SVT, SR, DN, SvD, Kit – varför vill ni spela dumma?

All debatt bygger på samförstånd. Det är inte konstigare än att all fotboll spelas enligt uppgjorda regler. För att kunna vara oense på ett meningsfullt sätt måste man först vara ense om att oenigheten inte är ett misslyckande.

Fast liknelsen är förstås en aning förenklad. Debatt är kanske snarare som fotboll utan en avgränsad plan och med kollektiva domslut. I mitten är reglerna rätt tydliga, men i ytterkanterna finns spelare som tänjer på det överenskomna. En del springer ut och in i spelet, lite efter tycke och smak. Och alla är inte ense om när reglerna överträtts, eller när de bara tolkats lite kreativt.

Satsningen har kommit till efter allt tal om ”alternativa fakta” och ”fejknyheter”. Tanken är nästan rörande simpel.

Den här typen av dynamik kan vara besvärlig och enerverande. Den kan systematiskt utnyttjas av spelförstörare. Men det är också den som gör att offentligheten kan utvecklas, snarare än urholkas. I tider av stor förändring blir debattens enerverande frifräsare fler och mer högljudda. Andra perioder är de oväsentliga och kan viftas bort som foliehattar.

Det här är ett av problemen – de är flera – med satsningen faktiskt.se.

Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Television, Sveriges Radio och KIT har gått samman för att fälla dom över sanningshalten i offentliga påståenden. Det finns en rad begränsningar, som man kan läsa här, men det blir ändå dumt.

Den här satsningen har kommit till efter allt tal om ”alternativa fakta” och ”fejknyheter”. Tanken är nästan rörande simpel: om det nu sitter en massa troll och oknytt och ljuger i ytterkanterna, är det väl bara att lysa på dem med ficklampan, så att de spricker?

Nej, så är det inte. Faktiskt. Det är klart att man bör påpeka direkta, enkla faktafel. Det ingår i det normala jobbet om man skriver i tidning. Men offentligheten är inte så enkel. Den är inte ett klassrum där en magister kan sätta betyg på varje omdöme. Både LO och Moderaterna, i form av Gunnar Hökmark, har redan haft anledning att sucka tungt. Åsa Linderborg på Aftonbladet har skrivit väl om saken, liksom Judith Kiros i Flamman.

Satsningen bygger på ett antagande om att bara fakta blir rätt, kommer allt att bli bra igen.

Ordet ”dumt” ett par stycken här ovanför, är inte valt på måfå. För vi befinner oss i en tid som liknar några av de mest omvälvande i vår gemensamma, månghundraåriga historia. Det sker värderingsförändringar, institutionella kollapser, förtroendehaverier och legitimitetssammanbrott i parti och minut. De sker över hela skalan, från global nivå till lokal nivå. Det finns en rad symptom som skvallrar om det här tillståndet. ”Alternativa fakta”, ”fejknyheter” och konspirationsteorier är några av dem. De är inte oviktiga och symptom kan i sig förvärra sjukdomen. Men de är symptom. Inte själva problemet.

Häri ligger det bokstavligen dumma med faktiskt.se. Satsningen bygger på ett antagande om att bara fakta blir rätt, kommer allt att bli bra igen. Det bygger på ett förnekande av komplexiteten i den process vi är indragna i. Det är ett sätt att försöka slå ifrån sig att vi står i en situation där oenigheten om vad som är självklart och okontroversiellt, är större än på mycket länge.

Det finns naturligtvis fortfarande fakta. De kan vara sanna eller falska. Men det finns just nu ingen självklar nollpunkt i offentligheten.

En del tänker sig att public service kan fylla en särskilt viktig roll i ett läge av det här slaget. Faktiskt.se tyder på motsatsen. Public service funkar bäst när mittfåran är djup och brett förankrad. Då är det lätt att vara opartisk. Då kan public service glida fram på sitt självförtroende. Men nu är det inte ens lätt att veta vad opartisk betyder. Och för att slippa några obehagligheter försöker då public service att reducera alltihopa till en faktakoll: den sista och enklaste utposten för den som vill hävda sin opartiskhet. Det enda sättet att försvara sin opartiskhet blir att vägra att se offentlighetens komplexitet. Att göra sig dum, i en tid när vi behöver mer intelligens än på länge.

Jaha, men Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Kit, då? Varför hoppar de på tåget? Varför vill de spela dumma?

Ja, just det. Varför?

Text: