Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Efterhandsröstning, någon?

Socialdemokrater och Sverigedemokrater väntar ut varandra. De slåss nu om samma väljare. Och den riktiga valrörelsen börjar efter valet.

Stan är full med uppmaningar om att förtidsrösta, men i det här valet vore det väl bättre att ge oss alla chansen att efterhandsrösta. Valrörelser av den gamla sorten slutade med ett valresultat. Den här verkar snarare börja med valresultatet. Det är då alla löften kommer att omprövas, nya förslag tvingas fram och färska allianser bildas. Om det nu blir så kaotiskt och eländigt som alla kommentatorer tror – och i sitt kicksökande inre hoppas på – vore det väl bättre att väljarna fick ta ställning igen, på riktigt, när alla har visat korten?

Det finns helt enkelt inget i den här valrörelsen som gör förtidsröstningen naturlig. Nu senast utspelades istället ett chickenrace mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Vilket parti kan lägga sitt valmanifest sist?

Sossarna vilade på hanen så länge de bara vågade. Det är en kinkig kalkyl för dem, eftersom andelen sistagångsväljare är hög bland socialdemokrater och gamlingar tenderar att i större utsträckning rösta i förtid. Men å andra sidan är det där lojaliteten är som starkast. De gamla kadrerna skulle rösta på sossarna även om de valde en häst, eller Håkan Juholt, till partiordförande.

Småbarnsföräldrar, däremot, hinner sällan med något alls i förtid.

Det var förstås därför Socialdemokraternas försök till valfläsk serverades med Quinoa, snarare än med bruna bönor. Så här sent i tävlingen är det de yngre man kan plocka upp. Och barn är ju alla för.

Alldeles oavsett vad man tycker om förslaget i sig och vilken regering man önskar sig, vore det i en mening vilsamt om det här utspelet tog skruv. Det vore som en trumpetstöt från det förflutna, en "blast from the past" som amerikanerna säger. Ett eko från en äldre, någorlunda begriplig tid, när valrörelser fortfarande handlade om socialförsäkringssystem, bidragsnivåer och semesterdagar.

Men egentligen vet vi väl alla hur det är: barnfamiljerna kommer förstås att gilla det här. Kan de, tar de gärna emot våra skattepengar. Men sedan återgår det politiska landskapet till den ännu rätt outforskade terräng som vi befunnit oss i de senaste åren. Allt blir inte som vanligt igen.

Vilket illustrerades av Sverigedemokraterna, som vann fegisprövningen, vek av sist och presenterade sitt valmanifest alldeles nyss.

Utgångsläget var sådär, med Expressens kartläggning av gamla nazister på Sverigedemokraternas listor. Ingen överraskning direkt, men knappast bra reklam. Folk som röstar på SD är, med få undantag, inte nazister.

Särskilt mycket rasbiologi fick vi inte heller höra. Sjuttio öre mindre för soppan var det första som basunerades ut och sedan kom ett batteri av löften till pensionärer, om avskaffade vårdköer, om tuffare kriminalpolitik, inklusive fängelser i andra länder, anonyma vittnen och kronvittnessystem. Det var en veritabel långrev som drogs rakt igenom Socialdemokraternas kärngrupper. Bensinpriset vinklades särskilt som ett vallöfte som Socialdemokraterna gav förra valet och sedan gick ifrån.

Det är ganska tydligt att Jimmie Åkessons tal om "Det moderna folkhemmet" är mer än bara en flirt. Sverigedemokraterna tänker sig att de har bättre utgångsläge än Moderaterna att locka socialdemokrater, nu när Reinfeldt är historia. Kanske mer än så: de siktar på att ta över Socialdemokraternas position i svensk politik, genom att vara ett parti som knyter an till socialdemokratisk retorik och värderingar, ungefär såsom dessa var före Palme, eller åtminstone under Göran Persson. De tänker sig att de kan bli ett parti som sossar "känner igen sig i" när de slutat känna igen sig i sitt förstahandsval.

Och till det lades Jimmie Åkessons, antagligen orepeterade, utfall mot P3, som fick journalister att ta fram krigsrubrikerna. Folk i gemen blev antagligen i mycket mindre utsträckning upprörda. De vet ju att Sveriges Radios satirer, särskilt i P3, nästan undantagslöst har tydlig vänstervinkel och de övertramp som görs gäller alltid politiker till höger. Hur olämpligt man än tycker det är att en politiker vill "lägga ned" en kanal, kan man utgå ifrån att Åkessons uttalande och upprördheten över det snarare stärkte honom, än försvagade honom bland de väljare som kan tänka sig rösta på SD. Det här är den typen av utspel som går hem, när public service fastnar i en politisk bubbla, där vissa saker är självklara utan att vara det för lyssnarna.

Någonstans i larmet dog antagligen Socialdemokraternas vallöfte och med det hoppet om att vara tillbaka i dåtiden.

Så hur blir det med efterhandsröstningen?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera