Måste vi alla bli infantila?

Det blir inte vackert, det här.

Tidigare i »Sverige«: Båda de stora partierna går riktigt dåligt. En handfull av de små riskerar att trilla ut. Tanken att Sverigedemokraterna skulle bli Sveriges största parti är fortfarande lika orimlig som att det svenska fotbollslandslaget skulle slå Mexiko med 3-0, men … just det.

*

Ulf Kristerssons ambition var vacker, men det är nästan omöjligt att tänka sig att vi kommer att få en dialog mellan vuxna, i den här valrörelseserien vi blivit instängda i. Alltför mycket står på spel för alltför många. Kanske inte politiskt, men strukturellt. Allt är på väg att vändas upp och ned.

Torsdagens  utspel om valet av talman är ett symptom på det där. Det är visserligen inte första gången det bråkas en del om talmanstillsättningen. Är det största parti, eller största block som ska bestämma? Borde inte Björn von Sydow ha fått sitta kvar? Och så vidare. Men nu tänjs principerna. I det här läget är till och med de mest grundläggande överenskommelser gungfly.

Och nervositeten växer i takt med tonläget och ful-liret. Alltfler kastar omdömet överbord.

Just nu pågår en rejäl kampanj för att brunmåla så stora delar av borgerligheten som möjligt. En hel del liberaler – inte bara sådana i just det partiet – hjälper till. En del av dem har säkert på egen hand kommit fram till att nazismen gömmer sig i varje garderob. Andra är nyttiga idioter. Ytterligare andra längtar kanske bara efter ett kall. Det fina med nazism är ju just att det är tillåtet att kasta alla proportioner och allt omdöme överbord när man bekämpar den.

Öppna spjäll, twentyfour seven.

Det är svårt att inte ana en pust av detta i bråket om att Ann Heberlein avbokats från Svenska Dagbladets tält i Almedalen. Exakt vad det handlar om är inte lätt att förstå. Handlar det om att Heberleins man visat en bild på en lyktstolpe på Facebook? Handlar det om Finspång? Är Finspång en ort, ett skämt, eller ett mordhot? Eller handlar det om något Heberlein själv sagt eller gjort? I så fall vad?

Det går inte att lista ut av vad som sagts så långt. Det talas i gåtor och halvkvädna visor, det mest obehagliga och bedrägliga sättet att klämma åt folk på, oavsett om de förtjänar det eller ej.

Ingen verkar ens i en enda sekund reflektera över om det här verkar vettigt. Vuxna människor som talar om lyktstolpar, hemliga symboler och kodspråk? Som analyserar varandras digitala medvetandeflöden utifrån hemliga chiffernycklar, av ungefär samma slag som de Fantomklubben brukade dela ut till sina medlemmar?

Det är möjligt att nazister håller på med sådant här. Men måste vi alla bli infantila? Att kalla det gymnasialt vore att överdriva. Det här är maktkamp och gängbildning på mellanstadienivå.

Man måste kanske inte vara överdrivet konspiratorisk för att ana att det parti Heberlein rätt nyligen gick med i – Moderaterna – börjar känna sig ängsligt.

»Hur mycket nazistpropaganda tål Ulf Kristersson och Moderaterna«, sätter Nyheter 24 som rubrik, för det här språket, det här puerila tankesättet är skräddarsytt för den sensationspressen och twittrare med tonårspersonligheter. En möjlighet att både dra klick, bränna på för fullt och ändå behålla finheten, eftersom man kan hänvisa till Expo.

De vuxna är inte längre i rummet. De har lämnat byggnaden.

Partifolk är inte sentimentala i en valrörelse när sådant här uppstår. De försöker inte byta nivå, de lirar på den nivå de tilldelats. Frågan är i en valrörelse inte vad som är rimligt, vad som är överdrivet och vad som är sant, utan vad som fastnar. Helst ska inget fastna. Så allt eller alla med aningen friktion, är bäst att hugga loss.

Det blir inte vackert det här. Det är Flugornas herre i valrörelseversion.

Text: