Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Kyrkklockarna mot Gür rätt i tiden

Så vitt jag vet har begreppet »fara å färde« med åtföljande klockringning aldrig tidigare använts i Sverige mot en enskild person. Förrän nu.

Det är inte alldeles lätt att veta vad man ska dra för slutsatser av att domprosten i Visby använde domkyrkans klockor för att försöka störa ut ett seminarium i onsdags. Det var, för den som till äventyrs missat det, Thomas Gür som för andra året i rad höll ett »spontanseminarium« i närheten av kyrkan.  I år handlade det om integration och tog formen av 9,5 teser. Den som stött på Thomas Gür förstår ungefär innehållet: väl genomtänkt, stringent analyserat, grundat i litteratur och öppet för diskussion. Och, givetvis, demokratiskt oantastligt. En sammanfattning finns här.

Detta fick domprosten Mats Hermansson att ana »fara å färde« och beordra ringning i kyrkklockorna.

Och det här med slutsatserna, då?

Jo, det ligger förstås nära till hands att helt enkelt se detta som en bekräftelse på det som idéhistorikern Johan Sundeen skrev om i sin bok »68-kyrkan«, som kom förra året.  Sundeen går vetenskapligt igenom hur Svenska kyrkans huvudfåra gjorde den radikala vänsterrörelsens världsbild till sin. Det är komiskt att förre ärkebiskopen Anders Wejryd, dagen före Hermanssons klockringning, skrev en större artikel i Dagens Nyheter där han kallar idén om en »68-kyrka« »absurd«. Inte ens en tidigare ärkebiskop har alltid tajmingen på sin sida. Att Wejryds argumentation, med eller utan klockringning, inte är särskilt övertygande för den som tagit del av Sundeens mycket väl belagda, lågmälda och resonerande analys, är en annan sak.

Det är ett sätt att se det inträffade. Men man bör nog påminna sig om att inte dra för stora växlar på vad domprosten Mats Hermansson tar sig för. Han är en person med väldokumenterat dåligt omdöme, även för att vara präst i Svenska kyrkan.

Det är inte så att Hermansson i allmänhet är allergisk mot politik. Han har ställt upp på manifestationer som anordnas av Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ och stöttar aktioner som »Ship to Gaza«. Men det märkliga i Hermanssons göranden och låtanden går långt utöver sådan 68-kyrklig aktivitet. Hans bästa vän i den kyrkliga politiken på Gotland är faktiskt en moderat maktspelare.

Det finns så många trådar att dra i, när det gäller Hermanssons udda sätt att sköta sitt ämbete, att det är som att bli ställd framför en ryamatta. Man vet inte var man ska börja att rycka. Han har varit i strid med sin biskop och fälldes i domkapitlet för illojalitet, efter att ha baktalat biskopen. Hermansson vann överklagandet, men saken är tämligen unik. Den växte ur att biskopen gjorde en visitation i Hermanssons församling och såg sig tvungen att komma med skarp kritik. Demokratin i kyrkorådet var satt ur spel, ledarskapet hade allvarliga brister och den »psykosociala arbetsmiljön« i botten. Sofia Lilly Jönsson, en av få svenska journalister som löpande bevakar svenska kyrkan och som också gjort det för Fokus räkning, skrev om saken när den först var aktuell.

Hermansson vägrade att medverka i artikeln och att sedan släppa ifrån sig den rapport om arbetsmiljön som hade gjorts av oberoende konsulter. När rapporten väl släpptes, hade den omarbetats av domprosten själv, som vinnlade sig om att försöka underminera kritikernas trovärdighet, snarare än att svara på kritiken.

Just den taktiken är Hermanssons favorit. Jönssons artikel fick en fällning av Pressens opinionsnämnd, inte för att den innehöll några felaktigheter, utan därför att Hermansson inte ansågs ha beretts tillräcklig plats för att uttala sig. Skälet till att han inte förekom mer i artikeln var att han inte svarade alls eller svarade »inga kommentarer« på de frågor han fick. Men Hermanssons fortsatta handlingsväg var att baktala Jönsson så snart tillfälle gavs. Dels genom att påskina att fällningen hade att göra med felaktigheter, dels med direkta osanningar om Jönsson och hennes relationer i församlingen, något som till slut föranledde en anmälan mot honom till domkapitlet. Domkapitlet tvådde sina händer och hänvisade till allmän domstol. Om domprosten skulle bli fälld för förtal ansåg domkapitlet kunna ta upp saken igen.

Kanske känner domkapitlet att det börjar bli tjatigt. Redan 2012 hade det anledning att bekymra sig över att Hermansson kallat en kollega »kvinnoprästmotståndare«. Domkapitlet kunde då konstatera att uttalandet var »ägnat att utsätta prästen för andras missaktning«. På ren svenska: Hermansson har för vana att tala skit om folk han ogillar och vill komma åt.

Att Sofia Lilly Jönssons artikel i efterhand bevisligen har visat sig beskriva ett faktiskt problem, råder det ingen tvekan om. Den som undrar över den saken kan läsa detta,  detta  och detta  där det också framgår att Mats Hermansson inte drar sig för att slarva lite med sanningen, när det passar honom.

Så, för att göra saken lite mer komplicerad: Mats Hermansson är så omdömeslös att den här klockringningen – som ärkebiskopen tagit avstånd från och Hermansson själv nu menar var »överilad« – kanske inte säger ett dugg om något annat än just Mats Hermansson. Och det är, med förlov sagt, av begränsat intresse.

Men, å andra sidan.

Tokskallar är alltid tokskallar, men sättet de är tokskallar på beror nästan alltid på samtiden. Sann originalitet är antagligen lika ovanligt bland tokskallar som bland oss andra. Och det finns något i Hermanssons klockringning som känns mitt i tiden.

Så vitt jag vet har begreppet »fara å färde« med åtföljande klockringning aldrig tidigare använts i Sverige mot en enskild person. Det har använts mot eld och krig och ryssar och Hermansson själv använde det för några år sedan när han ringde i klockorna mot nazistiska Svenskarnas parti. Det är här det tidstypiska finns. Under tryck av små extremgrupper anammar allt fler motsatta extremsynpunkter. För Hermansson är kanske allt till höger om Fi suspekt. Och upphetsningen över en inbillad belägring av ondskan helgar alla medel, gör alla principer töjbara och allt omdöme till en olägenhet. Att använda kyrkklockor mot enskilda individer som utövar sin mötes- och yttrandefrihet blir inget att fundera två gånger över.

Mats Hermanssons klockringning mot Thomas Gür var förstås ett uttryck för en personlighet vars omdömeslöshet är väl belagd och i särklass. Men Hermansson ligger ändå rätt i tiden. Tyvärr.

 

 

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera