Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Eld och tårar

Finns något nyhetsvärde i gråtande intervjuer? Smetigheten breder ut sig.

Folk gråter. Även om en reporter står framför dem med mikrofonen i handen. Det är inte konstigt, när elden riskerar att ta allt man äger. Men vad i Sveriges Radios uppdrag gör att det är viktigt att sända gråten in i varje svenskt hushåll? Jag hörde det i radion i går.

Nyhetsrapporteringen från skogsbränderna har förstås innehållit allt möjligt: faktaupplysningar, intervjuer med räddningsledare, uppmaningar till allmänheten, politiskt krypskytte, analyser av vår beredskap och en försvarlig proportion direktsända, vattentrampande reportrar utan egentlig information. Så är det vid pågående händelser av den här storleksordningen. Och visst kan det finnas plats för en och annan intervju med drabbade också, även om det sällan blir annat än de gamla vanliga innehållslösa "mannen på gatan"-samtalen.

Men varför väljer man att i en nyhetssändning använda en intervju med en kvinna som inte förmår förmedla något i sak, annat än att hon sett vattenbombande plan lyfta, men som gråter okontrollerat? Det var inte frågan om en direktsändning, så någon gjorde uppenbarligen ett medvetet val.

Min bästa gissning är att det bara är ett av många exempel på sentimentaliseringen av journalistiken. Samtidigt som det varnas allt mer för att respekten för fakta är på väg att urholkas av populistiska manipulatörer, urgröps respekten för fakta av etablerade media på ett helt annat sätt. Människor ombeds inte berätta vad de vet, utan vad de känner. Människor ombeds om synpunkter i frågor de inte ägnat en tanke. Och starka känslor trumfar alltid ut hårda fakta.

En gråtande kvinna är guld i den kalkylen. En kioskvältare.

Det går förstås att konstruera krystade försvar för journalistik av det här slaget. Något om att konsekvenserna av bränderna - även de psykologiska – är viktiga att rapportera om. Kanske, om man är riktigt fräck, något om att det måste finnas plats för empati, även inom journalistiken.

Det går att hitta på sådant. Men vi vet ju egentligen alla att det snarare handlar om att röra sig någonstans mellan smetighet och gamaktighet. Om hur medier, även de som inte behöver slåss på en kommersiell marknad, inte kan låta bli att bygga upp en falsk front av intimitet. Det ska kladdas, både på de intervjuade och på lyssnarna.

För övrigt hoppas jag på regnet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera