Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Ett kommunalråd ur historien

Blogg

Kommunalpampar är de allihopa

Rikspolitikerna klampar in i kommunala angelägenheter. De verkar sakna plan och principer.

Det är kommunalval den 9 september. Också. I enlighet med den nya traditionen är det främst rikspolitikerna som driver kommunal valkampanj.

Den kommunala självstyrelsen är, om man räknar lite generöst, äldre än den svenska staten. Räknar man mindre generöst slogs det fast i 1862 års kommunalförordningar. Det har genom åren funnits en väldig massa argument för att staten inte ska detaljstyra hela landet uppifrån:

Att de närmast problemen är bäst på att lösa dem. Att det uppmuntrar ansvarstagande och politiskt deltagande. Att det möjliggör att olika lösningar kan prövas. Att det minskar riskerna, eftersom dåliga beslut inte drabbar hela landet. Att det skapar flexibilitet och robusthet. Och så vidare.

Samtidigt, om man nu råkar sträva efter att sköta hela landets styrelse, är kommunerna alltid ett bekymmer. Det finns alltid en risk att de inte gör det man vill att de ska göra. Så det formuleras lagar som i praktiken tvingar kommunerna att göra som riksplanet vill. Eller så utnyttjas att kommunerna är beroende av staten för sin ekonomi. Man kan hålla inne med pengar om inte kommunerna gör som man vill.

Det ska förstås sägas att den kommunala självstyrelsen också kan vara rätt behändig för rikspolitiker. Man kan dumpa problem på kommunerna. Eller så kan man ge sken av att lösa problem, uppdra åt kommunerna att verkställa, men inte ge några pengar för att göra det.

Och så är det valet. Ungefär tre fjärdedelar av den offentliga konsumtionen sker via kommunerna. En fjärdedel av alla arbetande är kommunalt anställda. Vård och omsorg, skola, bostäder, kommunikationer, integration och en rad andra frågor av just det slag som folk bryr sig mest om, sköts helt eller delvis av kommunerna. Det är klart att rikspolitikerna inte kan hålla tassarna borta.

I går upprepade Kristdemokraterna sitt krav på att avskaffa landstingen, våra regionala kommuner. Det brukade även Moderaterna vilja, men i går kom ett annat utspel från Moderaterna vad gäller kommunerna: tio miljarder i statsbidrag ska villkoras. Kommunerna måste sköta integrationen bättre och billigare för att få pengarna. Och i dag är det Socialdemokraterna som "låtit sig inspireras av Skottland" och vill att äldrevård och sjukvård integreras i kommunerna. "Jag förutsätter att det börjar ske på frivillig väg", säger socialminister Annika Strandhäll. Om det inte gör det, tillägger hon, blir det tvingande lagstiftning.

Så var det med den kommunala självstyrelsen.

Det finns förstås inte några alldeles tydliga gränser här. Även självstyrande kommuner lyder under lagen. Lagen stiftas av riksdagen. Självstyrelsen sker inom fastlagda ramar. Men det är just de ramarna vi kanske borde skänka en tanke.

Rikspolitiker, särskilt i valrörelse, har tagit för vana att ogenerat klampa in i kommunernas ansvar. Det finns alltid skäl, men trampandet sker planlöst, osammanhängande och utan principer. Det är just denna nyckfullhet som underminerar självstyret i kommunerna. Allt självständighet blir på statens nåder.

Om vi nu behöver reformera eller riva upp den kommunala självstyrelsen, borde vi inte göra det en aning mer genomtänkt? Borde vi inte rent av ha en diskussion om just det, inte bara en diskussion om enskilda centraliserande förslag från höger och vänster? Det är bara en tanke.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera