Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg / Minnesord

Per Ahlmark – en liberal fanatiker

Politiker och författare, dog i juni, 79 år gammal.

Per Ahlmark har ont i en hälsena. Han haltar. Det är ungefär mitt i »Frihet och fruktan«, brevväxlingen mellan Ahlmark och Lars Gustafsson från början av åttiotalet.

»Plötsligt gör det ont igen«, skriver Ahlmark, »senast gick jag på en rot i Central Park i New York när jag försökte nå fram till Simon och Garfunkel.« Och där inträffar en sådan där krock mellan storheter som befolkar skilda världar i ens eget sinne.

Det var i september 1981 som Simon och Garfunkel höll sin gratiskonsert i Central Park. Sedan »Bridge over troubled water« 1970 hade de bara återförenats en handfull gånger. En halv miljon ska ha trängts i parken. Det hade varit ett hästjobb att få alla tillstånd. Det blev nej till fyrverkerier, men alla var glada ändå. Till och med langarna som sålde lösa marijuanacigg: de lovade att skänka hälften av sina intäkter till staden.

Och någonstans i den där folkmassan haltade alltså Per Ahlmark fram.

Egentligen är det väl inte så märkligt. Det hade varit mer förvånande om Ahlmark hade linkat sig igenom en Grateful Dead-konsert i Berkeley. Men det är ändå något roande med att tänka sig Herbert Tingstens ständige ambassadör på uppdrag i cannabisdimmorna.

Det har skrivits en hel del om hur rätt Ahlmark hade. Det ligger mycket i det. Hans genomgång av vänsterns förtryckskramande historia var ett värdefullt och på många sätt otacksamt jobb. Men det som gjorde Ahlmark till ett original - för det var han faktiskt - var inte hans djupt kända övertygelser, utan draget av fanatism.

Liberaler som Birgitta Ohlsson och Per Svensson studsar antagligen för en sådan formulering. I vissa tankevärldar kan liberaler inte vara fanatiska. Men visst kan de vara det. Även liberaler är människor. Per Ahlmarks kompromisslösa och oftast humorlösa syn på världen var i många stycken principiellt korrekt, men den saknade något väsentligt. Kanske en förståelse för gråskalor. Kanske en genuin nyfikenhet. Kanske en bristande nåd. Kanske en känsla för det absurda. Kanske alltihop.

Det finns flera stycken i »Frihet och fruktan« som avhandlar en annan nyss avliden liberalledare, Ola Ullsten. Ett gäller Telub-affären, då det avslöjades att ett svenskt statligt företag i Växjö utbildat libyska försvarsanställda. Ahlmark var upprörd och skrev ett högtidligt brev, adresserat till partisekreteraren, i vilket han förklarade liberalismens huvudsatser (»demokrati, en civiliserad rättsordning och lojalitet med förtryckta människor«) och avböjde att besöka folkpartiets landsmöte med anledning av den borgerliga regeringens roll i det hela. Han återger själv brevet i »Frihet och fruktan«, inklusive den väldigt ahlmarkska slutraden: »Kopior till Ola Ullsten och Lars Leijonborg«.

På ett annat ställe frågar han sig om »Ullstens pragmatism« någonsin kan möta den »passionerade liberalism« han identifierar sig med.

Svaret var väl: antagligen inte. För det bekymmersamma för personer som har ett drag av det fanatiska och puritanska är att de förr eller senare alltid hamnar i konflikt med världen som sådan. Den håller helt enkelt inte måttet. I bästa fall leder det till bitterhet och självplågeri. I värsta fall till en vilja att plåga andra. Per Ahlmark var en personlighet av stora mått, som gjorde en rätt grå svenskhet intressantare. Men vi ska vara glada att han var en liberal fanatiker av den självplågande typen. Och bilden av honom, haltandes i Central Park till tonerna av »The Boxer«, är rätt rörande.

 

 

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera