin runtom i världen. Labourregeringen accepterar inte att politiska värderingar kan lämnas hemma, när vi tar fram våra pass för att resa i diplomatins tjänst. Vår utrikespolitik måste ha en etisk dimension och måste stödja andra folks krav på de demokratiska rättigheter som vi insisterar på för egen del.«

Cooks etiska utrikespolitik blev ett hett diskussionsämne. En brandfackla, som provocerade de mer realpolitiskt lagda i samma utsträckning som den lyste vägen för idealisterna. Ganska snart hade diskussionen allt lösare kontakt med vad som faktiskt uträttades diplomatiskt. Den levde ett eget, ideologiskt drivet, liv. Men Cooks fyra år som utrikesminister visade ändå att en etisk utrikespolitik inte är så lättdefinierad. Det var under Cooks ministertid som Storbritannien ingrep militärt i Kosovo – utan FN-mandat – och i Sierra Leone.

Det var inte självklart att en etisk utrikespolitik också var den fredligaste. Om Storbritannien har en moralisk skyldighet att främja demokrati i hela världen, var bevarandet av världsfreden inte alltid möjligt.

Spänningen mellan den moraliska förpliktelsen att främja demokrati å ena sidan och världsfreden å den andra, var också det som till slut satte punkt för Robin Cooks ministertid. Efter valet 2001 förlorade han mot sin vilja utrikesministerposten och blev i stället ledare i underhuset. Två år senare avgick han i protest mot Storbritanniens deltagande i Irakkriget, delvis därför att kriget saknade tydligt FN-mandat.

Det varken började eller slutade med Robin Cook. Spänningen mellan idealism och realism – vissa skulle säga cynism – är lika gammal som utrikespolitiken. Realismen är till och med ett helt teoribygge med vissa premisser: att internationella relationer i grunden är laglösa och att stater tenderar att vara egennyttiga, till exempel. Under årtionden var Henry Kissinger den mest kände praktikern inom det som också kallas realpolitik. Hans »Diplomacy« är det populära historiska standardverket i ämnet.

Idealismen är mer vildvuxen. Ibland knuten till FN, ibland till antimilitarism, ibland till starka ideologiska eller religiösa föreställningar. Och konflikten mellan synsätten har inte lagts till handlingarna.

Jeremy Corbyns Labourparti har lovat att återgå till »Cookdoktrinen«, med fokus på mänskliga rättigheter, kärnvapennedrustning och stopp för vapenexport. Kritikerna är lika skarpa som förut: »Etisk utrikespolitik är ett farligt sätt att ladda internationella relationer med moralism. Den reducerar komplexa utländska konflikter – oavsett om de utspelar sig i Jugoslavien, Afrika eller Asien – till förenklade tvåloperor riktade till västerländska moraliska voyeurer«, sammanfattade Brendan O’Neill den realistiska positionen för några år sedan i nätmagasinet Spiked.

Dessutom har vi fått en ny, eller nygammal, utrikespolitisk skola: Donald Trumps systematiska oförutsägbarhet. En utrikespolitik som passar en fastighetsmogul i ständig förhandling.

Det finns, förstås, en hel mängd sociala koder och statussignaler i det här spelet. Realisterna ser sig gärna som de vuxna i rummet. De argumenterar sällan mot ideal som fred, demokrati och mänskliga rättigheter, men de ser utrikespolitiken mindre som ett verktyg för att förbättra världen, än som ett verktyg för att på bästa sätt hantera den. För realister är det en dygd att inte uppröras. För idealister gäller motsatsen: den som inte är indignerad över världens orättvisor är moraliskt kantstött. Den som inte gör något åt orättvisorna är förtappad. Rättfärdigheten, inte verklighetssinnet, är det centrala för idealisterna.

Realisterna kan sätta en ära i att smutsa ner sig. Inte idealisterna.

Och där är vi tillbaka i det som gör en utrikesminister extra fin.

»Åker man till Danmark vet de att de inte kan påverka världen ett dugg. Men det fattar inte svenskar.«

Det är en socialdemokrat som försöker reda ut Sveriges, och kanske främst det egna partiets, självbildi världen. Resonemanget går tillbaka på det kalla kriget. Hur Sverige tack vare sin neutralitet faktiskt fick en särställning. En betydelse som inte motiverades av storlek, styrka eller ens geografiskt läge, utan av en självdeklarerad oavhängighet. Det fanns helt enkelt en efterfrågan på en oberoende spelare med välutbildade soldater, försvarsindustri och god ekonomi.

Någonstans skulle FN-trupperna hämtas. Någon måste agera medlare.

Neutralitetspolitiken, en nödvändighet för ett illa rustat Sverige vid två världskrig, blev till dygd. Och så länge kalla kriget pågick, fungerade det.

Trådarna går förstås ännu längre bak, åtminstone till stormaktstiden. Men det var efter andra världskriget som trådarna löpte samman: stormaktsminnet, neutraliteten, välfärdsstaten, folkrörelseidealet, med tiden fascinationen av, och engagemanget för, den tredje världen. »Den moraliska stormakten« Sverige tog plats i utrikespolitiken. Vietnamkriget var en katalysator, Olof Palme – i praktiken ofta sin egen utrikesminister – befälhavare. Margot Wallströms första politiska handling var att fästa ett FNL-märke på kappan. Och nu är hon själv utrikesminister.

Margot Wallströms Cookdoktrin är den feministiska utrikespolitiken. Den ska »genomsyra hela utrikesförvaltningens arbete och syftar till att stärka kvinnors rättigheter, öka kvinnors tillgång till resurser och öka kvinnors representation«. Den har fått internationell uppmärksamhet. Wallström utsågs redan efter ett år till en av världens hundra främsta globala tänkare, en av tretton i kategorin »beslutsfattare«, av tidskriften Foreign Policy. Men den feministiska utrikespolitiken är bara ett exempel på Wallströms variant av etisk utrikespolitik.

Den framgångsrika kandidaturen till FN:s säkerhetsråd är juvelen i kronan. Den var inte bara central för Wallström, utan högt prioriterad av Stefan Löfven, som behövde en tydligare internationell plattform, om inte annat av prestigeskäl.

Erkännandet av Palestina i oktober 2014 är en annan komponent. Det motiverades bland annat med att regeringen ville göra parterna i Israel-Palestinakonflikten »mindre ojämlika« och bidra till »hopp och framtidstro«.

Att Wallström i början av 2015 kallade Saudiarabien för diktatur och dess rättssystem för »närmast medeltida«, är ett tredje exempel. I praktiken ledde det till att Wallström stängde möjligheten för Stefan Löfven att omförhandla det militära samarbetsavtal med Saudi-arabien, som svensk industri gärna skulle ha sett förlängt.

Det var särskilt framgången för Wallström i Saudifrågan som uppmärksammades av Foreign Policy. Fast bland de tretton beslutsfattarna på 2015 års lista över de »främsta globala tänkarna«, fanns även Mohammed bin Salman, då saudisk försvarsminister, nu landets starke man.

Margot Wallström vet hursomhelst precis hur hon sätter ner fötterna i den socialdemokratiska terrängen.

– För Socialdemokraterna är utrikespolitiken en del av partiets själva själ, säger en borgerlig utrikespolitiker och kontrasterar det mot den passionslösa moderata hållningen.

Och visst finns det en hel socialdemokratisk utrikespolitisk infrastruktur, även utanför den direkta partipolitiken, som är viktig för partiets identitet. Palmecentret är navet, med 50–60 anställda och en omsättning på mellan 130 och 140 miljoner, mestadels från Sida. Men det finns fler delar, löst eller fast kopplade till partiet. Ordföranden i svenska FN-förbundet sedan 18 år, Aleksander Gabelic, var tidigare socialdemokratisk riksdagsman.

– Det finns alltid ett sug inom partiet efter en mer idealistisk utrikespolitisk hållning, säger en socialdemokrat.

Det här är en särskild form av socialdemokratisk pizzazz. Och som så ofta med pizzazz är det svårt att skilja yta från substans.

»Som första land i världen bedriver Sverige en feministisk utrikespolitik«. Så oblygt börjar UD:s senaste redovisning av den feministiska politikens resultat. Därefter följer 18 sidor av stort och smått – Sverige har drivit, ökat, gjort, hållit, bidragit, bedrivit, axlat och andra aktiva verb, satta i kursiv – under sju olika mål. Det mesta skulle få invända mot. Och det är just på den bogen kritiken formuleras.

Ingen verkar rädd att Wallström ska ge sig ut på riskabla korståg i feminismens namn. Den borgerliga utrikestankesmedjan Fri Värld lät redan för drygt två år sedan statsvetaren Carl Albinsson analysera vad som gjordes under rubriken »feministisk utrikespolitik«. Han kom fram till att det var ungefär detsamma som Alliansregeringen gjorde med Carl Bildt som utrikesminister. Om något, finns snarast en ton av avundsjuka i borgerliga utrikespolitikers röster:

– Det här är ett typiskt sossearbetssätt. Man hittar på en klatschig rubrik och sedan dammsuger man dokumenten för att samla allt som ändå skulle göras, men som passar under rubriken.

Ganska snart ekar kritiken från de vanliga stridslinjerna mellan realister och idealister. Inget är enklare än att resa mellan FN:s olika organ som svensk och vara för kvinnor, skulle man enkelt kunna sammanfatta den realistiska grundinvändningen. Till det kommer invändningarna mot de enskilda besluten: att erkänna Palestina var lika oklokt, om man vill spela en roll i Mellanöstern, som Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Gör man något sådant har man kanske spelat för de egna gallerierna, men placerat sig utanför spelplanen. Och var det verkligen en god idé av Wallström att ta emot den palestinska orden »Jerusalems stjärna« av Mahmoud Abbas, som likställt sionism med nazism, spelat ner Förintelsen och knappast är ett demokratiskt föredöme?

Den etiska utrikespolitiken har en tendens att hugga efter husse, eller i det här fallet matte.

Men vissa framgångar kan ingen förneka. Hur än köpslåendet såg ut, tog sig Sverige hela vägen till FN:s säkerhetsråd. Det var en revansch på alla tvivlare, inklusive Fokus, som publicerade en förstasida med ett fotografi av säkerhetsrådets sammanträdeslokal och texten »Glöm det, Stefan«.

Det uppsagda avtalet med Saudiarabien var också en vinst för Wallström och antagligen hade hon tänkt sig att kunna driva igenom ett svenskt undertecknande av konventionen om kärnvapenförbud på samma sätt. Baxade hon det bara tillräckligt långt, skulle hon i praktiken ha stängt dörren för svenska Natoanhängare. Nu blev det inte så. Stödet var för svagt, effekten på valet för osäker och konventionen begravdes i en utredning som inte blir färdig förrän nästa mandatperiod.

I den senaste utrikespolitiska deklarationen i feb-ruari i år var Margot Wallströms ton också mildare. Moderaterna gav henne visserligen erkännandet att M kommer att fortsätta hennes feministiska utrikespolitik om man tar över. Så okontroversiell är den i sak. Stridsfrågorna, främst Natomedlemskapet, förhållandet till Israel och den relativa vikten av FN och EUi svensk utrikespolitik, blev tydliga. Men det kom inga nya utspel. Inga särskilt hårda ord mot något land.

Det är valår och utrikespolitiken är inte det område väljarna tänker mest på. Och ju längre Wallström sitter, desto mer påträngande blir det som Robin Cook och många andra fått erfara: till syvende og sidst är det realismen som sätter ramarna, även för utrikespolitiken. Inte för att den nödvändigtvis är sannare än utrikesidelismen, utan snarare för att vi inte har att göra med två helt skilda världar. Varje realist har ett eller annat ideal. Varje idealist måste hantera realiteter. Konflikten finns egentligen inte mellan utrikespolitiker, utan inom dem.

Margot Wallström själv illustrerade det oavsiktligt, när hon strax efter nyår fick kritik för att inte tillräckligt tydligt ha tagit ställning för de protesterandei Iran. Hon svarade i en intervju i Dagens Nyheter:

»Tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling? Om andra länders företrädare skulle säga att demonstranter som går ut på våra gator och torg har rätt?«

Så låter den hårdkokta realismen, som hävdar principen att man inte lägger sig i andra länders »interna angelägenheter«. Kontrasten mot Margot Wallströms idealistiska grundanslag blev för stor. Men spänningen finns alltid där.

Anna Lindh, som nu är ikoniserad nästan på nivå med Olof Palme, var i grund och botten en pragmatiker som utrikesminister. Efter 11 september-attentaten visade hon sig mycket Amerikavänlig, till den grad att det medvetet tummades på rätt och jurisdiktion när amerikansk underrättelsetjänst ville lägga vantarna på misstänkta terrorister. Hon engagerade sig starkt för en svensk anslutning till euron. Just de delar av Socialdemokraterna som hyllar Margot Wallström, var ytterst kritiska mot Anna Lindh, även om de glömt det nu. På några få punkter, som Palestinafrågan, var Lindh idealist. Kanske för att hon såg Mellanösternkonflikten som näst intill olöslig och därför kunde kosta på sig ett moraliskt ställningstagande för palestinierna.

Göran Persson, som trodde sig ha en chans att göra något åt konflikten, försökte i stället balansera mellan israeler och palestinier. Men Perssons och Pär Nuders trevande samtal med parterna ledde ingenstans.

Alla – inklusive Olof Palme – har burit och bär konflikten mellan idealism och realism inom sig.

Men vart leder allt? Vad säger det sätt våra senaste utrikesministrar skött sig, om vad som händer med själva rollen?

Likheterna mellan Carl Bildt och Margot Wallström är för uppenbara för att gå förbi.

De hade båda blivit lite större än sina partier, när de accepterade uppdraget som utrikesminister. Det var partierna som fick bocka och tacka för erkännandet, inte Bildt och Wallström.

De hade båda gjort sitt märke internationellt. Från borgerligt håll kan det en vresig dag visserligen mumlas om att Wallströms FN-jobb och hennes kommissionärspost – »institutionella relationer och kommunikation« får ofta ett nedsättande frågetecken efter sig i borgerliga munnar – var politiska »hitte-på-poster«. Från vänster glömmer ingen Carl Bildts koppling till Lundin-företagen och Sudan. Då och då sälls frågan om han verkligen inte kunnat göra mer för att stoppa folkmordet på Balkan. Men faktum kvarstår: de har sina internationella plattformar.

De är båda värderingsdrivna, även om Bildt inte är en utrikespolitisk idealist. Han är ett ovanligt tydligt mellanting. Minnet är kort, men den typen av konflikter Wallström skapat med Saudiarabien och Israel, var inte okända för Bildt. Hans kritik av de egyptiska säkerhetsstyrkorna, under protesterna sommaren 2013, ledde till diplomatisk skuggboxning. Samma sommar beskrev han följderna av de ryska antigaylagarna som »motbjudande. Omänskligt« på Twitter och gick i klinch med den ryske ambassadören. Bakom utrikesminister Bildts konstanta föreläsning om världsläget, lyste nästan alltid de liberala värderingarna igenom.

Och det är lätt att få intrycket att även Margot Wallström fått utrikesministerjobbet på entreprenad. Att Stefan Löfven, precis som Fredrik Reinfeldt, helst vill ägna sig åt annat.

Men det är här skillnaderna börjar framträda.

Carl Bildt var från första början ett enmansdepartement. Inte så att han inte drog nytta av tjänstemännen, men han gjorde det på sina villkor. En beskrivning är att han »kortslöt UD«. Han struntade i rangordning och protokoll och gick direkt till de personer han tyckte hade något att komma med. Hans behov av UD:s kontaktnät var begränsat. Förhållandet var snarare det omvända. En av hans medarbetare minns att man vid ett möte bestämde sig för att kontakta FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan. Under tiden som tjänstemännen diskuterade vilken kontaktväg de skulle ta, tog Bildt fram telefonen och ringde Annan direkt. Liknande händelser utspelades flera gånger.

Samtidigt arbetade Bildt inom de internationella strukturer som fanns. Han var ingen lagspelare, men en koalitionsbyggare. Frågan var snarare om Bildts intressen för vissa frågor, som till exempel utvecklingen på västra Balkan, verkligen motsvarades av ett nationellt svenskt intresse. Det var inte alltid uppenbart varför Sverige skulle vara så engagerat i vissa frågor, förutom att frågorna intresserade Bildt.

Någon gång om året träffades Bildt och Fredrik Reinfeldt för en längre sittning i syfte att stämma av utrikespolitiken. Då var Reinfeldt snarare partiledaren än statsministern. Men Carl Bildt kunde nästan aldrig beslås med att bry sig om vad partiet tyckte om hans utrikespolitik, i den mån det tyckte något. Hans perspektiv var verkligen i det avseendet globalt. Han spelade inte för hemmapubliken, på annat sätt än att han visste att han gick hem just därför att han verkade strunta i lilla Sverige.

Både socialdemokrater och borgerliga återkommer till det. Bildts utrikespolitik på entreprenad var en utrikes utrikespolitik. Margot Wallströms är en inrikes utrikespolitik. Erkännandet av Palestina, FN snarare än EU, säkerhetsrådet, Saudiaffären, förbudet mot kärnvapen: allt är i första hand avsett för inhemsk konsumtion. Mer exakt för väktarna av socialdemokratins själ.

Det är skillnad på moderat och socialdemokratisk utrikespizzazz. Det är ett av skälen till att Margot Wallström aldrig riktigt kan bli en lika fri spelare som Carl Bildt var. Utrikespolitiken är en del av socialdemokratins identitet. Partiet släpper den inte.

Från borgerligt håll dras slitningarna mellan utrikes och försvar, mellan Margot Wallström och Peter Hultqvist, upp som ett exempel på att Wallström är ett svårstyrt problem. Men ingen socialdemokrat, inte heller de som tillhör Hultqvists hemvärn, verkar det minsta nervös över den saken.

– Det är ju full pott för oss att ha ett pragmatiskt kommunalråd som försvarsminister och en idealistisk visionär som utrikesminister. Vad gör det om någon Holmström skriver ilskna artiklar om saken i Stockholmspressen?, säger en centralt placerad socialdemokrat.

I Aftonbladet/Inizios mätning av de populäraste ministrarna i januari 2018 leder Hultqvist, strax före Wallström. Förra mätningen var det tvärtom.

De drar varandra.

– Finns det någon i Syrien i dag som krigar för Syrien, frågar en borgerlig utrikespolitiker, när vi talar om hur komplicerad utrikespolitiken blivit.

Det finns kurder, det finns Assad, det finns Ryssland, Turkiet och USA. Det finns mer eller mindre radikaliserade islamistiska miliser. Men Syrien, vem slåss för Syrien?

Göran Perssons konstaterande 2006 att utrikespolitiken blivit allt mindre framträdande, samtidigt som politiken internationaliseras, får allt fler bottnar.

En är att stater faller sönder, som i Syrien, eller står näst intill maktlösa, som med flyktingströmmarna över Medelhavet. Då upplöses gränsdragningen mellan inrikes och utrikes problem.

En annan att utrikespolitiken kommit närmare. När Sverige gick med i EU fanns tankar på att slå igen ambassader i Europa – vad skulle vi med dem till när vi hade EU? – men snart blev slutsatsen den motsatta. EU-medlemskapet gjorde de europeiska ambassaderna viktigare än någonsin, för nu gällde det att bygga koalitioner och för att göra det behövde vi delta i andra länders politiska spel. Det som hade varit utrikespolitik liknade alltmer en gren av inrikespolitiken.

En tredje att religion, kultur och värderingar åter blivit huvudsaker i utrikespolitiken. Inte bara mellan väst och den muslimska världen, utan mellan Europa och USA, mellan Kina och resten av världen och inom EU självt.

Såväl borgerliga som socialdemokrater verkar ense om slutsatsen, även om de kommer dit från olika håll: I det här läget kan inte utrikespolitiken läggas på entreprenad. En statsminister måste vara aktiv i utrikespolitiken, för den är i väsentliga avseenden inrikespolitik. Vi kan ha utrikesministrar med pizzazz, med hög profil och klar egen stämma, men knappt fyra år efter Carl Bildts sista dag i tjänst, har redan tiden sprungit ifrån en utrikesminister som gör som det faller honom eller henne in.

Och om det blir regeringsskifte, vem tar över efter Margot Wallström?

Ingen förväntar sig att Moderaterna är villiga att släppa utrikesministerposten. Den enda som skulle kunna propsa på den är Annie Lööf, men det är fel taburett för en centerledare. Så vad har Moderaterna att komma med?

Det blir påtagligt tyst, oavsett vem som får frågan.

Henrik Landerholms namn dyker upp. Försvarspolitikern som blev ambassadör i Riga och sedan Abu Dhabi. Diana Janse, slavisten och diplomaten som arbetade med Carl Bildt, har en bred utrikeserfarenhet och är nu Moderaternas internationella chef. Men det finns inget namn som uttalas med självklarhet.

Inget, utom ett. Och det kommer efter en paus, motvilligt som en syndig dröm:

Carl Bildt.

Pizzazz. <

Läs nästa artikel
Video: Erik Fichtelius

»Så dålig är alltså arvs- fondsdelegationens styrning och kontroll«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera