Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Ytterkantsmitten

Å ena sidan i opposition mot alla. Å andra sidan ett folkhemsparti. Är Sverigedemokraternas avvikelse snarare kronologisk än ideologisk?

Så petades Kent Ekeroth till slut från listan. Och Mikael Jansson, den gamle partiledaren. Och Jonas Åkerlund, tidigare vice partiledare. Och Jeff Ahl. Och Linus Bylund. Och nästan ett dussin till.

Bland rubrikmakare runt om i Sverige kliade det i tangentfingrarna. Kunde man använda sig av »de långa knivarnas natt« för att beskriva utrensningen på Sverigedemokraternas riksdagslista, utan att gå över gränsen?

Med Kristdemokraterna ligger alltid »Gud«, »himlen« och »paradiset« nästgårds i journalistskallar. Med Sverigedemokraterna finns på samma sätt de bruna skjortorna inom associationshåll. Och visst, det var en anmärkningsvärt omfattande utrensning i ett land där partierna annars byter kandidater med en hastighet som bara är mätbar enligt geologisk tidsskala. Det efter en mandatperiod där sju riksdagsledamöter hoppat av. I kommunerna finns enligt Dagens Nyheter 155 politiska vildar som valdes på sverigedemokratiska mandat. Och så dessutom ett nytt parti, Alternativ för Sverige, uttryckligen inriktat på att stjäla såväl sverigedemokratiska företrädare som väljare.

Det här måste väl ändå vara ett parti i upplösning?

Inte, då.

– Att möta väljarna är »en walk in the park«, säger en centralt placerad sverigedemokrat med avslappnad, nästan road stämma:

– Varje gång jag talar med vanliga väljare är det omöjligt för dem att gå därifrån med en sämre bild än när samtalet började. Det räcker med att jag låter bli att slå någon på käften, så är reaktionerna positiva. Det är oerhört tacksamt.

En typisk anekdot i sverigedemokratiska kretsar handlar om Anna Ernius, mångårig reporter på den mediekoncern som bland annat ger ut Jönköpings-Posten och Skaraborgs Läns Tidning, men numera på sverigedemokratiska nättidningen Samtiden. Hon försökte ställa ett par frågor till ärkebiskop Antje Jackelén under Almedalsveckan häromåret. Det fick, enligt historieberättarna, ärkebiskopen att drabbas av panik och ta sin tillflykt till livvakterna.

Kanske upplevde Jackelén just detta skeende på ett annat sätt, men poängen finns där: etablissemanget har beskrivit sverigedemokrater som så farliga, att det till och med skrämt sig självt. Så i möten med de vanliga väljarna, räcker det med att en sverigedemokrat säger ett par självklarheter och inte tuggar fradga, för att överraska positivt.

Det är en miniatyr av vad man skulle kunna kalla den sverigedemokratiska paradoxen.

Å ena sidan gynnas partiet av det som omväxlande benämns polarisering, populism och misstro mot etablissemanget. Å andra sidan lyfte det aldrig riktigt för Sverigedemokraterna, förrän partiet kunde göra troligt att det var rätt vanligt, inte en samling tokskallar och extremister. Att Jimmie Åkesson inte bara var en fasad.

Avvikare, men normala. Det är Sverigedemokraternas USP (unique selling point). Och sättet de andra partierna och medierna hanterat dem på har varit till hjälp. Ribban har lagts så lågt att sverigedemokrater får applåder av publiken, utan att ens behöva hoppa.

Det är en rätt angenäm utgångspunkt.

Liksom alla år sedan SOM-institutet började mäta saken 1990 är den grupp som vill ta emot färre flyktingar större än den som vill ta emot fler. Men för första gången på nästan 15 år rör det sig dessutom om en majoritet, 53 procent, av alla svarande. Dessutom rankas invandring/integration som den viktigaste samhällsfrågan i SOM:s mätningar, sex procentenheter före vården. Mycket talar med andra ord för Sverigedemokraterna i år, men avhoppen, uteslutningarna och splittringen gör det inte. Man skulle kunna tro att sverigedemokrater borde låta defensiva, när frågan kommer upp.       

Det gör de inte:

– De som förr eller senare ballar ur är de som får luft under vingarna av själva utanförskapet. Förut var Nationaldemokraterna vår skräpkorg, nu är det Alternativ för sparkade, som vi kallar det internt, säger en högt placerad sverigedemokrat.

Vissa avhoppare eller uteslutna ges en politisk stämpel. Gustav Kasselstrand är en »göteborgsmarxist med lite rasbiologi light«: »Mycket folk, klasser och de rika ska minsann inte.« Andra ges snarare en personlighetsanalys. Jeff Ahl, en av riksdagsledamöterna som gått till Alternativ för Sverige, »får sin näring av att vara arg«. Den gamla partiledaren Mikael Jansson beskrivs som en lättledd figur som för andra gången låtit sig dras med i en totalfadäs. Första gången var när Jansson oväntat tog strid om ledarposten och förlorade.

Ett citat av Jimmie Åkesson återkommer: »Ibland måste man bli färre för att bli fler.«

Kanske lockas någon procent av Alternativ för Sverige, men det är i sådana fall en bra uppstädning, går resonemanget.

Städningen sägs redan ha givit utdelning. Nomineringsprocessen inför valet har förstås inneburit en del konflikter och besvikelser, men för första gången på länge har den inte präglats av falangstrider, är det allmänna omdömet. Det har inte varit en ideologisk grupp mot en annan. Och partiet har dessutom blivit tillräckligt stort för att kunna dra nytta av fyraprocentsspärren, i stället för att straffas av den:

– Även om man är mer radikal än Sverigedemokraterna, lägger man sin röst på oss, om man inte dessutom är korkad. Annars är rösten bortkastad.

Det mest besvärande är, nu som förut, historien. Men striden om historien tänker partiet låta vara. Det är ett stickspår och bedömningen är att inga potentiella väljare bryr sig om det:

– Vi har kapitulerat lite där, på gott och ont.

Inte heller Moderaternas och Socialdemokraternas allt stramare retorik om migranter och tiggare verkar göra Sverigedemokraterna nervösa. Två huvudsakliga argument återkommer. Dels har inget av de stora partierna någon trovärdighet i migrationsfrågorna. De har under de senaste två åren drivit med, när vinden vänt. Dels är det välkommet om de stora partierna verkligen omprövar sina tidigare tillåtande attityder. För Sverige, men också för Sverigedemokraterna:

– Vi måste ha minst ett av de stora partierna på vår planhalva, om vi ska kunna uträtta något, säger en centralt placerad sverigedemokrat.

Här dyker en speciell aspekt av den sverigedemokratiska paradoxen upp: i Sverigedemokraternas självbild ingår att de står vid sidan av de andra partierna, men också att de egentligen är ett mittenparti. Det är snarare de andra partierna som blivit extrema.

Sverigedemokraterna säger sig ha en »naturlig förhållning« till nationen och till gränser. Begreppet »folkhem« återkommer ofta. Inga andra svenska partiföreträdare hänvisar lika ofta till de övriga nor-diska länderna, som ett slags korrektiv på vad som är normalt. Det beror förstås på att Sverigedemokraternas nordiska systerpartier på olika sätt har brutit sin politiska isolering. Men det handlar också om att de etablerade partierna i de övriga nordiska länderna varit mindre benägna att experimentera med öppnare gränser, nedrustning och sådant som lite slarvigt slängs ihop under rubriken »identitetspolitik«.

Sverigedemokraterna uttrycker det inte så själva, men på många punkter låter de som om de snarare har en kronologisk än en ideologisk konflikt med de andra partierna. De upplever sig ha ungefär de utgångspunkter som Socialdemokraterna och Moderaterna i mycket delade för 20–25 år sedan.

Tanken saknar inte grund: i förra veckan redovisade Ekot en internationell undersökning som visade att Centern under de senaste 20 åren gjort en unik förflyttning på den så kallade GAL-TAN-skalan, som lite förenklat mäter positionen mellan det konservativa och det kulturradikala. Från att ha legat närmast Moderaterna och Kristdemokraterna, ligger Centern nu närmast Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Centern må vara ett extremt exempel, men undersökningen säger ändå något om svensk partikultur.

Frågan är vad det innebär för Sverigedemokraterna när det blir dags för regeringsbildning. Det har länge tagits för givet att Alliansen åtminstone kan räkna med Sverigedemokraternas passiva stöd, men det beskrivs som ett missförstånd av sverigedemokrater:

– Vi är hopklumpade med de borgerliga på lösa grunder. Socialdemokraternas fördelningspolitik är mycket bättre än Moderaternas. Varför skulle vi inte kunna stödja dem om de har en acceptabel migrationspolitik också, säger en ledande sverigedemokrat.

Det är Centern som ses som problemet på den borgerliga sidan. I den frågan finns grovt sett två läger bland sverigedemokrater. De med mildare syn är inte beredda att stödja en alliansregering där Centern har inflytande över migrationspolitiken. De med strängare syn är inte beredda att stödja en regering om Annie Lööf sitter i den.

Under alla omständigheter betyder det trubbel för Alliansen. Budskapet är tydligt:

– Vi kommer att driva på i regeringsbildningen. Vi kommer inte att sitta och vänta, rulla tummarna och bara säga ja.

Det är svårare att få reda på vad det betyder. Om valet står mellan socialdemokrater och miljöpartister å ena sidan och moderater och centerpartister å den andra, krävs det att Sverigedemokraterna splittrar hela det politiska fältet och tvingar fram nya konstellationer. Det blir inte lätt, men i grunden är nog frågan enklare än så. Och här spricker de teoretiska hoten om att stödja en socialdemokratisk regering. Den strategiska blicken är vänd åt andra hållet.

Sverigedemokrater upprepar det i bakgrundssamtal, i debattartiklar och när Jimmie Åkesson uppträder i Agenda mot Ulf Kristersson. De försöker göra det tydligt i riksdagen, genom att utmana Moderaterna att stödja kravet på återremiss av det amnestiförslag som Centern ska rösta ja till:

Nu måste Moderaterna välja sida.

Det har redan blivit en refräng. Den kommer att höras fram till och förbi valdagen. Mer exakt: ska Moderaterna vara trovärdiga i sin omsvängning kan partiet inte gå i armkrok med Centern.

Nästa steg är givet: det är dags att tala med Sverigedemokraterna i stället.

Sveriges mest utstötta parti, överlägset störst i produktionen av politiska vildar, framstår också som Sveriges mest självsäkra. Där har ni en paradox till. <

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera