Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Med godheten som enda vapen

Den gamla arbetarrörelsen hade lärt dagens vänster veta hut.

September närmar sig med riksdagsvalets faktiska facit för den mångåriga strategin; att bekämpa ett politiskt parti genom att ge det all makt över landets politik. Och det verkar inte ha funkat något vidare.

I praktiken har strategin, att stöta ut Sverigedemokraterna, resulterat i partiets hypernärvaro precis överallt. Varje politiskt steg som tagits och uttalande som gjorts, i den offentliga som privata sfären, har mätts och bedömts med partiet som måttstock.

Valnatten 2014 antog jag att SD skulle få 20 procent i år, men det verkar vara en underkantsgissning. Hur är det ens möjligt? Bara genom att existera tvingar partiet motståndarna till ständiga motdrag, som allt tydligare bär tecken av den från början förfelade taktiken.

Men det nuvarande svenska tillståndet är egentligen inget konstigt – bara extremt. För det mesta av det som är politik har inte naturligt med nödvändighet drivits ur någon ideologi. Snarare är vad vi tycker och tänker en produkt av motreaktionens logik.

Mängder av åsikter som förväntas, om du exempelvis kallar dig vänster eller socialliberal, är känslomässiga reaktioner, som formats av de medelklassintellektuellas humanistiska opposition mot tidigare samhällssystem. Och de mer borgerligt lagda motreagerade in i kedjeeffekternas evighet.

Rasbiologiska idéer fick exempelvis förfärliga konsekvenser, följaktligen är det vänster att reflexmässigt avisa ärftliga förklaringar till människors beteenden och preferenser.

Kyrkan besatt förr en förtryckande maktposition, alltså var man mot religion tills muslimer nyligen gruppidentifierades som utsatta.

Den forna pluggskolan styrdes av kadaverdisciplinerande Caligulagestalter som i filmen »Hets«, således blev det lika med övergrepp om elever måste minnas årtal som när Gustav Vasa föddes och dog.

Kriminal, social- och psykvården var tidigare inhumana inrättningar som byggde på en deklasserande människosyn, och pang så blev psykotiska patienter och brottslingar betraktade som sunda samhällskritiker som medmänsklighet kunde kurera i väntan på revolutionen.

Värderingar som lever kvar i något mildare form i det automatiska ställningstagandet mot allt som ryms inom begreppet lag och ordning. Och de fattiga och förtryckta har och gör alltid rätt, enligt medelklassvänstern, som en slags markering mot det forna hårdare klassamhället och dess regimer

När dessa perspektiv omgavs av den klassiska välfärdsstatens löfte om reformistisk expansion, så kunde ytterlighetstänket tolkas som mainstream tillika en progressiv kraft. Men knappast i dag när de politiska motreaktionerna måste stå på egna ben, och dessutom stött ihop med den, så att säga, gamla ondskans återkomst i form av Sverigedemokraterna.

Krocken fick denna dominerande vänster-socialliberala variant att slutligen ramla ihop till en slags inverterad kristen sinnelagsetik. Och anhängarna slår därför tillbaka med de goda gärningarna, för det godas skull, utan konsekvensanalys. Vilket skulle fått företrädare för forna tiders arbetarrörelse att vilja lära dem veta hut, eller åtminstone gå politisk grundkurs i någon studiecirkel

I kampen mot SD upprättades ideologiska no gozoner som ingen kunde närma sig, utan risk att bli kontaminerad av ondska. Men därmed hade också en sorts jämlik fälla gillrats, som fångade hög som låg, röd som blå. Så när politikerna själva till slut tvingades att beträda de förbjudna områdena blev de också nerskitade, och stötte bort väljare både som svikare och hycklare.

Det är nu för sent att hejda SD, och omöjligt att förutse vilka politiska motreaktioner som kommer att uppstå kvällen den 9 september 2018. Men den vanliga politiska spelplanen är sedan länge övergiven och Sverige har redan förändrats för alltid.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera