Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
SKARASTIFTET TUSEN ≈R Inrikes

Tro, hopp och stordrift

Sålda prästgårdar, centralisering och maktlösa biskopar. Svenska kyrkan liknar alltmer en företagskoncern. Men ute i församlingarna mullrar det.

Tanken med Föräldrainitiativet i Skärstad utanför Jönköping är oklanderlig. Ett antal familjer i trakten träffas för glögg och samkväm. När prästgården på orten blir ledig, samlas namn in för att kyrkan ska låta den användas av församlingen. Det talas om kultur och lokala initiativ, viskvällar och studiecirklar, om att använda prästgårdsparken för barnen och om huset som gemensam samlingsplats för ortsbor och asylsökande.

Kyrkans planer på att sälja prästgården överrumplade ortsborna. Enligt Mattias Nystrand, som engagerat sig i Föräldrainitiativet, var intrycket att kyrkofullmäktige redan hade bestämt sig innan församlingen hann reagera.

– Vi har inte ens fått framföra våra synpunkter hos kyrkorådet och kyrkoherden. Hos kommunen uppskattas det att man kommer med medborgarförslag, men inte i kyrkan.

I stället formulerade sig Föräldrainitiativet i debattartiklar i Jönköpings-Posten och Kyrkans Tidning. Men artiklarna fick inga svar. Gruppen skrev också till hembygdsföreningen, ringde och försökte trycka på, men det var tyst.

– Tystnadskulturen har varit påtaglig. Man har vägrat att svara på debattinlägg, eller ställa upp på intervjuer, säger Mattias Nystrand.

Han uppfattar det som att Föräldrainitiativet betraktas som en grupp drömmare som inte vill ta ansvar.

Kyrkofullmäktiges ordförande Åke Haraldsson, säger att det finns gott om andra lokaler:

– Verksamheten ska gå först och byggnader i andra hand. Revisorerna har länge sagt att vi har för mycket fastigheter.

– Visst är initiativet bra, men bara för att man engagerar sig är det inte säkert man får igenom sin sak. Jag tycker faktiskt att vi har gjort det här demokratiskt rätt.

Huset med runt 7 000 kvadratmeter tomt såldes i september till en privat köpare för 5 miljoner kronor.

Sedan millennieskiftet har hälften av landets prästgårdar sålts, en gång i tiden centrum för mer än tvåtusen levande prästgårdsmiljöer. På den öppna marknaden går nu också en del församlingshem. Kyrkobyggnader är mer svårsålda, bara omkring 60 har sålts sedan  2000. Det är en bråkdel av Svenska kyrkans fastighetsbestånd: omkring 16 000 byggnader varav 3 400 kyrkor och kapell, som i de flesta fall är skyddade enligt kulturminneslagen och ska »vårdas och underhållas så att deras utseende och karaktär inte förvanskas«. För detta får kyrkan ett bidrag av staten, som kyrkan anser vara för litet. Det är ett skäl till att byggnader säljs.

Problemet är att andligheten och fastigheterna har med varandra att göra. Det som är tillgångar, kostnader och byggnader ur en synvinkel, är gemenskap och hembygd ur en annan. Försäljningarna kan beskrivas som en nödvändig följd av urbanisering, sekularisering och ökande medelålder bland kyrkans medlemmar.

Men det handlar också om ett perspektivskifte inom kyrkan, som förstärkts av stora förändringar i kyrkans beslutsformer och sätt att fungera.

Skärstadhistorien är ingen skandal. Det finns ingen som kan ertappats med fingrarna i syltburken, ingen som gjort fel i förhållande till reglerna. Både viljan att behålla prästgården och viljan att sälja den kan motiveras med omsorg om församlingen. En lokal, levande och demokratisk kyrka sägs vara idealet i båda läger. Men det finns en konflikt. Den handlar om det som kallas kyrkosyn, eller ecklesiologi: det sätt på vilket man anser att kyrkan ska framträda, formas och synas. Konflikter som den i Skärstad, och de flesta andra punkter där Svenska kyrkan har granskats och kritiserats på senare år, går tillbaka på grundläggande kyrkosynsfrågor.

Trots att Svenska kyrkan är Sveriges största medlemsorganisation och fortfarande spelar en central social roll för många, är organisationen ändå rätt okänd för de flesta. Få medier har någon löpande bevakning av kyrkan och inom kyrkan själv är lojalitet och försiktighet normen. Men förändringarna upplevs nu som så stora att de väcker grundläggande frågor. Allt fler inom kyrkan börjar ifrågasätta utvecklingen.

De flesta skulle nog anta att ärkebiskopen är mäktigast i Svenska kyrkan. Men man kan argumentera för att det snarare är Södertäljebon Lars Johnsson.

Ärkebiskopar betyder mycket för bilden av Svenska kyrkan utåt. Lars Johnsson har arbetat med dess interiör. Han har varit ordförande i två av de tyngsta utredningarna som har lagts fram för kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, på senare år. Förtroendevald för Socialdemokraterna på församlingsnivå sedan 1985 och sedan 1992 i kyrkomötet, är Lars Johnsson i dag ledamot av kyrkostyrelsens arbetsutskott, kyrkans verkställande ledning, eller regering, om man så vill. Civilt har han arbetat trettio år inom Ericssonkoncernen med stöd till datasystem.

De utredningar Johnsson har lett har båda påverkat balansen mellan lokal och nationell nivå i Svenska kyrkan. »Gemensamt ansvar« är titeln på den ena. Den ligger för beslut i kyrkomötet denna höst. I den föreslås att lokala församlingar ska kunna överlåta kyrkobyggnader till Svenska kyrkans nationella nivå, »trossamfundet«. Tanken är att församlingarna ska slippa besväret med driften av fastigheterna. Men det innebär också att fler situationer som den i Skärstad kan uppstå, där församlingen står ännu längre från besluten. I remissvaren från församlingar och stift ser man en oro för det.

»Vad vi inte riktigt förstår är hur den enskilda församlingen skall kunna möta de kyrkotillhöriga när det står klart för dem att just deras kyrka skall överlåtas på trossamfundet, den kyrka där de döpts, konfirmerats, gift sig och räknar med att bli begravda i«, skriver Åke Appelgren, kontraktsprost på skånska landsbygden.

»Vi ser en risk med att förslaget rörande överlåtelse av kyrkobyggnader till nationell nivå riskerar att urgröpa Svenska kyrkans hävdvunna ordning med lokala enheter med stor självbestämmanderätt. Oavsett hur välmenande förslaget i denna del är, innebär det en ökad centralisering på området«, skriver utvecklingschefen Eva-Lotta Grantén i ett remissvar för Lunds stiftsstyrelse.

prastgard2.FIX
Prästgården i Skärstad är en i raden av kyrkofastigheter som sålts till privatpersoner. Detta trots ihärdiga protester från församlingsborna. Foto: Ola Pilhem

När en kyrkobyggnad har överlåtits till trossamfundet Svenska kyrkan kan kyrkostyrelsen besluta att ta den ur bruk. Går förslaget igenom innebär det att kyrkobyggnader för första gången i kyrkans tusenåriga historia, kommer att förvaltas av en kyrklig nivå som saknar församlingsbor.

I detta finns en nyckel. Det handlar inte bara om fastigheter, administration och ekonomi, utan ytterst om vad Svenska kyrkan är. Vad är det som kyrkan ska syssla med, och hur ska hon organiseras?

Den andra stora utredningen som Lars Johnsson ledde skar rakt in i den frågan. »Närhet och samverkan« krävde omfattande förändringar i kyrkoordningen, det regelverk för hela Svenska kyrkan som kyrkomötet fastställer. Utredningen kallades i dagligt tal för strukturutredningen och den möjliggjorde sammanslagningar av församlingar till storpastorat av jätteformat. Många tog häftig ställning mot förslaget.

»Vår slutsats är att strukturutredningen säger en sak – Närhet och samverkan – men föreslår en organisation som skulle kunna kallas Stordrift och centralstyrning«, skrev till exempel Bertil Olsson, ordförande för Kristdemokrater i Svenska kyrkan.

Vid kyrkomötet 2012 röstades förslaget igenom och det trädde i kraft den 1 januari 2014, nästan utan att det rapporterades i de stora medierna. Sedan dess har många församlingar slagits samman till pastorat under en kyrkoherde och ett kyrkoråd. Örebros tidigare åtta församlingar under eget styre blev ett pastorat. I Malmö blev sexton församlingar sex, i ett pastorat under en kyrkoherde och ett kyrkoråd. Norra Gotlands pastorat bildades av sju församlingar, tidigare 24 socknar. Södra Lapplands pastorat består av fem församlingar som till ytan är ett av Sveriges största och har närmare 100 anställda.

Det finns små församlingar som stretar emot, men tendensen är att verksamhet och beslut centraliseras. På många håll på landsbygden och i städernas ytterområden sitter tidigare kyrkoråd som nu är församlingsråd utan beslutanderätt när makten flyttats uppåt. Meningen var att församlingsråden skulle behålla sitt inflytande över frågor som rör församlingen, men slippa hantera ekonomi och arbetsgivarfrågor. Men den styrelse som inte fattar beslut om budget, kan hamna i en låtsasdemokrati. Och ett kyrkoråd som är långt från församlingarna, kan lättare fatta beslut om att göra sig av med övertaliga byggnader som inte passar in i storpastoratets plan för verksamheten.

– Det vi strävade efter var att man skulle få en möjlighet att utforma rådets funktion lokalt, säger Lars Johnsson:

– Detta är inget radikalt, utan en reformation. Vi får prova. Om det är något som behöver justeras så får vi skruva på en mutter här och där i kommande kyrkomöten.

Uppsala-Domkyrka
Att begrepp som resurseffektivitet, fusion och försäljning ligger nära till hands i den nutida Svenska kyrkan, speglar inte bara ekonomisk nödvändighet. Språk speglar också vilka som har makten. Och ingen kan bestrida att politiskt valda som Lars Johnsson har mer inflytande än någonsin över Svenska kyrkan.

»Ingen annan historisk och episkopal kyrka i hela världen har låtit innehållsfrågorna, eller om man så vill lärofrågorna, så flagrant bli underställda politiska beslut«, skriver ordföranden för det högkyrkliga samrådet Kyrklig samling, Yngve Kalin, i en essä om politiken och Svenska kyrkan.

Den som följer samhällsdebatten i dag kan få intrycket att politik i Svenska kyrkan är något nytt, men vägen dit har varit lång. När kyrkomötet sammanträdde 1868, första gången efter ståndsriksdagens avskaffande, bestod det av 30 präster och 30 lekmän. Biskoparna var självskrivna ledamöter. Svenska kyrkan hörde ännu till den konservativa sfären i samhället, den som arbetarrörelsen tog självklar spjärn mot. Med tiden fick socialdemokratin upp ögonen för möjligheten att göra kyrkan till en del i samhällsbygget. Teologiska begrepp som folkkyrka fogades till idén om en folkhemskyrka. Systemet vilade på principen om delat ansvar för kyrkan mellan lekmän och präster, det som kom att heta den »dubbla ansvarslinjen«, som under denna tid innebar att kyrkomötet hade två avdelningar: en med lekmän valda av lekmän och en med präster, valda av präster. Men tiden talade emot att präster skulle ha särskild makt grundad i ämbetet, snarare än i val. 1948 ändrades sammansättningen i kyrkomötet så att lekmännen fick majoritet.

Med nya samhälleliga strömningar växte tanken fram att kyrkan skulle kopplas loss från staten. Den så kallade kyrka–stat-utredningen påbörjades 1958 och låg klar 1972. Förslaget var en skilsmässa från staten, men det väckte stark kritik, framför allt inom Centerpartiet. Regeringen fick kalla fötter. Socialdemokraterna ville ogärna göra avknoppningen av kyrkan till en valfråga. En vecka före remisstidens utgång ringde Olof Palme upp ärkebiskop Sundby och meddelade att regeringen dagen därpå skulle tillkännage att hela förslaget skulle avblåsas.

I stället valde man att ytterligare stärka det demokratiska, eller om man så vill politiska, systemet inom kyrkosystemet. Oloph Bexell, professor i kyrkohistoria, kallar 1982 års kyrkomötesreform för den mest genomgripande förändring som Svenska kyrkan genomgått sedan reformationen på 1500-talet:

»Huvudpoängen var att kyrkans egna valda företrädare inte längre skulle delta i kyrkolagstiftningen. Den skulle skötas av riksdagen ensam. Kyrkomötet upphörde från grunden att existera i sin gamla form – själva namnet bibehölls men innehållet och konstruktionen blev nu alldeles annorlunda än tidigare. Det fick 251 ledamöter, lika många som i det kyrkokommunala församlingsförbundets kongress. Alla valdes på lika sätt. I det nya kyrkomötet fanns ingen reglerad representation från kyrkans läroämbete, men det kunde på delegation från riksdagen fatta beslut om innehållet i kyrkans lära. Ledamöterna skulle alltså inte sitta där såsom präster eller lekmän från stift och pastorat, utan som representanter för de politiska partier eller andra grupper som nominerat dem. Den gamla dubbla ansvarslinjen försvann. Biskoparnas inflytande reducerades till närvaroplikt utan rösträtt.«

Ur önskemålet att skilja kyrkan från staten växte i stället en kyrka där politiken fick större utrymme.

Politikernas intresse för Svenska kyrkan kan verka förbryllande, men blir mindre så om man minns att kyrkan är landets största medlemsorganisation, med den makt och möjligheter det ger. Och det fanns också en självständighetssträvan som paradoxalt nog ledde till samma resultat: de som ville att kyrkan skulle vara fri gentemot statsmyndigheten, såg behovet av en stark kyrklig centralnivå, med en egen förvaltning.

Där, mellan lokalnivå och centralnivå, finns en av de spänningar i kyrkosyn som ligger i botten av dagens konflikter. Redan inledningsmeningen i lagen om Svenska kyrkan gör den tydlig: »Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift«, heter det. Nästa mening lyder »Svenska kyrkan har också nationella organ«. Det är församlingarna och stiften som är Svenska kyrkan, i lagens mening. De nationella organen är en följd. Ändå är det kyrkans nationella nivå som i allt större utsträckning företräder Svenska kyrkan, inte sällan som ett slags intresseorganisation.

Ta som exempel den här texten, från kyrkostyrelsen till höstens kyrkomöte. Här anas en annan mening än i lagtexten:

»Den nationella nivåns uppgift är att vara en sammanhållande kraft för Svenska kyrkan och bidra till att uppdraget fullgörs rikstäckande«, står det. Den nationella nivån ska »vara Svenska kyrkans röst såväl i det svenska samhället som internationellt och bidra till att Svenska kyrkan som helhet är en positiv kraft för att samhället ska hålla ihop och inte dra isär«.

Kyrkomötet och kyrkostyrelsen styr Svenska kyrkan på nationell nivå. Det finns en läronämnd, som består av samtliga biskopar och åtta andra teologer. Den yttrar sig innan kyrkomötet beslutar i ärenden som rör Svenska kyrkans tro, gudstjänster eller ekumeniska frågor, men har ingen rösträtt. Ärkebiskop Antje Jackelén är självskriven ordförande för kyrkostyrelsen. De övriga ledamöterna sitter på politiska mandat, valda för ett parti eller en nomineringsgrupp. Vice ordförande är Wanja Lundby-Wedin, tidigare LO-ordförande. Hon hade aldrig varit förtroendevald på församlingsnivå när hon valdes in direkt till kyrkans främsta förtroendepost. Och även om flera av de förtroendevalda är präster eller diakoner, representerar de alltså inte sitt ämbete.

På nationell nivå finns också ett tjänstemannakansli i Uppsala. Dess storlek och makt är ett samtalsämne inom kyrkan. Kyrkokansliet är till för att ge stöd till församlingar och stift, men ordningen upplevs ofta som den omvända. Ute i församlingarna hörs anställda sucka över kansliets budgetmodeller, gudstjänststatistik och remisser som ska besvaras: handlingsplaner, barnkonsekvensanalyser, underlag till tabellverk. Kyrkokansliet å sin sida är noga att påpeka att man hanterar en administration som tidigare låg på staten. kyrkomötet klubbar årligen igenom 20–30 nya uppdrag som kyrkokansliet ska utföra.

De som arbetar på kyrkokansliet kan vara präster, men står inte med fötterna i en församlingsvardag med konfirmander, dopsamtal och begravningar. I stället handlägger de Svenska kyrkans internationella arbete, ekumeniska relationer, samverkan med regeringen, med mera. Kyrkokansliets tjänstemän skriver underlag för debattartiklar om klimatet, flyktingfrågor och annat aktuellt. Det är här projektledningen sitter för den nya kyrkohandboken, som väckte kulturdebatt i våras. Här sitter de som sköter Svenska kyrkans officiella konton på Twitter och Facebook. Här är ärkebiskopens kansli och pressavdelning. Härifrån styrs utlandsförsamlingarna, vars högsta chef nyligen fick gå efter ett avslöjande i Aftonbladet om vidlyftig representation.

Kritiken mot kyrkokansliet i Uppsala går ut på två saker: dels att byråkratin har vuxit, dels att det tenderar att driva opinion när kyrkokansliet uppfattas som Svenska kyrkans officiella röst.

Kostnaderna för den nationella nivån har ökat med drygt 50 procent på lite mer än tio år, detsamma kan sägas gälla för församlingarna. Hela den nationella nivån inklusive kyrkomötet, kyrkostyrelsen och kansliet hade kostnader på 2,8 miljarder kronor 2015, mer än dubbelt så mycket som de tretton stiftens 1,1 miljarder, men det säger inte särskilt mycket om kostnaderna för kyrkans nationella administration. I de 2,8 miljarderna ingår ett utjämningsbidrag på nära 900 miljoner som går till församlingarna, intäkter från Sida som går till kyrkans internationella arbete, samt den kyrkoantikvariska ersättningen från staten. Att så stora medel administreras centralt understryker den nationella nivåns starka ställning inom Svenska kyrkan, men kansliets renodlade personalkostnader var förra året 392 miljoner kronor, plus konsultarvoden på 14 miljoner.

Avdelningschefer på kansliet har runt 70 000 kronor i månaden, handläggare uppåt 40 000, generalsekreteraren Helén Ottosson Lovén har 95 200. Det är tio tusen mer än ärkebiskop Antje Jackelén, som i rullorna har titeln »ledande tjänsteman«. Det är i stora drag en lönesättning som följer den inom tjänstesektorn, varken särskilt blygsam eller uppseendeväckande generös. I jämförelse med ersättningsnivåerna för dem som arbetar i församlingsvardagen rör det sig ändå om välbetalda arbeten. Medianlönen för en präst eller diakon i församlingsarbete var förrra året 36 100 kronor och en biskop avlönas ungefär som en avdelningschef på kyrkokansliet.

Att kyrkokansliet har ökat i storlek, att det fördelar stora summor pengar och att lönerna för dess tjänstemän över lag är högre än ute i församlingarna och stiften, är i sig en signal. Lön och status är två viktiga faktorer för att avgöra vilka de naturliga karriärvägarna är inom alla organisationer. Kyrkokansliet har på relativt kort tid etablerat sig som en central station på karriärvägen inom Svenska kyrkan, särskilt i förhållande till församlingsarbete.

Det har, med andra ord, blivit ett mycket betydelsefullt centralt kansli.

Kansliet uppstod inte ur intet. Tidigare självständiga organ som Lutherhjälpen, Sjömanskyrkan och Diakonistyrelsen samlades från slutet av 1980-talet på Kyrkans Hus i Uppsala. Man ville foga samman bitarna och framstå som en organisation.

Hans-Olof Andrén är ordförande förr den näst största gruppen i kyrkomötet, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Posk. Han har suttit i kyrkomötet sedan 1983 och varit med om att bygga fram organisationen.

I många år, berättar Andrén, fanns en strävan att stärka den centrala förvaltningen. Det handlade om allt från att bilda beslutsfunktioner till hur Svenska kyrkan framstod grafiskt – tusentals olika logotyper i församlingarna, »gamla fina sigill från 1500-talet ibland« ersattes av en gemensam logga för hela Svenska kyrkan. Drygt 25 år senare funderar Hans-Olof Andrén över resultatet:

– Det finns en tendens till en koncerntänkande i uppfattningen att det man säger i Uppsala skulle spegla hela Svenska kyrkan. Nu finns det nog de som tycker att det börjar gå för långt. Efter intervjun gör Andrén tillägget på mejl: »I stort sett har integrationen av den nationella nivån gått bra, och den gör ett bra arbete på de flesta områden«.

Andrén är inte ensam om sina tvivel. Gunnar Edqvist, som arbetat sedan 1980-talet för den nationella nivån och var sekreterare i båda de stora utredningarna »Gemensamt ansvar« och »Närhet och samverkan«, är inne på samma spår:

– Det har blivit en dynamik som ingen riktigt kunde förutse.

Under statskyrkotiden, anser Gunnar Edqvist, hade regeringen inga ambitioner som kyrkligt organ. Men med en kyrkostyrelse uppstod ett annat intresse att driva egna kyrkliga frågor. Den dynamiken satte i gång saker.

Yngve Kalin tillhör samma generation som Lars Johnsson, Gunnar Edqvist och Hans-Olof Andrén. Alla tre beskriver samma utveckling, men har skilda uppfattningar om dess värde.

Också Kalin minns en tid då centralförvaltningen var minimal:

– Jag prästvigdes 1973. Kyrkan då var en utpräglad stiftskyrka med tretton biskopar. En person, departementsrådet Göransson med en handfull byråsekreterare, skötte statskyrkan. De förberedde underlag till regeringen, som hade hand om vissa kyrkoherdeutnämningar och lite sådant.

Kalin anser att den dubbla ansvarslinjen – maktdelningen mellan lekfolk, biskopar och präster – måste väckas till liv för att kyrkan ska finna en bättre balans. Han lämnade kyrkomötet 2000 i protest mot att det införts direktval dit.

– Det finns ingen koppling mellan nationell beslutsnivå och församlingsnivån längre. Det är också det som gör att Sverigedemokraterna kan mobilisera nationellt i kyrkovalet, utan förankring i församlingarna.

KM-2000.FIX
Kyrkomötet år 2000.

Yngve Kalin har särskilt konkreta erfarenheter av centraladministrationens förmåga att växa. 1999 fick han, som vice ordförande för Kyrkans Förvaltningsdelegation, tillsammans med ordföranden Gunvor Hagelberg, i uppdrag att banta det gemensamma kansliet. När kanslier för kyrkans olika organ flyttat samman, hade man blivit runt 220 personer. Gränsen skulle sättas vid 200.

De genomförde sitt uppdrag. På dagens kyrkokansli, 15 år senare, arbetar omkring 450 personer på elva avdelningar. På senare år har bland annat it-avdelningen vuxit rejält. En avdelning kom också till när utbildningen av präster, kyrkomusiker, församlingspedagoger och  diakoner lades under   kyrkokansliet.

Svenska kyrkan har börjat mönstra sig efter en storkoncern. Det har åstadkommit en snabb församlingsdöd, skrev den högkyrklige biskopen emeritus Biörn Fjärstedt nyligen

i en debattartikel i tidningen Dagen och tillade: »Koncernnivån kan gott få torka bort. Det är ingen apostolisk ordning«.

Just ordet »koncern« används allt oftare inom kyrkan, aldrig i positiv ton. Och nu har det börjat höras också inom Svenska kyrkans etablissemang.

Förre biskopen i Karlstad har just gått i pension. För tre år sedan, när det var kyrkoval senast, talade Esbjörn Hagberg i radion om systemet med de politiska partierna. »Vi bär med oss ett system som var förankrat i en statskyrka, och vår organisation påminner om riksdag och regering. I framtiden tror jag att kyrkan kommer att likna andra värdeburna organisationer och vara kyrka framför allt«, sa han då till P4 Värmland.

Det var en ovanlig markering från en biskop. Biskopar ifrågasätter sällan den organisation de vigts för. Men det är också den grupp som mest påtagligt förlorat makt inom Svenska kyrkan. Från att nära nog ha varit kungar i sina stift, har biskoparna nästan förvandlats till ett slags tjänstemän på mellannivå.

Esbjörn Hagberg håller fast vid sina tankar och beskriver hur utvecklingen i Svenska kyrkan rör sig bort från kyrkans egen identitet.

– Man kan väl säga att det finns två rörelser just nu i kyrkan. Det ena är en tydlig kongregationalistisk rörelse: varje församling väljer självständigt vad de ska göra och som biskop har man egentligen väldigt lite att säga till om.

– Å andra sidan har vi också en rörelse där kyrkan alltmer på sina håll framstår som en koncern. Det är inte minst medierna som driver fram den linjen: ärkebiskopen är den som talar för hela Svenska kyrkan och ärkebiskopens röst är den enda auktoritativa som finns – om inte ärkebiskopen säger någonting på Twitter inom de närmaste tjugo minuterna så har Svenska kyrkan inte sagt nånting. Sedan kan hur många biskopar eller hur många medlemmar som helst ha yttrat sig.

Det biskopen talar om här är en förändrad ecklesiologi. Formuleringarna kan låta milda, men det rör sig om brännhet kritik, riktad in i Svenska kyrkans själva hjärta. Kyrkan börjar att tappa bort sig, är budskapet. Hon är på väg att bli något annat än hon är. Från annat håll har det anförts att kraven på snabb och kort kommunikation från central nivå dessutom leder till att resonemang snuttifieras och blir till käck ytlighet, som när ärkebiskopen syns med tweets av slaget: »Kyrkan maktaktör? Nej! Kraftaktör!«

– Vi i kyrkan har varit med och bidragit till det här, på olika sätt, säger Esbjörn Hagberg:

– Som exempel, när jag prästvigdes 1975, hade ärkebiskopen samtidigt fullt ut hela Uppsala stift som sitt ansvarsområde. På 1980-talet fick man en assisterande biskop, en hjälpbiskop. Sedan har ärkebiskopens geografiska område minskat och häromåret minskade det ännu mer. Nu är det i stort sett Uppsala, och det gör att ärkebiskopens uppgift har förändrats till att ha den här övergripande rollen.

Ett exempel på den första rörelsen, med självständigare församlingar, är att församlingarnas kyrkoråd tog över arbetsgivaransvaret för prästerna från stiften i samband med relationsförändringen från staten 2000. Tidigare i år skrev Johan Tyrberg, biskop i Lund, en debattartikel där han föreslog att det ska utredas om biskopen ska få tillbaka det ansvaret. Bakgrunden är flera ärenden där konflikter mellan förtroendevalda och kyrkoherdar blivit svårhanterliga och slutat olyckligt.

»Det hette under utredningsarbetet på 1990-talet att präster inte ska kunna sägas upp utan domkapitlets medgivande. I själva verket erbjuds präster som man vill säga upp höga avgångsvederlag och pressas till att säga upp sig själva. Det har domkapitlen inga medel mot«, skrev Tyrberg.

Esbjörn Hagberg ser också negativa följder av att arbetsgivaransvaret har flyttats nedåt i organisationen:

– Det som har hänt när det lokala kyrkorådet har blivit arbetsgivare, är att vi har fått mycket räddare kyrkoherdar. Man vet att om man inte är gillad, då riskerar man att åka. Det har inte minst drabbat kvinnor som är kyrkoherdar. Och det har jag många gånger sagt till kyrkoherdar, att jag tycker att ni ibland är lite fega. Ni vågar inte ta ert pastorala ansvar i vissa situationer, därför att ni tänker att då riskerar ni er position – vilket man gör, man är mycket mer utlämnad.

Bakgrunden till debattartikeln, förklarar Johan Tyrberg, är att han ibland inte kan göra annat än be för en församling.

– I något fall hade jag velat rädda en präst genom att erbjuda en annan tjänst, där jag tror prästen hade kunnat blomma ut och församlingens kyrkoråd hade tvingats till samtal. I något annat fall hade jag velat rädda en församling genom att flytta prästen. Om stiften varit arbetsgivare för prästerna hade väldigt få präster behövt köpas ut. Man hade i stället kunnat omplacera. När ingen möjlighet till omplacering finns hade kompetent personal fått arbeta med uppsägning, i enlighet med de arbetsmarknadens regler.

Esbjörn Hagberg instämmer i den maktlöshet en biskop kan känna när svåra konflikter uppstår mellan kyrkoråd och kyrkoherde. Biskopen har ingen makt över de förtroendevalda:

– Nej, och där har vi ju ett bekymmer, där det ibland havererar fullständigt i den förtroendevalda organisationen. Man kan bete sig hur som helst och ingen kan göra nånting.

En biskops verktyg är i dag endast att lägga samman församlingen med en annan eller att avkraga prästen, alltså ta ifrån prästen rätten att utöva ämbetet. Båda dessa åtgärder måste vara absolut sista alternativen, säger Johan Tyrberg. Men han ger inga tydligare besked om hur stridslinjerna i dessa frågor går mellan honom och hans kolleger:

– Biskopskollegiet är en blandning med olika åsikter, så även i denna fråga. Några håller med mig, andra inte.

Vill man försöka skaffa en uppfattning om var enskilda biskopar står i kyrkosyn får man ägna sig åt kremlologi. Biskopen i Visby, Sven-Bernhard Fast, har till exempel sagt om kyrkoorganisationen att det finns en tendens att svansen viftar med hunden. Det tyder på att han är kritisk till den utveckling som varit.

Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, har å sin sida själv haft kyrkopolitiska uppdrag för Socialdemokraterna, det största partiet i kyrkomötet och som försvarar det nuvarande systemet ihärdigast. Det är rimligt att anta att hon i stort stöder utvecklingen. Biskopen i Uppsala, Ragnar Persenius, markerade nyligen på sin blogg mot dem i kyrkomötet som vill köra över läronämnden, alltså den funktion biskoparna har i kyrkomötet, och göra obligatorium för präster att viga samkönade par.

Små, små markeringar från biskoparna. Men markeringar som skvallrar om att en diskussion om Svenska kyrkans framtid är under uppsegling.

När den pensionerade biskopen Esbjörn Hagberg får frågan vilken som är den största faran för kyrkan i vår tid kisar han med ögonen och svarar, efter att ha tänkt på saken, att det är uppgivenheten:

– De senaste åren har jag tänkt att om jag har en enda uppgift som biskop, så är det att förmedla hopp.

Det finns många hoppfulla exempel. Förra året aviserade det lokala kyrkorådet planer på att sälja församlingshemmet i Fleringe i Norra Gotlands pastorat. Församlingsborna gick man ur huse. En protestlista samlade 127 namn – fler än det finns fast boende i socknen. Ortsborna hade turen att träffa en lyhörd journalist som skildrade deras kamp.

– Det finns ingen bygdegård. Det här är det enda vi har, sa Fleringebon Åke Kihlén till Katarina Hedström på P4 Gotland.

Kyrkorådet backade från planen. Huset är kvar i församlingens ägo. Det försvann inte på privatmarknaden.

– Det har gått jättebra, berättar Anders Falkgren på Skymnings gård i Fleringe:

– Vi ska träffa dem snart och skriva avtal mellan sockenföreningen och kyrkan.

Den nya sockenföreningen planerar att hyra ut lägenheter i huset och att bedriva så mycket aktivitet som möjligt.

– Vi har blivit väldigt positivt bemötta av kyrkan, säger Anders Falkgren.

Svenska kyrkan är inte en koncern, det säger sig alla vara ense om. Den ska framträda, som lagen säger, genom sina församlingar och stift. Trots det framstår kyrkan alltmer som just en koncern.

2017 är inte bara det stora minnesåret av reformationen. I september hålls också kyrkoval. Då kan Svenska kyrkans sex miljoner medlemmar rösta om framtiden för kyrkan. Som kyrkan är uppbyggd är det de som bestämmer. Inte ärkebiskopen. Inte »de i kyrkan«. Inte prästerna. Definitivt inte stiftsbiskoparna. Medlemmarna röstar om en jätteorganisation, äldre än landet Sverige, som är komplicerad in till minsta detalj i lära och former. Det vore orimligt att förvänta sig att varje medlem kunde allt om sitt samfund. Men utvecklingen mot en folkkyrka har skett i demokratins namn. Nu har Svenska kyrkan en demokrati som bygger på att medlemmarna vet vad kyrkan ska vara.

Vid förra kyrkovalet avgavs 695 834 röster, vilket motsvarar ett valdeltagande på 12,8 procent. Kanske krävs en vilja till ett öppet samtal bland kyrkans företrädare, om medlemmarna ska ha en chans att förstå att de avgör sin kyrkas framtid.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera