Ta det lugnt. Partiernas kris är inte din

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Knappt sju veckor till valet och egentligen är det inte ett dugg intressant.

Traditionellt är svensk opinion splittrad i två ungefär lika stora delar. Det är det som har skapat nerven i svenska val: vilken sida ska lyckas kapa åt sig de där avgörande marginalväljarna den här gången?

Årets val har inget av det. Vi vet redan hur det kommer att sluta: tre block och inget av dessa kan hitta en koalition som leder till en stabil riksdagsmajoritet. Sossarna kommer att göra ett rekorddåligt val, Moderaterna ett halvtaskigt och Vänsterpartiet ett rätt bra. Miljöpartiet klarar sig undan med förskräckelsen, Liberalerna är i bakvattnet och Centern samlar de tio procent av svenskarna som är borgerliga idealister. Kristdemokraterna har tur om de kvalar in och Sverigedemokraterna kommer antagligen att samla mellan en femtedel och en fjärdedel av rösterna.

Kanske spelar det roll huruvida vänsterblocket blir större än alliansen, men inte ens det är särskilt sannolikt. Beslutet om vem som ska få bli statsminister och bilda regering kommer i praktiken att fattas av Sverigedemokraterna. De släpper knappast fram en socialdemokratisk regering. Inte heller en regering med Centern, antagligen inte heller Liberalerna. Kvar blir en minoritetsregering ledd av Ulf Kristersson.

Och även om det skulle gå på något annat sätt kommer resultatet att bli detsamma. Vi kommer att få en minoritetsregering som måste söka majoriteter i riksdagen i olika frågor.

Valresultatet kan slå på några procentenheter här och där, men det kommer inte att ändra något, eftersom det inte längre handlar om att ett av två block ska bli störst.

I allt väsentligt är det här valet ointressant.

Att partierna försöker övertyga oss om att det är ett "ödesval" hör förstås till spelet. Och för partierna, åtminstone vissa av dem, är det ödesval. De kan hamna på fel sida spärren. De kan göra så dåliga resultat att de tvingas till ledarbyte. Det är ganska sannolikt att valresultatet får en stor symbolisk kraft, till exempel om Sverigedemokraterna blir näst största eller till och med största parti. Nästan alla etablerade partier kommer att behöva rannsaka sig själva, sin politik och kanske till och med sin samhällssyn.

Men för oss som inte partianslutna är det här egentligen inte en särskilt stor sak.

Det finns nackdelar med svaga regeringar, som tvingas förhandla om sitt stöd. Men det finns också påtagliga nackdelar med koalitionsregeringar som redan inom själva regeringen tvingas till märkliga kompromisser och underliga krumbukter. Regeringen Reinfeldt är ett exempel. Den här regeringen, som känt sig tvingad att trycka igenom så undermåliga lagar att rättsinstanserna inte kan döma utifrån dem, ett annat.

Sanningen är den att det i Sverige var länge sedan vi hade en stark regering i den meningen att ett ensamt parti i praktiken kunde göra som det ville. Det vanligaste under de senaste decennierna är att sittande regering först tvingats kompromissa inom sin egen regering, därefter kompromissa en gång till för att få förslagen genom riksdagen. Det behöver inte bli sämre för att man skär ned kompromissandet till en plats och att den platsen inte är regeringen, utan riksdagen.

Det är trots allt riksdagen, inte regeringen, som är det svenska folkets främsta företrädare. Det är den som utses i de allmänna valen. Under en rätt lång period lyckades regeringar av olika kulör förvandla riksdagen till ett transportkompani, eller i den tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålssons ord, ett knapptryckarkompani. Sedan svensk politik fått ett tredje block stämmer inte det längre. Riksdagen har blivit viktig igen. Enskilda ledamöter kan spela roll, har större makt och ett tydligare ansvar än under en regering som kan behandla folkets företrädare som röstboskap.

Det är en riktigt bra förändring.

Det finns något här som är värt att minnas, när partierna talar om "ödesval" och om de enorma problem som landet står inför efter valet: att partierna upplever en kris är inte detsamma som att systemet är i kris. Det kan till och med vara tvärtom. Partierna kan vara i kris, därför att systemet fungerar. När partierna tappat förtroendet hos väljarna, när politiken försvinner iväg i en egen verklighet, som väljarna inte känner igen, är det meningen att systemet ska förmedla det. Så har skett. Man kan tycka illa om det sätt det sker på. Men vi vet faktiskt redan nu vad resultatet kommer att bli.

Vi kommer att få en regering som måste arbeta för att finna stöd i riksdagen för sin politik. Den kommer med andra ord, på ett mer påtagligt sätt, behöva bry sig om hur svenska väljare har röstat.

Är det så hemskt?

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT