Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Progressiv 1800-talsfeminism

Det är en för mig okänd dramatiker som skrivit pjäsen som ska spelas på Dramatens scen en decemberafton 2017. Min väninna berättar i förväg att den skrevs 1886 och jag skruvar ner förväntningarna på lämpligt sätt, förbereder mig på män med väst och roliga mustascher och undergivna fruntimmer som listigt lurar dem att göra som kvinnorna vill. Ja, det var inte så länge sedan jag såg »Fröken Julie« från samma tid, så jag känner mig beredd.

En och en halv timme senare sitter jag med tankar om var gränsen för den kvinnliga frigörelsen går. Är principen om kvinnans självständighet så viktig att den är värd att offra sitt barn för? Det är i alla fall vad den ensamstående Thora i »Ensam« är beredd att göra. Jag inser att jag precis har sett ett radikalfeministiskt drama från 1800-talet. Thora är en tredimensionell person, både kärleksfullt mjuk och stenhårt principfast, och med kommentaren »om det är en heder att vara mitt barns far, hur kan det då vara en skam att vara hennes mor« vägrar hon böja sig.

Dramatenregissören Jenny Andreasson berättar hur förvånad hon blev över att pjäsen – skriven av Alfhild Agrell och som hade sin urpremiär just på Kungliga Dramatiska Teatern den 3 februari 1886 – provocerade så många.

– Att sätta en gräns för moderskärleken är fortfarande en provocerande tanke. Det var många som efteråt kom fram och tyckte att Thora gjorde fel, att hon borde offra sig för sitt barn. Men några sa att de ändå förstod att hon måste offra någonting om det ska ske en förändring, säger hon.

Alfhild Agrell föddes åtta dagar före August Strindberg, den 14 januari 1849 i Härnösand, som barn till en konditor och en ämbetsmannadotter. Efter att ha gift sig med grosshandlare Albert Agrell flyttade paret till Sundsvall, där Alfhild Agrell befann sig när den för perioden så viktiga Sundsvallsstrejken bröt ut. Den litterära epok som kallas »det moderna genombrottet« inleddes samma år, 1879, med August Strindbergs »Röda rummet«; en debattglad tid med jämlikhet mellan könen och klasserna främst på agendan.

Agrell fick sitt litterära genombrott med »Räddad« på Dramaten 1882 och räknas precis som Strindberg till 80-talisterna. Strindberg fick dock länge kämpa för att få sina pjäser uppsatta på Dramaten. Under 1880-talet spelades bara en av hans sex dramer, enligt litteraturprofessor Ingeborg Nordin Hennel i hennes pionjärverk »Alfhild Agrell – rebell humorist berättare« (Atrium, 2014). I stället var det Agrell som var teater-Sveriges mest spelade dramatiker, med sex av sina nio pjäser uppförda för fulla hus på den kungliga teatern. Kritikerna var i många fall överväldigade. Pjäserna översattes och sattes upp i Tyskland, Frankrike och England. Framgångsrik och omvittnat charmerande blev Alfhild Agrell en viktig person såväl i Stockholms societet som i kvinnokretsarna runt Ellen Key.

Det är så att jag skäms, att jag före december 2017 aldrig hade hört talas om henne. Jag som ju ändå läst litteraturvetenskap på Stockholms universitet.

2018 är inte bara Bergman-året och 100-årsjubileet för Birgit Nilssons födelse utan också Alfhild Agrell-året. Ett nybildat Alfhild Agrell-sällskap i Härnösand har helt självsvåldigt utsett 2018 till året då det ska bli ändring på denna sorgliga glömska. Alfhild Agrells dramatik spelas återigen runtom i Sverige och i sin hemstad ska hon äntligen både få sitt namn på ett torg och hedras med en skulptur.

Jag går hem och söker i det omfattande kapitlet om »Det moderna genombrottet« i min gamla kurslitteratur,»Litteraturens historia i Sverige«, av professorerna Bernt Olsson och Ingemar Algulin, från 1995. Jag bläddrar förbi 22 sidor Strindberg innan jag hittar en halvsida där «de feministiska kretsarna« utses till den vitalaste delen av »Det unga Sverige«, efter just Strindberg: »Nära anknytning till dessa feministiska kretsar hade också Victoria Benedictsson och Alfhild Agrell, som i sina romaner – liksom Leffler – behandlade det tidstypiska motivet med den begåvade kvinnan som hämmas i sin utveckling av en trångsynt och bornerad äktenskapssyn.«

En enda mening.

Vad hände under de där drygt 100 åren efter 1880-talet? Hur kunde en av de mest populära, produktiva och hyllade författarna så helt försvinna och bli bara en rad i en 600-sidig svensk litteraturhistoria? Jag visste ju rent teoretiskt att kvinnliga författare bara plötsligt försvunnit ur litteraturhistorien därför att någon bestämde att de inte platsade. Men jag har aldrig förut känt det.

Henrik Ibsens »Ett dockhem« betydde ett verkligt genombrott när den kom 1880 med sitt sätt att diskutera äktenskapets ekonomiska och sociala tvångströja. I och med att en man skrev om det så legitimerade han denna första feminism som redan var levande hos de kvinnliga författarna. Marken var bruten för varmhjärtade, viljestarka, intelligenta kvinnor som var olyckliga på grund av samhällets orättvisor.

Alfhild Agrell var en av flera kvinnliga dramatiker som svarade på hans pjäs med en egen variant. I »Ett dockhem« är mannen strävsam och hans Nora en »lärka« och gullig »ekorre« som gör allt för sin man och sina barn. Först på slutet drabbas hon av den insikt som får henne att lämna hemmet. Agrell komplicerar i »Räddad« redan från början relationen mellan Oscar Hjerne, en otrogen spelare, och Viola, som blir behandlad som en hushållerska. Viola stannar eftersom hon annars skulle förlora sitt barn. Agrell ville korrigera Ibsen med en mer realistisk skildring av kvinnans ställning – ett mörkare, kritiskt svar till den debatt om skillnaden mellan män och kvinnor som startade med Ibsens pjäs. Ibsen problematiserar aldrig det faktum att när Nora lämnar sin man så förlorar hon också, på grund av rådande lagar, sitt barn. Agrell vänder på hela utgångspunkten, och visar upp äktenskapet som ett kvinnans fängelse genom att det är först när barnet har dött som Viola kan lämna sin man.

– För mig är Nora inte en människa. Hon är en rollgestalt som någon har tänkt ut. Viola, däremot, eller doktorn och Thora i »Ensam«, de är alla människor. Det är väldigt utmärkande för Agrell, säger Jenny Andreasson, som år 2007 satte upp »Räddad« på Östgötateatern efter att ha grävt fram manuset ur de dammigaste gömmorna i Dramatens arkiv.

Jenny Andreasson kände sig som nyutbildad teaterregissör 2002 helt alienerad inför den klassiska repertoaren av pjäser skrivna av män för manliga huvudroller. Övertygad om att det måste ha funnits några kvinnor som någon gång skrivit pjäser började hon gräva i teaterarkiv.

– Jag hittade direkt förvånansvärt många. Och det gick ganska fort att upptäcka att materialet höll väldigt hög nivå, säger hon.

Efter »Räddad« gick »Ensam« upp på Dramaten för fullsålda hus i höstas. Och i en övergiven låda hos Riksteatern hittade hon verket »Syskonbädd« av den likaledes begåvade och undanskuffade modernisten Stina Aronson, vars roman »Feberboken« från 1931 inspirerade Lena Anderssons succéroman »Egenmäktigt förfarande«.

– Den är absolut bland de bästa teaterpjäser jag har läst: expressionistisk med en text som talar så det vibrerar i själen, säger Andreasson om »Syskonbädd«, som aldrig spelats på en stor teaterscen när Riksteatern satte upp den 2008.

Det stora antalet kvinnor som skrev om kvinnans utsatthet fick Strindberg att tidigt börja stackra männen. 1884 startade han sin uppmarsch mot kjolväldet, som Ingeborg Nordin Hennel beskriver det. Två år senare kommenterade han Agrells dramatik med orden: »Hon vet icke, när hon säger dumheter, och hon har mera hjärta för hundrackor än för de män, på vilkas bekostnad så många författarinnor i våra dagar få klåpa ihop böcker.« Det dröjde inte länge innan de fick öknamnet dockhemshjältinnorna och efterhand blev kopplingen till Ibsen en last, tolkad som ett uttryck för osjälvständighet. Kritiken slog hårdast mot Agrell som var den som lyfts högst, och till och med utsetts till den viktigaste dramatikern efter Strindberg.

Ingeborg Nordin Hennel, avliden 2017, har gjort en ovärderlig insats för att återuppliva Agrell i det offentliga medvetandet genom forskningsstudien »Dömd och glömd« (1981) och författarbiografin »Alfhild Agrell – rebell humorist berättare«. I boken berättar hon hur recensenten Gustaf af Geijerstam visade stor respekt för Agrell i en recension av »Ensam«. Men efter kritik från Strindberg för att han inte såg »huru idiotiska fru Agrell, Edgren (Leffler) och Fr. Key äro! Och ha de ett korn ibland så ha de hittat det på våra mannens sophögar«, så skrev Geijerstam nästa gång att Agrells pjäser sannolikt alltid skulle komma att spela en underordnad roll.

Alfhild Agrells sista pjäs »Ingrid« sattes aldrig upp, men avslutar samlingen med hennes dramatiska arbeten från 2012. Refuseringen fick henne att uppfatta att hon motarbetades för sitt köns skull.

»Är det för att ›man‹ anar att min dramatiska kraft inte är slut än?« skrev hon insinuant till Dramatens teaterchef.

Alfhild Agrell

Föddes 1849 i ångermanländska Härnösand och dog 1923 i småländska Aneby.

Under det litterärt viktiga 1880-talet var hon en omsusad person i Stockholms societet, och deltog i tidens viktigaste salonger.

Hon hade en omfattande korrespondens med Ellen Key och umgicks med ett flertal av tidens kvinnliga storheter så som Leffler, Elin Wägner, Sonja Kovalevsky och Victoria Benedictsson.

Alfhild Agrell och Ann Charlotte Edgren Leffler blev de första kvinnorna att ta plats i Publicistklubben år 1885.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera