Kvartalskapitalism – något för politiker!

Vi är alla svenskar. Jag minns när jag såg reklamfilmen första gången. Avsändaren lyckades i en kort filmsnutt teckna en rik bild av Sverige.

Reklamfilmens ram: bilen du ska köpa byggs av en rad personer, oavsett ursprung står de på fabriksgolvet och bygger något av hög kvalité. De må ha olika ursprung, men vi alla är svenskar. »Made by Sweden, made by people«, konstaterade Volvo Cars.

Effektivt och tydligt.

Det är trist att Volvo Cars så mycket bättre på att formulera en vision för Sverige än stora partier som Socialdemokraterna eller Moderaterna. Vad är det som hindrar partierna från att måla med tydliga penslar?

Kan det vara så att företag styrs bättre för att de inte agerar i termer av mandatperioder. Företagaren kan inte tänka i cykler om fyra år utan kampen förs varje år, varje kvartal, varje månad.

Kvartalskapitalism har en lång historia av kritik. Många vill göra gällande att jakten på lönsamma kvartal gör att man förlorar långsiktigheten. Jag är inte så säker på det. Visst finns det undantag och problem i vissa branscher, men generellt kan företag inte satsa allt på ett kvartal. De är tvungna att ha bägge mål i sikte, det som är närmast och det långsiktiga.

Politiker hemfaller åt att tänka främst i mandatperioder. Tänk bara på synligheten. I valrörelsen ska alla partier skicka fram olika ansikten. Reklamtavlor täcks och väljare ska mötas, men tiden däremellan. Inget.

De politiska partierna är drabbade av det som de annars brukar kritisera näringslivet för – kortsiktighet. De vill alla vinna val, till vilket pris som helst. Hos både Moderaterna och Socialdemokraternas partikansli är lösenordet till wifi-nätverket »valseger2018« (vilket vi kunde läsa i Janne Sundlings intervju med Moderaternas Martin Borgs).

Men ponera ett scenario där morgonen efter valnatten 2018, så ställer sig Socialdemokraterna upp, med valförlusten bakom sig (allt pekar på det!) och säger att partiet ska ompröva allt.

Inget tal om att bedriva en offensiv opposition eller sikta på att man ska komma igen nästa val, nej de ska tala långt bortom det. Blicka tio år fram – att tänka i termer av en generation och man på vägen får förtroendet vid valet så 2022 så är det tacksamt.

Tyvärr tror jag inte att detta är sannolikt. Förmodligen för partifunktionärer och partiledare skulle finna det för demoraliserande att uppbringa engagemang idag för något som ska ge resultat så långt fram. Det är väl en spegel av vårt samhälle. Snabba vinster annars får det vara.

* * * *

För snart tio år sedan, efter rekommendation av en vän, kom jag i kontakt med en personlig tränare. Hon hade lämnat sitt arbete på ett anrikt investmentbolag för att istället få folk att motionera, få dem att må bra.

Jag motionerade inte.

Vi träffades inför vårt första pass. Hon frågade om mitt mål. Jag sa som det var: att jag ville se ut som Bruce Lee som 40-åring. Jag var då 26. Hon applåderade långsiktigheten. Det var nog en missuppfattning – jag syftade snarare att jag ville ha ett resultat som skulle hålla i sig fram till 40-årssträcket.

Alla partier och företag, liksom människor, kan på olika sätt dopa sig till snabba resultat (ät inget på 21 dagar så är du sannolikt smalare tre veckor senare). Men ihållande resultat är något helt annat.

Ska vi verkligen sätta upp mål? Det finns andra sätt.

Häromdagen läste jag en artikel om regissören Christopher Nolan, som står bakom filmerna Inception, Instellar, Dunkirk och Batmantrilogin. På 1990-talet var han en av alla dessa filmarbetare med stora mål – alltså inte helt olik valfri partimedlem med ambitioner om att vinna val.

Christopher Nolan beskrev en insikt som förändrade allt: storslagna mål byttes ut mot ett tänkande i termer av processer. Att inte vinna filmpriser eller riksdagsval, utan genomföra sin process. I hans fall göra film. I politiska sammanhang – att formulera sin vision och applicera den och inte jaga valseger 2018.

Ta bort målsättning och ersätt det med en process, alltså.

Partierna har missat är att börja med visionen, beskriva den tydligt för väljarna och göra det hela till en process, där utgången är valseger och inte målet i sig.

Det finns lektioner att dra från näringsliv och kulturvärlden.

* * * *

Allt går inte vägen. Grundarna av Happy Socks, tillverkare av färgglada strumpor, tjänade en förmögenhet efter att ha sitt bolag. Sedan skulle de försöka sig på reptricket igen. Fast med ett klädmärke som bara skulle ägna sig åt plagg i manchestertyg. Investerare stoppade in över 80 miljoner kronor i bolaget The Cords, som också tog in crowdfunding.

Det gick inte vägen. Bolaget har ansökt om konkurs. Visionen var det nog inget fel på, men lärdomen här är nog utmaningarna kan vara stora när man går emot en generell trend. Vem bär manchester? Och vem bär strumpor? Just det.

Nu får Happy Socks-entreprenörerna komma igen, sätta igång en ny process.

* * * *

Mina Bruce Lee-planer går sådär. Men jag är inte orolig; återstår ännu några år och man ska lyssna på forskningen består vinsten av vägen dit. Vanligen innebär sådana resor också att den som begår resan förändras.

Bevekelsegrunderna, som initierade resan, är inte längre vad som driver riktningen framåt. Man har antagit andra ambitioner – rent av idiotiska, som vissa vänner kallat det. Någon dag ska jag berätta om vad jag lärde mig när jag sprang 100 kilometer i sträck. Jo, det gjorde ont.

Smärta och nederlag har kanske bara en enda fördel. Lärdomarna blir väldigt djupa och de glöms sällan bort. Andra måndagen i september kommer många att vara varse det.

Text: