Blogg / Krönika

Vem älskar Donald Trump?

Jag har försökt fler gånger än jag kan räkna, men det stupar alltid på en sak: honom själv.

Det finns så många lockande aspekter med att ärligt och helhjärtat kunna vara på Trumptåget. En är att man skulle kunna vara optimistisk, när till och med de vänaste liberaler börjat låta som domedagspreppers. En annan att man skulle kunna muta in sin egen lilla opinionstomt i offentligheten. En tredje att det skulle reta gallfeber på en lång rad personer som knappast kan vara skapade för annat syfte än att reta gallfeber på.

Men Trump själv kommer alltid emellan. Eller, för att vara mer precis, hans språk. Att alla meningar slutar med utropstecken! Att hans positiva adjektiv – great, amazing, fantastic, incredible, wonderful, outstanding, phenomenal, huge – fyller varje lucka som inte fylls av hans negativa adjektiv: disgusting, sad, stupid, weak, dumb, overrated.

Det är lika bra att vara ärlig mot mig själv och mot er:

Låt oss säga att president Trump ser till att Koreakriget får ett slut efter 68 år. Att han har rätt om Iran och tvingar fram en förändring till det bättre där. Att Ryssland kapitulerar och ansöker om att bli den 51:a amerikanska delstaten. Att han talar syrierna, kurderna, israelerna och alla semitiska stammar i hela regionen tillrätta och grundlägger en ny blomstringstid från tvåflodslandet till Sinai. Att Kina, åthutade av Trump, slutar med sina spionerier och sin dumpning på världsmarknaderna, släpper alla politiska fångar och slutar äta malda noshörningshorn. Att hans skattereform släpper lös en högkonjunktur som varar i generationer framåt. Att det under hans ledning tas fram ett piller som gör att man kan leva på hamburgare och Jack Daniels, men ändå se ut som Daniel Craig och tänka som Stephen Hawking.

Jag skulle ändå inte kunna försvara karln, så länge han låter och skriver som han gör. Kalla det snobbig, kalla det klassförakt, men det är ändå sanningen.

Det finns en liten, nästan omärklig, positiv Trumprekyl just nu. Jag noterar hur andra också försöker. De kanske helt enkelt är trötta på att hela tiden påpeka det uppenbara: att karln låter och ser ut som en idiot. De vill spekulera i framgångar. Att Trump kanske ändå … ja, ni vet.

Men det går ju inte. Språket förbjuder det.

Trumpanhängarna har analyserats på alla möjliga sätt: inkomst, utbildningsnivå, geografi, IQ, kön, ras, EQ, BMI, BDSM. Men jag blir mer och mer övertygad om att den verkliga skiljelinjen är språklig. Tar man språk på allvar går det inte att backa Trump. Det är lika omöjligt som att föredra en apa på trehjuling framför Kenny Bräck i sina glansdagar på banan i Indianapolis 500.

Det finns vittnesmål om att Greta Garbo var en av de tråkigaste människorna som traskat på den här jorden. Inte vet jag om de är sanna. Men kanske stämmer det och kanske förstod "the Divine" att hon behövde försvinna i ogenomtränglig mystik om det gudomliga skulle bestå. Jag längtar efter att the Donald får samma insikt, drar sig tillbaka som Howard Hughes, låter hår och naglar växa, håller trutten, lämnar twitter och överlåter åt omvärlden att tolka hans önskningar.

Då ska jag bli Trumpist. Det lovar jag. Men inte förr.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera