Jag kan lura mig vart jag vill

Den mänskliga hjärnan gör att vi ser verkligheten så som den brukar vara.

Det är svårt att veta varför man inte gillar en bild. Är det fåfänga eller är det ett mer djuplodande ingrepp i ens självbild som gör att vissa bilder retar gallfeber på en?

Själv vill jag alltid se lite farlig ut på bild. Något som inte alltid gynnat mitt budskap, eftersom det blir lätt att avfärda mig som en arg gubbe. Den där mer jovialiska bilden som kanske egentligen överensstämmer bättre med min personlighet får mig att känna mig töntig.

Det där är intressant. Vad är verkligt? I den postmoderna världen heter det att allting är relativt och som intäkt för det brukar man använda Albert Einsteins relativitetsteori. Fast då kan man knappast sin fysik. Om det är något relativitetsteorin säger, så är det att det finns något objektivt konstant – ljusets hastighet. Fysikens lagar är objektiva och opåverkbara av hjärnans tolkningar.

Den mänskliga hjärnan är ändå fascinerande. Även om det finns en verklighet uppfattar vi den helt olika. Vissa saker märker vi inte alls. Psykologerna Daniel Simons och Christopher Chabris gjorde 1999 ett världsberömt experiment. Där bad de folk titta på en film och räkna hur många passningar några personer passade varandra i ett av två lag. De flesta kunde korrekt ange hur många passningar laget gjort, men hälften av alla missade samtidigt kvinnan som tydligt kom in mitt i filmen iförd en gorillakostym.

Antalet illusioner hjärnan själv skapar är än mer fascinerande. Det sätt vi fyller i luckor är minst sagt imponerande. Man kan tämligen lätt läsa en text där en stor andel av bokstäverna är felplacerade och dessutom gör man det utan att reflektera över det, eftersom man »ser« orden rätt. Vi fyller i det som inte finns därför att vi vet att det borde finnas där. På samma sätt är det med minnen. Under 1990-talet hade vi i Sverige ett antal uppmärksammade rättegångar där folk »mindes« saker som aldrig skett. Den största kritikern av denna »modetrend« var psykologen Elizabeth Loftus. Hon har själv genom åren planterat över 20 000 avancerade påhittade minnen hos frivilliga försökspersoner

Sätten vi lurar vår hjärna tycks närmast oändliga. Det psykologiska fältet heuristik handlar om hur vi genom att göra mentala genvägar klarar av livet lite bättre, men ofta också kalkylerar fel. När man lär sig om det kan man nästan tro att det finns ett korn av sanning i postmodernisternas påstående att det inte finns en sanning. Annars är det mest parodiska med den typen av uttalanden att det alltid hävdas just som en sanning. Något som i en sådan världsbild blir helt snurrigt. För finns det ingen sanning, kan inte heller utsagan om att det inte finns en sanning vara sann.

Men nu snurrar jag till det för mycket. Vad det hela egentligen handlar om är att vi människor är ofullkomliga. Vi missar saker, lägger till och skarvar hit och dit. Det märks tydligt i debatter. Folk kan påstå de mest häpnadsväckande saker, utan att det ifrågasätts. För att det känns rätt. Man accepterar känslostyrt handlande i stället för att förankra något i fakta. Försvaret heter alltid att det är »min sanning«. Men det är en missuppfattning. Bara för att hjärnan är bra på att lura oss att tro på saker som inte finns, innebär det inte att det inte finns något reellt och sant. I en värld där vi ständigt lurar oss själva är det extra viktigt att söka fakta. Det är just där som postmodernismen traskat fel. Det är lite som med min självbild.

Jag tror att jag är lite farlig och cool och vill därför ha bilder som stärker den imagen, men i själva verket är jag en snäll farbror som bjuder barnen på bullar och som så gärna pratar känslor att jag till och med har valt det som yrke. <