Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Den digitala polisjakten

En pappas sökande efter sin dotter i »Searching« sätter cursorn på våra avskärmade liv.

Davids 17-åriga dotter Margot är spårlöst försvunnen. När han försöker leta inser han att han inte vet vilka hon umgås med. Ingen av dem han ringer tycker sig ha känt Margot närmare. I desperation ger han sig ut på nätet för att följa hennes spår. 

Åh, har jag glömt att säga att han dittills i filmen har varit på nätet hela tiden? Allt han gjort har förmedlats via en datorskärm eller mobilskärm. Via videoklipp har vi sett Margot växa upp och förlora sin mamma. Via kalenderpåminnelser och mejl vet vi att hon spelar piano och börjar på college. Sms och missade samtal berättar att hon pluggar med klasskamrater, att det blir sent ...

När spelet »Sims« kom hade jag småbarn. Jag tyckte att spelet var en fruktansvärd idé, ännu fler personer att hålla ordning på, se till att de duschar, äter, går till jobbet (förskola). Ungefär så känns filmen »Searching« i början. Jag har mina egna jäkla kalenderpåminnelser att stå ut med! Eftersom inte jag heller fått de där fotoalbumen gjorda så tvingas även jag uthärda det mördande torra filarkivet för att klicka fram bilder renons på förklarande texter av slaget »R:s första dag på baletten, han ska föreställa en svan«, i stället döpta till namn som »4792387429.jpg«.

Men »Searching« visar sig vara en spännande film, den är välspelad och gripande, inte alls förutsägbar. Ändå är det hur den är konstruerad som är dess storhet.

Allt biopubliken ser på duken är en filmad datorskärm eller en mobilskärm. David klickar upp mängder av fönster som ligger kvar i bakgrunden som ledtrådar. Det mesta av hans dialog sker i Facetime, där vi kan se både honom och den han pratar med, oftast polisen eller hans bror. När spänningen stiger så flyter scenerna smidigt som lcd-kristaller via webbsajternas nyhetssändningar eller övervakningskameror.

Metaidén bakom denna biothriller är djupare än den först verkar. Med alla blinkande skärmpekare, med pop up-reklam, grälla webbnyheter och aviseringar från sociala medier, med oförlåtande kommentarsfält som blommar upp i styrkekramar och hjärtan när försvinnandet blir riksnyheter, så ser det så hemtamt ut. 

Det liknar verkliga livet. 

Och det framstår så futtigt.

»Searching« är inte det första konstverket att utforska vad livet bakom digitala skärmar gör oss till. Under hela 2000-talet har teatrarna haft realtidsvideo som stående rekvisita. Skådespelarna i den tyske regissören Sebastian Hartmanns Bergmanhyllning-sågning »Huset vid nattens ände« 2016 var oftare dolda än synliga på scenen. Publiken fick i stället se dem via en filmupptagning på skärm, fragmenterade scener där skådespelarna babblade för sig själva utan att någonsin mötas i en verklig kommunikation. Teater, där ingen ser på skådespelarna. 

Den amerikanske medieprofessorn Michael Bull skrev för tio år sedan om Ipoden (»Sound moves« 2008) att den fungerade som en sorts urban sherpa som ger oss kontroll över våra upplevelser, men som också stänger ute en hel värld full av slump, risk och förändring. Han ansåg att det offentliga rummet i städerna var på väg att förlora sin ställning när individer drar sig undan i sin avskärmade privata sfär och mister sitt beroende av och sitt intresse för sina medmänniskor. Det är väl tioårs-jubileum för de smarta mobilerna i år. Så länge har vi gått med våra skärmar upptryckta i fejan. 

Vi lär kunna se fram emot mycket mer av den här sortens grävande i våra digitala liv under återstoden av vår korta skärmtid på jorden.

»Searching« hade biopremiär 21 september

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera