EU gör Europa till en krutdurk

På ett drygt dygn hann Italien vända igen. Under de timmar förra veckans Fokus satt i tryckpressen – vi ägnar oss fortfarande åt den sortens IRL-verksamhet – ställdes nyvalet in och en ny regering blev färdig att sväras in. Det gäller antagligen fortfarande i dag, måndag, men säker kan man förstås inte vara.

Om det gäller måndagen efter det och fler måndagar framöver, är ännu svårare att veta. Alliansen är märklig, Italiens problem tunga, den föreslagna politiken dyr och delvis motstridig, presidenten tror egentligen inte på koalitionen och bland italienare är stämningen irriterad, rastlös och direkt ilsken. Det är inte mycket som talar för att det kommer att bli en särskilt stabil regeringskonstruktion.

Det innebär ännu en fluga som surrar kring våra huvuden och hindrar oss från att se de större linjerna.

Inte för att Italien är oviktigt. Skulle landet trilla över den ekonomiska branten dras alla ned. Italien kan sänka euron och det skulle leda till oöverskådligt finansiellt kaos. Men dramatiken, eller risken för dramatik, är just det som gör att det är lätt att se förbi orsaker, djupare problem och hot som inte är fullt lika publikfriande.

Unionen slits just nu åt olika håll. Försöken att staka ut en väg framåt är, i ärlighetens namn, helt orealistiska.

EU:s allt osäkrare framtid, till exempel.

Unionen slits just nu åt olika håll. Försöken att staka ut en väg framåt är, i ärlighetens namn, helt orealistiska. Alternativt på god väg att förvärra situationen. EU-fantaster applåderar Macrons imperiedrömmar, men de skulle bara öka bara de klyftor som öppnat sig mellan öst och väst, syd och nord. Problemet är att ingen verkar kunna formulera alternativ med politisk kraft. Det enda som kommer är lite mildare varianter av Macronmodellen.

EU har i drygt tjugo år målmedvetet valt en strategi som går ut på att stänga alla nödutgångar. Priset ska göras så högt att ingen vågar backa. De enda valen ska vara att låta nationalstaterna smälta samman, eller att kasta sig handlöst ut i en avgrund, utan synlig botten.

Resultatet?

Storbritannien hoppade. Grekland står på randen och en del vill knuffa henne. Italien ser åtminstone vissa dagar ut att försöka samla mod för att ta klivet. Ungern och Polen gör en poäng av att skilja ut sig. Och så vidare.

Trots det är den enda idé som får fäste inom EU att vi måste ha mer av samma politik. Myten odlas att det är de enskilda staterna som är problemet. Storbritannien är problemet. Ungern är problemet. Grekland är problemet. Polen är problemet. Italien är problemet. Men hur många länder ska ses som enskilda problem, innan man erkänner ett mönster?

Istället för att föda brödraskap, har euron väckt liv i gamla spänningar, antipatier och stereotyper.

Det som förenar problemen – ekonomiska och politiska – i alla dessa länder är att de är nära knutna till den politik som varit EU:s kungsväg de senaste decennierna. Det innebär inte att EU skapat alla problemen. Inte heller att EU har löst en hel del andra problem. Men det är alldeles uppenbart att den väg EU valt är på väg att göra Europa till en ekonomisk och politisk krutdurk.

Tydligast är det kanske med euron, som istället för att föda brödraskap, har väckt liv i gamla spänningar, antipatier och stereotyper. Det var länge sedan tyskarna öppet beskrevs som så arrogant maktpolitiska, grekerna som så hopplöst korrupta, italienarna som så opålitligt kaotiska, och så vidare.

Euron var från början ett politiskt projekt. Som sådant har det misslyckats kapitalt. Istället för att svetsa samman sår det split. Nu är misslyckandet så komplett att det hotar alliansen mellan EU:s ursprungliga grundarländer.

Det är inte alls säkert att det finns någon okomplicerad väg ut. EU-strategin att göra kostnaderna skyhöga för alla försök till avvikelse, har genomförts på alltför många områden. Men lösningen kan inte heller vara mer av samma vara. Och problemet är större än Italien, eller något av alla andra länder som inte längre får plats i EU:s mall.

Text: