Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

De klasslösa och de chanslösa

Det här är en artikel om valet 2018. Om klassförakt, fulspel med de demokratiska spelreglerna, nationalfobi och en urban, övre medelklass som vill frigöra sig från mänsklig barlast. Kanske är det en nekrolog över demokratin och välfärdsstaten, som vi känner dem.

Det är mycket som är unikt i Sverige. Nu även detta: ett missnöjesparti har växt från under 3 procent till närmare 18 procent på bara tolv år. Samtidigt hävdar SOM-institutet vid Göteborgs universitet, som mäter saken, att misstron inte ökat i samhället.

Sverige är alltså ett land där folk samtidigt kan ha obrutet förtroende för etablerade institutioner och vara så missnöjda att de kröner ett av Europas mest framgångsrika protestpartier.

Hur går det ihop?

Frågan om misstroendet är infekterad. På ena sidan finns de som ser varje påstående om bristande tillit i samhället som desinformation i högerextrem, ryssvänlig propagandatjänst. Det var den anklagelsen Ulf Kristersson fick möta, då han under valrörelsen i Financial Times talade om en förtroendekris för staten, lika allvarlig som 90-talskrisen. På andra sidan de som pekar på att kartan och verkligheten inte verkar stämma överens. Då kan vi inte lita till kartan.

Kanske är det allt större bortfallet i SOM-undersökningarna en förklaring. Svarsfrekvensen, som på nittiotalet låg kring 70 procent, ligger nu mellan 50 och 55 procent. Att sluta att svara på officiella undersökningar är ett sätt att visa sin misstro.

Eller så krävs det en aning mer avancerad analys.

De som sympatiserar med Sverigedemokraterna känner verkligen en djup misstro mot samhällsinstitutioner, det visar SOM-undersökningen tydligt. Det är bara det att det inte går att påvisa någon ökande misstro i samhället. Det som hänt skulle kunna vara att en rätt konstant klentrogen minoritet i Sverige – ungefär en femtedel – som brukade grumsa med något av de etablerade partiernas valsedlar i handen, nu har samlats i sitt eget parti.

I så fall borde Sverigedemokraternas tillväxt ha nått vägs ände, om inte misstro faktiskt börjar öka. Men även om det skulle vara så, har något hänt.

Ett land där de misstrogna är inbäddade i partier vars sympatisörer i huvudsak känner tillit, fungerar på ett sätt. Får de misstrogna vara med i huvudfåran, kan det vara till nytta för alla. Deras skepsis kan hålla tillbaka de värsta politiska galenskaperna. Samtidigt kan de misstrogna få hjälp att inte fastna i en bottenlös misstroendespiral.

Ett land där de misstrogna bryter sig ur mittfåran och sluter sig samman i opposition, fungerar på ett annat sätt. Då är risken stor att alla förlorar. De som saknar tillit börjar hetsa varandra. De bygger gemenskap i sin bristande tilltro. Som svar ställer det etablerade samhället ultimatum: överge er misstro eller bli utfrysta.

Längs den vägen finns bara tilltagande polarisering. Ett sönderfall av själva den plattform som politiken utspelas på.

Där är vi nu.

***

Ett halvår senare skulle liberalen Birgitta Ohlsson själv misslyckas med att spränga det liberala glastaket, men dagen efter det amerikanska presidentvalet 2016, skrev hon om Hillary Clinton i Expressen:

»I går kväll hade jag så innerligt önskat att kvinnan jag har beundrat sedan jag var 17 år, 1992, Hillary Clinton, skulle spränga det tjockaste av alla glastak. Hon som har varit en förebild för mig som utrikespolitiker. Hon som har varit en ledare för mig som yrkeskvinna. Hon som alltid kämpat, fallit, rest sig, stridit och fortsatt även när politiken har varit tuff. Jag kommer alltid att vara tacksam för hennes insatser för världens kvinnor, för mänskliga rättigheter, för frihet, för demokrati, för öppenhet och för liberala ideal.«

Birgitta Ohlssons höga förhoppningar och bittra besvikelse var inte unik i svensk politik. Det fanns socialdemokrater, liberaler, till och med någon centerpartist, som reste till USA för att valarbeta för Hillary Clinton. Tidningen Vi – som om den ligger på ditt soffbord »signalerar att du är en intellektuell person med goda värderingar« enligt dåvarande chefredaktören Sofia Wadensjö Karén – skrev om saken. Dagens Nyheter slog på valdagen fast att det fanns »en enda möjlighet«. Det var Hillary Clinton.

Det här var två månader efter att Clinton i ett tal sagt att hälften av Donald Trumps sympatisörer var ett gäng »bedrövliga« människor: »a basket of deplorables«. Det uttalandet minskade inte hennes popularitet bland svenska anhängare.

Det fanns, kort sagt, i Sverige en påtaglig känsla av värdegemenskap med Hillary Clinton, även i det här fallet.

Det var det uppenbara klassföraktet som gjorde Clintons formulering till en så stor tillgång för Donald Trump. Samma sorts hånfulla överlägsenhet kunde hundra år tidigare vändas mot »the great unwashed«, »pöbeln«, »hoi polloi«, eller vilket uttryck man nu valde för att beskriva den del av samhället som inte var värd att beakta. Ingen skulle i dag komma på tanken att försvara den sortens öknamn för arbetarklassen, genom att påpeka att dess hygien rent faktiskt var sämre, eller att den bevisligen saknade samma kulturella förfining som borgerligheten.

Men Clintons formulering försvarades precis så. Ingen svensk Hillaryanhängare uttryckte offentligt verkligt obehag över formuleringen. Flera instämde, efter ett par vridningar.

Så här talades det alltså om vissa medborgare i demokratins ungdom, när skepsisen var stor mot att låta »vanligt folk« vara med och bestämma. Nu var det tillbaka. Den breda värdegemenskapen inför det svenska valet 2018 inkluderade ett underförstått, kanske till och med omedvetet, klassförakt.

Det är inte så märkligt att en huvudfråga i det läget blir hur man ska undvika att ge »de bedrövliga« politiskt inflytande.

Sverige är en förhandlingskultur, inte en legalistisk kultur. Juridik är formalia och formalia ses som motsatsen till att få något gjort. Det pragmatiska är att finna kompromissen som alla av betydelse kan leva med.

Det är ett skäl till att regeringen kunde driva igenom det som kom att kallas gymnasielagen, trots att lagrådet menade att »gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas«.

Det är ett skäl till att två migrationsdomstolar kunde meddela att lagen är så illa skriven att den är omöjlig att tillämpa, utan att regeringen retirerade.

Det är ett skäl till att Centern kunde rösta för lagen, samtidigt som Annie Lööf beskrev den som »riktigt dålig« och talade om »haveri«.

Den svenska förhandlingskulturen är uråldrig och konstant, men den här sortens direkt ogenerade brist på respekt för rättsstatens grund, har vi inte sett på nästan 50 år.

Det var under »lidbommeriet« på 70-talet som det sattes i system att gå förbi lagrådet, strunta i remissinstanser och ifrågasätta domstolarnas lagprövningsrätt. Det rättsföraktet drevs av en ideologisk övertygelse om att juridiken inte fick stå i vägen för politiken – »demokratin« – i kombination med ett betydande mått Lidbomsk arrogans. Motsvarigheten i dag saknar både ideologiskt tryck och uppenbara företrädare med snorkig självöverskattning. Vårt lagstiftningshaveri liknar mera ett slags fumlande fusk.

Det finns mönster i fuskandet och det handlar just om att slippa följa oönskade politiska signaler från väljarna. Demokratin, som förut var målet som helgade alla medel, beskrivs nu allt oftare tvärtom som ett självskadesystem. Den brittiske statsvetaren David Runcimans senaste bok »How democracy ends« beskriver hur auktoritära ledare använder demokratiska instrument för att underminera demokratin. De amerikanska statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt gjorde nyligen en liknande analys i »How democracies dies«.

Hotet är inte längre stridsvagnar, utan lättmanipulerade väljare, är grundtanken. Demokratin går, i TS Eliots ord, inte under i en smäll, utan med ett gnäll. För att möta det hotet är etablerade partier beredda att tumma på regelboken, inte bara i Sverige.

Brexitomröstningen var den tredje folkomröstningen som David Cameron sanktionerade på sex år, trots att verktyget går stick i stäv med den brittiska traditionen med parlamentets suveränitet. Cameron var i själva

verket mindre intresserad av folkviljan, än av att med hjälp av folkomröstningar kunna bli av med besvärliga folkliga opinioner. Förutsättningen var förstås att omröstningarna gick rätt. Den tredje gjorde inte det.

Den slutsatsen har inte att göra med om man sympatiserar med resultatet eller ej. Den utgår helt enkelt ifrån att det politiska systemet var oförmöget att hantera ett nej-resultat. Folkomröstningen har skapat en oreda i den brittiska politiken, som gränsar till att helt lösa upp beslutsförmågan. Pressad av misstro, valde den brittiska regeringen att riskera den konstitutionella traditionen och den förlorade.

President Obama anklagas ofta för att ha missbrukat möjligheten att gå förbi en trilskande kongress genom särskilda order. Det är omstritt om Obama verkligen stack ut i det här avseendet, men själva diskussionen har lett till en normalisering av presidentorder, när en president önskar använda sådana. Det är konstitutionellt tvivelaktigt och handlar i grunden om att kunna gå förbi väljarna.

Frankrikes president Emmanuel Macron lyckades få egen majoritet för sitt nystartade parti La République En Marche i valet 2017. En Marches valvinst beskrevs som ett trendbrott till populistpartiers nackdel. Så kanske det är, men det är också ett extremt toppstyrt parti. President Macron använder nu sin majoritet till att driva igenom grundlagsändringar som ger den franska presidenten en starkare ställning. Ordföranden i den franska senaten, Gérard Larcher, menar att förändringarna kommer att rubba balansen mellan premiärministern och presidenten och därmed maktdelningen inom den femte republiken. En tidigare ordförande i det konstitutionella utskottet säger att Macron »leker med grundlagen«.

De konstitutionella principerna blir, i land efter land, tummade på. Det sker utan större analys och oftast av taktiska skäl. Det viktiga är att hålla nere inflytandet från misstrogna väljargrupper. I Storbritannien var det Ukip, i USA Teapartyrörelsen, i Frankrike Le Pens Nationella front och i Sverige Sverigedemokraterna.

Gymnasielagen är i sig inte en sådan konstitutionell genväg, men den handlade om att främst miljöpartister och centerpartister hade ett så stort behov av att göra en politisk markering mot de misstrogna, att det legitimerade att strunta i rättsstatens formalia. Och det finns ingen brist på svenska exempel på konstitutionellt trixande.

Decemberöverenskommelsen kunde beskrivas som ett förtydligande av konstitutionell praxis i en ny situation. Men att den var omöjlig att formellt upprätthålla berodde på att syftet var att en av väljarna utsedd politisk konkurrent inte skulle få något inflytande. Det var till och med viktigare att hålla de misstrogna väljargrupperna från makten, än att rösta för sin egen politik.

När alliansen i början av sommaren försökte hitta en väg ut och föreslog att samma regler skulle gälla för Sverigedemokraterna som för andra partier, när ordföranden och vice ordföranden skulle utses i riksdagens utskott, höll det bara i ett par timmar. När liberaler och centerpartister backade blev det i stället ett nytt exempel på fulspel och fiffel för att gynna de etablerade.

Där befinner vi oss nu, efter ett val. Själva rädslan för att »populister« ska skapa kaos, frestar etablerade partier att själva urholka institutioner, rigga processer och böja spelregler till egen fördel. Det är till stor del det spelet de laddade ordväxlingarna mellan rödgröna och alliansen nu gäller: ska de göra upp om att hålla det parti som hade störst framgång i valet utanför? Eller ska någon försöka hitta ett sätt att inlemma det i systemet?

Det mesta talar för att det är politiskt enklare att stänga ute nykomlingarna. Och klyftan mellan den femtedel som motats ut ur de etablerade partierna och de som är kvar, växer.

***

Vi har varit i de här trakterna förut, just i demokratins barndom.

Det gick betydligt bättre för Socialdemokraterna i andrakammarvalet 1921 än det gjorde i år. Det var det första valet med allmän och lika rösträtt. Med lite drygt 36 procent blev Socialdemokraterna avgjort största parti, men inte i majoritet. Låsningarna var sådana att det inte fanns några möjliga koalitioner.

Regeringen Branting kunde sitta i ett och ett halvt år, innan den förlorade en omröstning i första kammaren. Då tog högermannen Ernst Trygger över. Den regeringen föll i sin tur vid nästa val, 1924, då frisinnade och en del liberaler stödde ett regeringsskifte. Socialdemokraterna hade fått drygt 41 procent, men Högerpartiet ökade också, så någon stabil majoritet fanns inte. Sommaren 1926 ersattes Socialdemokraterna av liberaler och frisinnade, som vid valet 1928 ersattes av en högerregering. Den föll på tullfrågan och ersattes av frisinnade och liberaler igen.

Sådär höll det på i tolv år. Först med kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 stabiliserades partipolitiken.

Leif Lewin, skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet, ser stora likheter mellan 20-talet och vår egen tid:

– Man hade ju tänkt sig ett system med en tydlig majoritet, men valsystemet gynnade småpartier, eftersom högern varit rädd för att låta Socialdemokraterna få alltför stort genomslag. Man levde under växande förtvivlan med svaga regeringar och ständiga kriser i ett drygt decennium. Tonen i debatten var minst lika skarp under den här perioden som den är nu.

Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, ser också likheterna med 20-talet, men vår tid har ett unikt drag:

– Vi har ett pariaparti på nästan 20 procent. Så vitt jag vet finns det inget annat parlament, nu eller i modern historia, som har haft det så. Det är som om den frågan är den enda där man kan vara säker på vad man tycker, när allt annat flyter; i den här sörjan vet man åtminstone att Sverigedemokraterna är dåliga. Då håller man fast vid det.

Leif Lewin förstår varför centrala politiska aktörer fastnat i beröringsskräcken med Sverigedemokraterna:

– De flesta högerpopulister är skattemissnöjespartier. Vi kan alla vara trötta på skatt. Men Sverigedemokraterna har andra rötter. Deras nazistiska förflutna gör det mycket svårare att finna en lösning än i till exempel Norge och Danmark.

Proportionaliteten som skulle rädda parlamentet från att domineras av en ny politisk rörelse, 1921 års version av »the deplorables«, har nu lett till motsatsen: den gynnar Sverigedemokraternas framväxt.

– Proportionalismen var en kompromiss. Ändå har den blivit en helig princip. Frågan om att införa någon form av majoritetsval är död, eftersom den skulle putta ut småpartierna. Då behövs en partifusion först, så att ingen tvingas rösta för sin egen död, säger Leif Lewin.

I väntan – en fåfäng sådan, antagligen – på partifusionerna vore den bästa lösningen att Stefan Löfven släppte den socialdemokratiska prestigen och släppte fram en alliansregering, menade Leif Lewin redan i början av sommaren i en debattartikel i Dagens Nyheter. Det skulle dels beröva Sverigedemokraterna inflytande, dels lägga grunden för framtida samarbete.

Peter Esaiasson närmar sig samma problem från ett annat håll:

– Det som är nytt för Sverige är att den politiska konflikten har fått två dimensioner. Den gamla höger–vänster-skalan och spänningen mellan radikalism och konservatism, det som kallas gal–tan.

– Vi är ovana vid att behöva hantera två konfliktdimensioner samtidigt, men i resten av Europa är det vardagsmat. Där vet partierna att de måste bestämma sig för vilken dimension som är den viktiga. Problemet i Sverige, som skapar svår- eller olösliga problem, är att partierna inte vill välja. De vill både hålla fast vid den gamla blockpolitiken och ställa kompromisslösa krav på gal–tan-skalan. Då låser sig systemet.

I den meningen är problemen med regeringsbildningen skapade av partierna själva. De har satt upp oförenliga mål och vägrar att välja mellan dem.

Det rör sig egentligen om en konflikt på olika plan.

För partiernas nyckelpersoner må Sverigedemokraternas ursprung vara ett oöverstigligt hinder. För de misstrogna väljarna är det uppenbarligen inte det. För dem är helt enkelt Sverigedemokraterna det protestparti som erbjuds.

Att finna partikombinationer som gör Sverigedemokraterna maktlösa i riksdagen är alltid möjligt, så länge partiet inte har egen majoritet, men väljarna då? Kan man i längden behandla ett 18-procentsparti som paria, utan att samtidigt frysa ut en betydande del av medborgarna? Kan ett samhälle fungera om en så stor del av befolkningen demonstrativt sätts på undantag? Finns inte paralleller även här till demokratins barndom?

***

Arbetarklassen har ingen nation«, var ett slagord redan när mobiliseringarna inför första världskriget började. Det visade sig inte vara riktigt sant. Arbetarklassen drog i huvudsak på sig respektive uniform och sköt på sig själv, men slagordet lever ännu i vissa förstamajtåg.

Att klass skulle vara viktigare än nation är ett svar på frågan hur man bildar stabila samhällskollektiv. Det andra är det motsatta: att nation, eller åtminstone medborgarskap i en nationalstat, trumfar klasstillhörighet.

I praktiken finns få andra alternativ.

USA brukar sägas vara en stat som bygger på en idé, men det är en sanning med modifikation. USA använder sig flitigt av nationalstatens symboler. Pat­riotismen är starkare än i de flesta nationalstater. Den samhällsbärande klassen var länge homogen: vit, europeisk och protestantisk. Och den kollektiva sfären har dessutom haft anmärkningsvärt svårt att växa. Skattetrycket är 26 procent av BNP, ungefär 10 procentenheter lägre än OECD-genomsnittet och nästan 20 procentenheter lägre än i Sverige.

Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men poängen i det här sammanhanget är att det är ett tecken på att den amerikanska förpolitiska gemenskapen är alltför svag för att stödja en välfärdsstat av europeiskt mått.

Det är just det klass eller nation handlar om: att vara del av en förpolitisk gemenskap. En stam, om man så vill. Något som möjliggör politiska beslut, eftersom den grundläggande samhörigheten, solidariteten, är så stark att kollektiva beslut som går emot ens egen vilja, ändå upplevs som legitima.

En viss sorts liberaler har svårt att förstå det här. De tror att politiken börjar direkt med idéer, argument och beslut, inte med en grundläggande gemenskap. Det är som att tänka sig en pjäs utan scen, manus och rollfigurer. Inte ens politiken kan lyfta sig själv i håret. Den behöver börja i en punkt utanför sig själv.

Begreppet klass får oss ofta att associera till väns­terrörelser och organisering av arbetare, men historiskt är klassbegreppet, i en någorlunda vid tolkning, mest användbart för att förstå styrande klasser. Där har klass i de flesta tidsåldrar varit den vanligaste kollektiva identiteten. Europas adelsmän hade mer gemensamt med varandra, över nationsgränserna, än med sina landsmän bland bönder och krämare. Till och med deras språkgemenskap var ofta klassburen, snarare än nationsburen.

Nationalismen ändrade på det. Ur idén om att folk skulle vara självbestämmande växte demokratin. Ur tanken att nation, snarare än klass, förenade oss spirade ett jämlikhetsideal som hade långtgående effekter.

Om nation, snarare än klass, är det centrala, tryter snart argumenten mot allmän rösträtt. Om nationell solidaritet, snarare än klassolidaritet, är det centrala sticker snart alltför grova välståndsskillnader i ögonen.

Och nu är vi tillbaka i demokratins barndom.

Paradoxen med Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är att det är det första ledet, det svenska, inte det sista, arbetaren, som är den verkliga förutsättningen för välfärdsstaten. Det som skedde när reformismen segrade över revolutionen inom arbetarrörelsen var just att nation, inte klass, accepterades som primär gemenskap. Ur det växte Saltsjöbadsavtal och överläggningar med storfinansen på Harpsund. Det möjliggjorde kohandeln, i stället för en utdrivning av kulaker. Ur den nationella gemenskapen gick det att bygga socialförsäkringssystem och skattefinansierad vård, eftersom sådana system måste omfatta alla inom ett geografiskt område för att fungera.

Klass som gemenskapsbas visade sig paradoxalt nog vara mycket sämre för att skapa ett någorlunda rättfärdigt och jämlikt samhälle, än nation. Det är därför socialdemokrater och moderater kan ha så likalydande slogans som »Alla ska med« och »Lika för alla«. Implicit säger de båda att nation, manifesterat i medborgarskap, går före klass.

En del av problemet vi har nu är bristande självinsikt. Det gängse har blivit att inbilla sig att nationell gemenskap bara har med extremrörelser att göra, när den i själva verket är grunden för demokrati och jämlikhet; själva den svenska mittfåran. Den här missuppfattningen är en viktig förklaring till Socialdemokraternas katastrofresultat. Deras väljare anar att partiet glömt bort vad det vilar på.

Det styrande etablissemanget har i stället återigen börjat basera sin kollektiva identitet på klass, utan att riktigt veta om det. Där finns antagligen svaret på en viktig fråga: Varför nu?

***

Om det nu är så att de missnöjda inte har vuxit som andel av befolkningen, utan bara valt att kliva åt sidan och bilda en egen minoritet, måste frågan bli: Varför nu? Det här är inte en av de värre ekonomiska perioderna i modern historia. Det har aldrig varit så lätt att få tillgång till utbildning. I Sverige är arbetslösheten bland infödda mycket låg. Teknik, underhållning, resor: allt av det slaget har demokratiserats kraftigt och blivit tillgängligt för långt många fler än för bara 30 år sedan.

Så varför nu?

Svaret skulle kunna vara att en insikt, eller kanske snarare en intuition, sprider sig bland de misstrogna. De anar att den korta historiska perioden av nationell solidaritet är på väg att ta slut. Att klass som kollektiv tillhörighet är på väg att bli viktigare igen. Som vanligt, särskilt i det styrande etablissemanget.

Nu för tiden talar den styrande klassen engelska och det skiljer den inte nämnvärt från allmogen, men skillnaderna syns på andra sätt. Det är i stor utsträckning de punkter David Goodhart diskuterar i sin bok om »somewheres« och »anywheres« som Fokus introducerade i Almedalen 2017. Det rör sig om en uppsättning värderingar som är direkt avvisande till nationen som gemenskap och som starkt understryker meritokrati – att man belönas efter förtjänst. Marcus Uvell snuddade vid det här i sin bok »Bakslaget«, som gavs ut på Timbro strax före sommaren. Där använder han opinionspaneler för att visa att medborgarna i allmänhet är mer konservativa i sina värderingar, än det radikala etablissemanget.

Det antinationella och meritokratiska är värderingar som direkt träffar grunden för demokratin och välfärdsstaten, antagligen utan att många av dess anhängare förstår det. I den demokratiska välfärdsstaten var just det svenska medborgarskapet den viktiga skiljelinjen och behovet, inte prestationen, det som meriterade.

De som lutar mer åt vänster ser lättare hur den här nya klassgemenskapen bland styrande eliter tar sig ekonomiska uttryck. LO:s ekonomer fick kritik för sitt sätt att räkna, när de i våras kom fram till att direktörer i stora börsbolag nu tjänar 55 gånger så mycket som en industriarbetare, jämfört med 26 gånger så mycket 1950 och 9 gånger så mycket 1980. Men även om man räknar på andra sätt, är trenden densamma.

Det här snuddar vid en annan aspekt i synen på de misstrogna: att de faktiskt har något att vara missnöjda över. Trots att David Goodharts bok blivit omtalad, nämns sällan en av hans huvudpoänger: att den förda politiken under de senaste decennierna faktiskt gynnar en urban, övre medelklass. Det är inte fråga om en synvilla eller en missuppfattning. I den svenska valrörelsen diskuterades ett par exempel på sådant – exempel gränsande till det parodiska. Främst kanske Miljöpartiets och Socialdemokraternas satsning på att subventionera elcyklar. Det är svårt att tänka sig en mer riktad satsning på urban, trendmedveten och välmående medelklass. Goodhart pekar på en rad andra och viktigare områden, till exempel inom högre utbildning. Och i onsdags förra veckan publicerade tre forskare en artikel på DN Debatt som övertygande visade att ökade ekonomiska skillnader och rollen som »outsider« på arbetsmarknaden samvarierar både med att kandidera för, och att rösta på, Sverigedemokraterna.

Enkelt uttryckt: vi har just genomlevt ett klassval. De misstrogna upplever sig som en åsidosatt klass. De har stöd för det i statistiken.

Återigen: man kan tycka att ökad ojämlikhet är bra eller dåligt, beroende på vad den innebär i övrigt. Men poängen i det här sammanhanget är att direktörer och topptjänstemän jämför sig med klasskamrater i andra länder. LO:s jämförelse bygger tvärtom på den nationella gemenskapen: en svensk industriarbetare mäts mot en svensk direktör. För båda parter verkar den andra partens jämförelse missvisande och irrelevant, för de utgår helt enkelt från olika kollektiva tillhörigheter. Och paradoxalt nog är det direktörerna som känner klasstillhörighet, medan LO åberopar nationell solidaritet.

Att det här inte riktigt formuleras beror på att det rimmar illa med många självbilder. På LO vill man inte se sig som nationalister, eftersom det ordet dödskallemärkts. Det meritokratiska etablissemanget tänker å sin sida gärna på sig själv som medelklass. Och medelklassen vill gärna se sig som klasslös. Det är just det som kan göra meritokraternas klassförakt så skoningslöst, som i Hillary Clintons formulering. De hör inte ens att det rör sig om klassförakt. Hur skulle det kunna göra det, när de själva är klasslösa?

Den här sortens omedvetna, eller oönskade, konflikter har pyrt före och under valrörelsen, i stort och smått.

Skulle till exempel Ann Heberlein varit lika självklar att frysa ut och dödskallemärka om hon inte hade haft den arbetarklassbakgrund hon har? Om hennes sätt att uttrycka sig hade varit mer återhållet och salongsfähigt? Om hennes erfarenheter och observationer från delar av samhället som inte består av röststarka, eller de som backas upp av röststarka, hade varit akademiska, snarare än självupplevda? Om hon inte hade behövt bli genuint upprörd, utan kunnat betrakta de samhällsproblem hon beskriver från en trygg, villabaserad, mental distans?

Jag tror inte det. Ann Heberlein har gått för nära »the deplorables«. Klassföraktet stänker på henne.

Skulle Åsa Lindeborg på Aftonbladet haft förmågan att se, och styrkan att skriva om, vänsterns förvillelser i identitetslandet om hon inte kom från en bakgrund där den sortens sällskapsspel blir ett rent hån?

Kanske. Men jag tror inte att Åsa Lindeborgs bakgrund i arbetarklassen är oviktig. Hon kan inte undgå att se problemet med att den urbana, övre medelklassen gjort sig själv till alltings mått, utan att förstå det.

***

De danska socialdemokraterna fick mer än 35 procent av rösterna ännu i slutet av 90-talet. I det senaste valet blev resultatet strax över 26 procent. I Norge fick Arbeiderpartiet över 40 procent 1985, förra året hade det sjunkit till 27,4 procent. De nederländska socialdemokraterna fick 5,7 procent i valet 2017, ner från en nivå kring 30 procent. I Österrike hade Socialdemokraterna kring 40 procent på 90-talet, i senaste valet 24 procent. I Polen har Socialdemokraterna fallit ur sejmen. I Frankrike reducerade Macron det en gång så mäktiga Socialistpartiet till ett 7,5-procentsparti. Grekiska Pasok, som stod så nära Olof Palme, hade 44 procent av rösterna 2009, fick 4,7 procent i sitt sista val och är nu upplöst.

I Sverige jublades det på Socialdemokraternas valvaka åt det sämsta valresultatet sedan rösträttens införande. Förväntningarna var lägre ställda.

Ett av valrörelsens mest intressanta reportage pub­licerades i Aftonbladet den 17 augusti. Det var Kenan Habul som reste med Jimmie Åkesson på turné i norra Sverige, där det redan då stod klart att Socialdemokraterna skulle tappa stort till Sverigedemokraterna. De Habul talar med återkommer till att Socialdemokraterna inte längre känns igen.

De etablerade partierna försöker förstå varför deras tidigare väljare bytt åsikt. De får inte fatt på ett övertygande svar. Habuls reportage visar varför: det här är människor som känner sig politiskt övergivna, inte för att de själva bytt åsikt utan därför att de etablerade partierna förändrats. De har blivit språkrör för en urban, övre medelklass. Det här är människor som förstått att uttryck som »förlorare«, Clintons »de bedrövliga«, gäller alla som inte tillhör denna urbana, övre medelklass.

De upplever att de etablerade partierna har ställt dem inför ett ultimatum: bli som vi, eller vi kopplar bort er. De har valt ett tredje alternativ, när det dök upp. Det har inte ett dugg att göra med nazism och inte mycket med rasism. Det är en reaktion mot ett styrande etablissemang, som omedvetet talar om att det numera är en del av den globala medelklassen, snarare än svenskar.

Det Kenan Habuls reportage beskriver händer över stora delar av Europa. Socialdemokraterna drabbas hårdast. Förutsättningarna skiftar och ibland är omständigheterna exceptionella, som i Grekland, men sammantaget är bilden tydlig. Inte ens de socialdemokratiska partier som betraktas som relativa framgångar går särskilt bra. I Spanien regerar socialdemokraterna efter en regeringskris, men de har ändå fallit från 40 procent så sent som 2008, till 22 procent i det senaste valet. Och så finns förstås Jeremy Corbyns brittiska Labour.

Den nederländske socialdemokratiska tänkaren René Cuperus har hävdat att ett huvudskäl till socialdemokratins nedgång är att den utvecklats till att bli »kulturellt alltför liberal i kombination med att bli ekonomiskt alltför liberal«. Den kombinationen är »ett självmordsbrev från socialdemokratin«. Att följa Corbyn är ett sätt att hantera saken. Då gör man avsteg från den ekonomiska liberalismen, men håller fast vid den kulturella liberalismen.

Corbyn kommer att locka de stukade svenska Socialdemokraterna. Men Corbyns Momentumrörelse bygger på just den sortens polarisering och klasskamp som lett till att Socialdemokraterna runt om i Europa förlorat sin ställning som bred, folklig rörelse. Corbyns anhängare reverserar reformismens gamla val. De väljer klass som kollektiv identitet, inte nation. Och även om retoriken handlar om arbetarklassen, är Corbyiternas värderingar och vokabulär påfallande ofta just de som en radikal urban, övre medelklass hämtar i universitetens seminariesalar, snarare än i verkstäder, callcenter, snabbköpskassor och gråtrånga, öppna kontorslandskap.

Radikal retorik kommer inte att lösa problemet.

René Cuperus frågar hur det kommer sig att de mest framgångsrika högerpopulistiska rörelserna i Europa verkar uppstå i länder som är bland de mest välmående, jämlika och ofta traditionellt socialdemokratiska? Han menar att just samhällenas historiska framgång gömmer förklaringen:

»Den lägre medelklassen är oroad över om det kommer att vara möjligt att bevara de här socialdemokratiska paradisen i den nya, globala tiden. Det är i mina ögon den oro högerpopulister adresserar. Kan vi behålla, låt oss säga, Finland, Sverige, Danmark, Österrike, Schweiz, såsom de är nu, kan vi behålla den här samhällsmodellen i framtiden?

Den här larmsignalen är mycket problematisk eftersom högerpopulism kan vara ytterst farlig för demokrati och liberal demokrati om den inte förstås på rätt sätt, men den här larmsignalen i form av en populiströrelse i de lyckligaste, mest välmående socialdemokratiska länderna i Europa borde tas mycket, mycket allvarligt av den socialdemokratiska eliten.«

»Jag är inte säker på att vi, ens i dag, förstår budskapet«, avslutar René Cuperus, i en intervju som gjordes för ganska exakt ett år sedan.

I Sverige är det, fortfarande efter det här valet, få som prövat tanken att de sverigedemokratiska väljarna röstar för något så simpelt som den svenska modellens bevarande.

***

Det mest harmoniska vore förstås om den misstrogna minoriteten kunde bäddas in i samhällstilliten igen. Om det fanns ett sätt för det politiska etablissemanget att ta ett par steg tillbaka, övertyga om att det inte vill skrota den nationella solidariteten och med den demokratin och välfärdsstaten som vi känner dem. Om idén att en femtedel av befolkningen måste bättra sig, eller förbli orörbar, kunde överges.

Men kanske är det troligare att skiljelinjen är så skarp att kompromisser är omöjliga mellan de som röstat i hopp om att få fortsätta leva i en samhällsmodell de gillat och de som kallar dem oanständiga för att de röstat som de gjort. Då har vi sagt upp vår förpolitiska gemenskap. Då får vi hitta en annan och mindre form av demokrati. Acceptera att skillnader och konflikter blir större och vanligare. Då kan vi som klarar oss bra göra som den gamla adeln lärt oss och hänge oss åt en internationell kollektiv identitet som baseras i klass – vi kan kalla det livsstil, för aptitlighetens skull – och slippa känna oss mer än nödvändigt bundna till Sverige med dess mänskliga barlast.

Kanske är en hundraårig parentes över. Man kan trots allt inte tvinga någon att känna sig svensk. Då blir frågan, även när regeringsbildningen till slut går i lås: Vad gör vi nu?

Och vilka »vi«?

Läs Johan Hakelius artiklar för Fokus här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera