Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Bevarat. Össeby gamla kommunhus kunde blivit centrum i en ny stad.

Bäst att bo / Inrikes

Stockholmare är också människor– fast fler

Snart bor en miljon i Stockholms stad – igen. Om 30 år kan 3,4 miljoner bo i länet. Fast det blir inte alltid som prognosmakarna tänkt.

Kyrkogårdsföreståndaren Torgny Gustafsson har sin arbetsplats i det som fram till 70-talet var Össeby kommunhus. Hela kommunala förvaltningen bestod i och för sig av två anställda och en på deltid. Då fanns ändå plats också för sammanträdesrum för kommunalnämnden i det rödfärgade tvåvåningshuset, upplyser han.

Hit kom Stockholms-Tidningens utsände i januari 1964 för att träffa kommunalkamrer Carl Gustaf Carlberg och få höra om expansionsplanerna. Össeby kommun med 1 875 invånare skulle bli en medelstor stad med 30 000–35 000 invånare i mitten på 80-talet. Ett dotterbolag till dagens Skanska köpte upp stora landområden och ville bygga.

Stockholms-Tidningen 28 januari 1964.

Stockholms stad hängde på och köpte stora markområden lite väster om Össeby, vid Angarnssjön. Expansionen byggde på att tunnelbanan skulle dras vidare från Mörby centrum genom Täby till Vallentuna.

Så blev det inte. Norr om Angarn blev det i stället naturreservat. I Össeby är det mesta sig likt, då som nu, och nedanför den gamla stenkyrkan på kullen breder inte flerfamiljshusen och villorna ut sig.

I mitten av 60-talet bodde 16 procent av Sveriges befolkning i Stockholms län. Men alla förutsåg en stark expansion i länet och trycket mot Stockholms stad var hårt. Politikerna i Stadshuset insåg att staden själv inte skulle mäkta med trycket från inflyttningen.

Dåvarande finansborgarrådet Hjalmar Mehr (S) såg till att staden via det anonyma bolaget Strada köpte det mesta de kom över av mark i det som är dagens Botkyrka, Huddinge, Haninge, Tyresö och andra kranskommuner. Kunde inte kranskommunerna bygga själva tog Stockholm hand om det också. Mehr och Stadshuset hade fått riksdagen att anta en »Lex Bollmora«. Bollmora i Tyresö blev det första bostadsområdet som Stockholms allmännyttiga bolag byggde utanför kommungränsen. Som mest hade Stockholmsbolagen 30 000 bostäder i tio kommuner.

Läget var detsamma i Göteborg och Malmö, det behövdes mark att bygga på. Göteborgs stad tog rent av bulvaner till hjälp för att skaffa mark i det som är dagens nordöstra Göteborg, med Angered som riktpunkt, och Malmö förhandlade till sig statens mark på gamla flygfältet Bulltofta mot att Malmö skaffade mark i Svedala till det som blev Sturups flygplats.

I regionplanen för Storstockholm 1968 pekade man ut platser lämpade för större utbyggnader, som Botkyrka, Österåker, Upplands-Bro och Upplands Väsby. De blev något av nya städer som ökade sin befolkning med mer än 50 procent under 70-talet, i Botkyrka handlade det om en fördubblad befolkning.

Men i sitt mest optimistiska alternativ trodde man också på expansion på flera andra platser. I just Össeby skulle det då rent av kunna bli plats för 45 000 invånare, i Sorunda och Ösmo i Nynäshamns kommun plats för 42 000 vardera och i Turinge i nuvarande Nykvarns kommun skulle 60 000 kunna ha sitt hem.

– Alla regionplaner utom den som beslutades i början av 70-talet har underskattat befolkningsutvecklingen. Under miljonprogramsåren var man däremot överoptimistisk runt om i landet. När man räknade ihop alla länens prognoser i Länsplaneringen 1967 skulle Sveriges befolkning fördubblas till 1980, vilket naturligtvis inte skedde, säger Sven-Inge Nylund, tidigare regionplanedirektör i Stockholms län, numera landstingspolitiker (S).

Byggboom. Knivsta bygger mest i landet jämfört med sin befolkning. Här med smålägenheter i centrum.

I Knivsta skulle det enligt regionplanerna på 60-talet bo 66 000 människor i det mest optimistiska alternativet för år 2000. Så blev det inte heller, men dagens Knivsta närmar sig i rask takt 20 000 invånare. Och kommunen lider lite av växtvärk.

Kommunhuset som stod klart 2011 är redan för litet. IT-avdelningen ska snart flytta till andra våning i stationshuset.

– Vi bygger en ny skola vart tredje år, säger kommundirektören Lena Fransson.

På tomten utanför kommunhuset ska det bli nya bostäder. Korvkiosken Mojjen, intensivt uppmärksammad av Uppdrag Gransknings »Kommungranskarna 2015«, är borta.

Fast växtvärken omfattar också sådant som vatten- och avloppsnätet som måste byggas ut, liksom reningsverket. Och föreningen »Knivsta efter 17.00« gnisslar om att det inte finns samlingslokaler, men kan åtminstone glädjas åt byggandet av ett storslaget centrum för idrott och kultur.

Sedan millennieskiftet har Knivsta ökat sin befolkning med 48 procent.

– I kommunala sammanhang brukar man säga att en befolkningstillväxt på 2 procent per år är den behagliga takten. Något år har vi kommit upp i 4,7 procent. Det kräver väldigt mycket av oss. De kommunala verksamheterna ska växa i samma takt, med god kvalitet i förskola och skola, säger Lena Fransson.

Mäklarskämtet om att det finns tre saker som är avgörande vid försäljning; läge, läge och läge, kan gälla också i en kommun. Från Knivsta är det med tåget i bästa fall 38 minuter till Stockholm och åtta till Uppsala.

– Vi brukar säga att vi har en fot i varje län.

Alla regionplaner utom den som beslutades i början av 70-talet har underskattat befolkningsutvecklingen.

När regionplanerarna på 60-talet sneglade på Knivsta som tillväxtort hörde de till Stockholms län. I den stora kommunsammanslagningen på 70-talet slogs Knivsta i stället samman med Uppsala kommun. Men 2003 bröt de sig ur Uppsala och blev egen kommun. Sveriges yngsta i dubbel mening.

Dels är de den senaste nya kommunen. Dels har de Sveriges yngsta befolkning, 28,8 procent av invånarna är 0–17 år.

– Vi har också lägst medelålder, drygt 36 år. Men antalet över 65 år är bland de lägsta i landet. 58 procent av den kommunala budgeten går till utbildning, förskola, skola och gymnasium, säger Lena Fransson.

Sven-Inge Nylund (S), tidigare regionplanedirektör i Stockholms län, nu landstingspolitiker.

I början av 2010-talet byggdes främst villor i Knivsta. Då tryckte politikerna på om att fler flerfamiljshus borde byggas i kollektivtrafiknära lägen och de senaste åren har flerfamiljshus stått för 41 procent av de nya bostäderna. Och mer ska det bli.

– Även om vi märkt av att det blivit tuffare genom bankernas nya krav har exploateringschefen fortfarande en lång lista med aktörer som vill bygga här.

I kommunens »Vision 2025« ska Knivsta öka till 20 000–25 000 invånare år 2025. Men det tar inte stopp där. När regeringens utredare Johan Edstav (MP) presenterade förslag på nio nya hållbara stadsdelar fanns två av dem – Alsike och Nydal – i Knivsta kommun och en tredje i gränslandet mellan Knivsta och Uppsala.

– Det har vi skrivit avtal med staten om. Vårt åtagande är att bygga bostäder i den takt vi gör i dag. Staten lovar oss att det ska bli fyra spår mellan Stockholm och Uppsala. Nu väntar vi på de första stegen mot det i Nationella transportplanen, säger Lena Fransson.

För de flesta pendlar. Drygt 2 700 till Uppsala och drygt 1 400 till Stockholm.

– Men vår största arbetsplats ligger i Sigtuna – Arlanda flygplats. Därför är också Arlandas utveckling så viktig för oss. Och där står det och väger just nu: ska Arlanda fortsätta att utvecklas som internationell flygplats eller ska det bli en transitflygplats? Där jobbar vi ihop med de andra berörda kommunerna och Swedavia i ett samarbete i Arlandaregionen.

Men även om de får fyrspårig järnväg och befolkningstillväxten fortsätter kommer det dröja tills 60-talsvisionerna om 66 000 boende i Knivsta uppfylls.

– Vi är ett hett och expansivt område, nu börjar det ta slut på mark i Uppsala och då vänder man alltmer blicken mot Knivsta. Det är en utveckling som inte går att stoppa. Antingen styr vi den, eller så sker den i alla fall. På sikt kommer vi och Uppsala att växa ihop, tror Lena Fransson.

Den stora framtidsoptimismen i Stockholmsregionen från 60-talet bröts under 70-talet. Utflyttningen till nybyggda områden i länet, utflyttning av statliga verk i landet, den ekonomiska nedgången och en släng av gröna vågen gjorde att Stockholms stad minskade sin befolkning under 70-talet med strax över 81 000 personer, eller 11 procent.

På 80-talet vände det igen. »Huvudstaden har blivit finanscentrum, kongresstad och säte för high tech-industrin. Men i krisregionerna stiger oron över flykten till metropolen«, skrev Veckans affärer i oktober 1986 och konstaterade att »datorindustrin« hade 60 procent av sina svenska anställda i Stockholmsregionen. Och alla pratade om att kunskapsföretag var framtiden.

På landstingets regionplanekontor arbetade man samtidigt fram »Skiss-85«, en studie om Storstockholm år 2020. Återigen fanns det plats för djärva gissningar och framtidsutsagor à la Össeby.

Så skulle till exempel Stockholm expandera genom en ny stadsdel på Lidingö mot Askrikefjärden med 65 000 invånare. Slakthusområdet skulle rivas och ge plats för bostäder. I Sundbyberg skulle grönområdet Kymlinge, där det redan fanns en förberedd tunnelbanestation, bebyggas. Sedan dess är Kymlinge ett trätoämne i kommunen.

Fast idéerna om nya stora bostadsområden i Hammarby (sjöstaden) och gasverksområdet (Norra Djurgårdsstaden) och Frösunda i Solna kom att förverkligas. Och Slakthusområdet är på väg att omvandlas till bostadsområde.

Ser möjligheter. Lena Fransson var tidigare kommunchef i Älmhult, Ikeas hemort. Sedan sju år i snabbväxande Knivsta i samma roll.

Finanskrisen i början av 90-talet ledde till en ny inbromsning. De högt belånade bostäderna föll i värde och finansbolagens gulddagar tycktes över. »Du kan lita på mig«, sjöng Tomas Ledin 1993 och fortsatte: »Jag vet vad jag gör, jag är inte bankdirektör.«

Men börsen och bankerna skulle hämta sig och i december 1996 myntade Stockholmsbörsens vd Bengt Rydén uttrycket »Finansplats Stockholm«.

Stockholms handelskammare, finansaktörer och banker kopplade in regionforskaren Åke E Andersson, som sammanfattade projektet i en rapport två år senare: »Finansplats Stockholm – en tillväxtmotor«.

Stockholmsregionen hade också stora förhoppningar på de nya IT-företagen som skulle utveckla affärer på internet. Höjdpunkten på IT-bubblans dagar var när Stockholm utnämndes till Europas internethuvudstad i Newsweeks europeiska utgåva i februari 2000.

IT-bubblan sprack strax efteråt när »den nya ekonomin« inte levererade. I maj 2003 gör Veckans affärer ett Stockholmsnummer som andas allt annat än optimism: »Problemen hopar sig för Stockholm: IT-krasch och svag konjunktur, överbeskattning och usel infrastruktur är bara några ur den växande högen«.

Men Stockholm klarade sig förvånansvärt bra ur även nästa finanskris, den efter september 2008, och fortsatte att växa.

– Stockholms betydelse som Sveriges tillväxtmotor blir allt viktigare. När befolkningen förväntas växa med två SL-bussar varje dag fram till 2020 ökar behoven av nya investeringar i huvudstadsregionen, förklarade Maria Rankka, vd för Stockholms handelskammare i juni 2011.

Det var en bild som satte avtryck. »Europas snabbast växande huvudstad« pratade man om. Nja, enligt Eurostat växte Oslo ännu mer, och Bryssel lika mycket som Stockholm mellan 2004 och 2014. Och de två SL-bussarna bestod till större delen av utrikes inflyttare och nyfödda.

Ser man till inrikes inflyttningsöverskott till Stockholms stad är det i stort sett negativt, utom i åldrarna 19–30 år. Men Stockholm är ändå navet i en allt större och växande region också utanför länets gränser. Pendlarna kommer även från Uppland, Sörmland, Västmanland och Östergötland.

– Ju större du är desto mindre behöver du jobba på att vara stark och attraktiv. Men du måste jobba på att se kostnaden och baksidan av framgången, som till exempel en växande segregation, säger Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Internationella handelshögskolan i Jönköping.

Och att locka till sig unga är betydelsefullt för framtiden eftersom det främst är de som flyttar omkring.

– Var de unga vuxna gillar att bo påverkar möjligheten för en plats att växa. Även ett högt barnafödande liksom invandring från utlandet påverkar, förutsatt att de som kommer hit kan få arbete, säger Charlotta Mellander.

Drömmen. Högst på önskelistan – fyra spår för järnvägen mellan Stockholm och Uppsala.

I regionplanen från 2010 (»RUFS 2010«) väntas Stockholms län växa med 500 000 invånare till 2030. 45 procent av befolkningsökningen väntas i »Arlandakorridoren«, norr om Stockholms stad.

I början av sommaren ska Stockholms läns landsting ta ställning till en ny regionplan, »RUFS 2050«. I befolkningsprognosen som ligger till grund för den kommer Stockholms län år 2050 att ha 3,4 miljoner invånare.

Sven-Inge Nylund ledde som regionplanedirektör arbetet med »RUFS 2010«.

– Befolkningsökningen i Stockholms län har blivit ännu starkare än den vi förutsåg i »RUFS 2010«. Den arbetades fram åren dessförinnan och finanskrisen 2008 trodde vi då skulle få större effekter. Men man ska minnas att befolkningsökningen till större delen beror på födselöverskott och nettoinvandring från utlandet, och att nettoinflyttningen från andra regioner är väldigt liten och domineras av unga, säger han.

En grundtanke i regionplanen då (och nu i »RUFS 2050«) var utveckling i åtta regionala stadskärnor förutom den centrala i Stockholms stad. I södra delarna: Kungens kurva-Skärholmen, Haninge, Södertälje och Flemingsberg. I norra delarna: Arlanda-Märsta, Barkarby-Jakobsberg, Täby C-Arninge och Kista-Sollentuna-Häggvik.

– Tanken är att komplettera Stockholms city med regionala centra. Och det är kollektivtrafiken som i hög grad styr var det byggs ut. På 60-talet hade planerarna mer en föreställning om att biltrafiken skulle utvecklas, och befolkningsutvecklingen överskattades, säger Sven-Inge Nylund.

Redan på 80-talet var planerarna bekymrade över en växande skillnad mellan södra och norra delarna av Stockholmsregionen.

– Min bild är att det fortsatt är så. Det räcker med att se trafikströmmarna på morgonen, där betydligt fler är på väg norrut. Det är en svagare näringslivsutveckling i de södra delarna. Satsningen på Södertörns högskola är ändå ett exempel på att något görs. Liksom planerna nu på en Spårväg Syd och en ny t-banelinje från Älvsjö till Fridhemsplan, säger han. Själv bor Sven-Inge Nylund på norra sidan, i Upplands-Bro, där han också var kommunstyrelsens ordförande i nio år.

Att planera för framtiden kan alltid vara vanskligt. Djärva politiker på 40-talet drev igenom en tunnelbaneutbyggnad som ledde till att Stockholm fick sin första linje in till centrala staden 1950. Motsvarande skedde i Oslo 1977, i Helsingfors 1982 och i Köpenhamn 2002.

– Det var ett stort avgörande men blev väldigt lyckat och gav Stockholm en hög andel kollektivtrafik. Annars är konsten att inte ha för bråttom i politiska avvägningar. Byggandet av miljonprogrammet ledde till att man mot slutet stod med tomma lägenheter. Det finns en risk att man rycks med i en utveckling som kan vara konjunkturstyrd, menar Sven-Inge Nylund.

Nålsöga. All spårtrafik på samma ställe har sina nackdelar.

Stockholms handelskammare ska vara näringslivets förlängda arm in i politiken för Stockholms- och Uppsalaregionen. Utgångsläget är enligt den väldigt positivt.

– Stockholm är en attraktiv huvudstad, med hög livskvalitet, stark ekonomisk utveckling och tillväxt. Vi har ett diversifierat näringsliv vilket gör oss mindre sårbara, med flera världsledande teknikkluster. Vi hävdar oss väl jämfört med andra tvåmiljonersregioner, säger Daniella Waldfogel, näringspolitisk expert på handelskammaren.

– Men regionen växer med närmare 40 000 människor per år och vi ska hantera de behov som befolkningstillväxten skapar. Då är bostadsfrågan central och där har vi sett misslyckanden oavsett vilken regering som suttit vid makten. Trots ett ökat byggande har situationen på bostadsmarknaden bara förvärrats och trösklarna in blir allt högre, säger hon.

Hennes hopp står till att regeringen, oavsett hur den ser ut efter valet, tillsätter en kriskommission som tar ett samlat grepp om bostadsfrågorna.

– I dag har vi en dysfunktionell bostadsmarknad. Vart femte företag i regionen uppger att de misslyckats med rekryteringar för att de som erbjuds jobb inte kan lösa sin bostadssituation.

I dagens tunnelbanesystem samlas allt i mitten. Vi menar att man bör skapa fler tvärförbindelser så att alla inte behöver resa in mot mitten.

Den senaste utbyggnaden av tunnelbanan gjordes 1994, när Skarpnäck kom in i tunnelbanesystemet. Nu börjar utbyggnaden till både Nacka och Järfälla. Men det är dags att redan nu diskutera nästa fas i utbyggnaden, menar hon.

– I dagens tunnelbanesystem samlas allt i mitten. Vi menar att man bör skapa fler tvärförbindelser så att alla inte behöver resa in mot mitten. En tunnelbaneutbyggnad till Täby-Arninge behöver inte ställas mot förstärkningar på Roslagsbanan. Det kommer att finnas befolkningsunderlag för båda. Liksom en tunnelbana till Tyresö på sikt.

Redan på 60-talet pratade man om en östlig förbindelse via Djurgården mellan södra och norra Stockholm. Den är knappast närmare att bli verklighet i dag.

– Vi behöver egentligen mer av allt. På kort sikt kan säkert satsningar på att bygga ut cykelnätet eller utökad båtpendling betyda en del. Men vi måste också göra något åt kapaciteten där de stora flödena resenärer och pendlare finns, som att bygga färdigt ringen med en östlig förbindelse och bygga fyra spår mellan Stockholm och Uppsala.

Men på kort sikt står regionen också inför stora utmaningar med arbetskraftsbrist. I hela IT-branschen i Europa behöver man rekrytera en miljon anställda de kommande tre åren. Åtta av tio IT-företag i Stockholmsregionen säger att de har brist på kompetens i dag.

Daniella Waldfogel, näringspolitisk expert på Stockholms handelskammare.

– Men det saknas också till exempel kockar, barnmorskor och redovisningsekonomer. Rekryteringsproblemen har inte varit så stora på ett decennium. Vi har engagerat oss mycket i frågan om kompetensutvisningar av till exempel programmerare. Sveriges hantering, där personer kan utvisas på grund av bagatellartade misstag som arbetsgivare har gjort, leder till att vi tappar topptalang. Vi behöver kompetensen mer än vad de som har kompetensen behöver oss, säger Daniella Waldfogel.

Solsidan, inte bara den som är känd från tv-serien, finns på många sätt i Stockholmsregionen. Flera andra regioner har en negativ utveckling, med minskande och åldrande befolkning, krympande service och färre arbetstillfällen.

Att vända en sådan utveckling är inte lätt menar Charlotta Mellander.

– Hade det funnits ett enkelt svar hade alla gjort det. Det finns inga konsulter som kan komma och berätta hur man ska göra. Förutsättningarna sätts i hög grad av platsens befolkningsstorlek, hur tätt man bor och hur lång det är till närmaste ekonomiskt starka region eller stad.

– Ju mindre befolkning man har, ju glesare man bor och ju längre bort man befinner sig från ekonomiska centra, desto tuffare är det. Det finns en stark debatt som menar att det är normer som drivit på den utvecklingen. Men urbaniseringen har faktiskt pågått i 200 år och i de flesta av världens länder, säger Charlotta Mellander.

Stockholms handelskammare har undersökt hur övriga landet ser på Stockholm.

– Enkelt uttryckt: går det bra i den egna staden eller regionen finns det en mer positiv syn på Stockholm. Går det inte bra är synen mer negativ. Men Stockholm är Sveriges ekonomiska motor och en stor del av ekonomin, säger Daniella Waldfogel.

Och från att var sjunde svensk var stockholmare 1950 kan det hundra år senare bli nära var tredje svensk.

Fotnot: »Stockholmare är också människor. Det är bara det att vi är fler.« Citat från Hjalmar Mehr, S-ledare i Stockholms stadshus 1950–1971.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera