Triss i Hamilton. Den i mitten den rätte.

Blogg

Trettio måttlösa år

Val handlar lika mycket om att väjla dåtid som framtid. Carl Hamilton hjälper oss med den saken.

Många föreställer sig att val handlar om att välja framtid. Men ofta – särskilt nu när få uppfattar världen som självklar – handlar valet lika mycket om att välja dåtid.

Visst finns det oenighet om vart vi ska, men oenigheten om var vi har varit är större. Det är just det som rör upp känslor, gör den ena obegriplig för den andra och underblåser det som lite slarvigt samlas upp under termen ”polarisering”. Det är striden om det som varit som oftast ligger till grund för diskussioner om ”alternativa fakta” och som föder misstro mot medier och politiker.

Det är därför du bör ägna en del av söndagen åt att läsa Carl Hamiltons artikel i dagens DN.

Alla heter ju Carl Hamilton, från agenten till riksdagsledamoten, men det här gäller författaren. Det var rätt länge sedan vi hörde av honom. För tolv år sedan blev han utskälld för att han i boken ”Det infantila samhället” påpekade att vuxna blir allt barnsligare och att barn berövas sin barndom och slängs ut i en sexualiserad vuxenvärld. Skriver man sådant där möts man förstås av verkligt dräpande argument, som till exempel att man är en grinig, vit heterogubbe. För sex år sedan skrev han ”(S)-koden”, om socialdemokratins kris och en möjlig väg fram. Förra sommaren, ungefär vid den här tiden skrev han en intressant uppföljningsartikel, också det i DN, utifrån ”Det infantila samhället”. Och nu är han alltså där igen.

”Så gick det till när Landet Lagom blev Landet Måttlös” sätter fingret på något som många svenskar antagligen anar, men kanske har svårt att formulera: Sverige har blivit extremt. Hamilton åsyftar inte om nazister på gatorna, om bojkotter av bokmässan eller Sverigedemokrater. Han rör sig tvärtom i den svenska politikens verkliga huvudfåra. Det är den lagstiftande och regerande makten som sedan 90-talets början förvandlat Landet Lagom till Landet Måttlöst. Och det på en rad områden. Det gäller den ekonomiska politiken. Det gäller skolan. Det gäller avvecklingen av försvaret. Det gäller invandrings- och flyktingpolitiken.

På område efter område har svenska politiker genomfört veritabla revolutioner. Allt gammalt har kastats ut och nya, djärva utopier har tagit deras plats. Det har, förstås, oftast gått åt helvete. Och det på ett alldeles särskilt sätt. Extrempolitikens misslyckanden har på område efter område gjort Sverige svårt – kanske omöjligt – att styra. De revolutionära reformerna, om motsägelsen tillåts, har inneburit att svenska politiker i allt högre grad gjort sig själva maktlösa och att statens styrfunktioner slagits sönder.

Den som följt Carl Hamilton upptäcker en och annan gammal käpphäst och en och annan gås som Hamilton plockat på i ett par decennier. Om man vill kan man invända att extremismen inte startade med Bildt, utan kanske snarare med den vänstervåg som tog sig uttryck i löntagarfonderna. Men det är randanmärkningar. Det centrala i Hamiltons artikel har en ren, genomträngande klang.

Ett val handlar ofta om att välja dåtid, i den meningen att ett samhälle som saknar självkännedom och en rimlig bild av sin historia är ett bedrägligt samhälle som lätt går vilse. Den som tror sig leva i Landet Lagom, men i själva verket lever i Landet Måttlöst, har svårt att göra kloka val.

Läs Carl Hamilton. Det hjälper.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera