Inrikes

Konsten att glömma 53 miljarder

Ibland går det vilt till i näringsdepartementet.

Kan skattebetalare glömma 53 miljarder kronor som politiker slumpat bort? Jodå.

För politiker handlar en valrörelse till stor del om att vara övertygande, att forma politik som logiskt håller ihop, ducka för jobbiga saker samtidigt som man framstår som regeringsduglig – en person som förtjänar röster. Taktiken tycks fungera även för dem som företräder ett parti eller allians som tidigare slumpat bort 53 miljarder kronor, som den borgerliga alliansen gjorde under sin mandatperiod med köpet av Nuon.

Äventyret blev kostsamt, trots att varningssignaler inte saknades. Men Maud Olofsson (C), då näringsminister, vägrade lyssna på sin Sancho Panza:  Elsa Widding, som var tjänsteman på näringsdepartementet och i ett pm varnade för att Vattenfall inte var förmöget att hantera ett så stort förvärv. 

Samma slutsats nådde konsultfirman McKinsey och avrådde köp. Men politik är det omöjligas konst och 2009 bestämdes att Vattenfall skulle köpa Nuon för över 90 miljarder kronor.

Senare tvingades Vattenfall göra nedskrivningar på 53 miljarder kronor. Trots höga elpriser – skattebetalare plockade upp notan återigen – var den statliga energijätten finansiellt pressad och ställde in utdelningar under åren 2013–2017. Först i våras gjordes en första utdelning om två miljarder.

Lärdomar kan dras av Nuonaffären. Som att det aldrig är den förda politiken som bär skulden utan att misstag hör till individuella politiker medan framgångar tillskrivs en lyckad politik.

Men vad är 53 miljarder egentligen? OPM, som det brukar heta i finansbranschen. Other people’s money och då är det inte så noga.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera