Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

På stället framåt!

Framåt! ropar centern, utan att höra historiska ekon. Och utan att visa vägen mer än någon annan.

"Framåt!" blir "avanti!" på italienska. Det var också namnet på den tidning som Benito Mussolini var chef för under sin tidiga politiska karriär. Det var visserligen när han fortfarande var socialist och Avanti ströps av fascisterna när de kommit till makten, men slagordet blev kvar. Det går fortfarande att köpa CD-skivor med fascistmarscher under samlingstiteln "Il Duce Avanti".

Det är väl antagligen något bra att Centerpartiet inte gjort den associationen när de tryckt årets valaffischer. Det är ett tecken på att Sverige är ett land så förskonat från historien, att inte ens den här typen av futuristisk handlingsretorik, får några klockor att ringa. Utan historien finns inga undertoner, Centerpartiet menar helt enkelt vad det säger:

Framåt!

Men inte heller det är särskilt lätt, att döma av hur debatten går. De senaste dagarna har vi fått veta väldigt mycket om hur den svenska opinionen manipuleras av robotar, ryssar och anonyma kampanjmakare. Det är alldeles utmärkt, för det här är ett stort problem. Demokrati kräver åtminstone en del eftertanke och en viss tröghet för att inte bli anarki. Den är rätt lätt att kapa, för det är inte så enkelt att det som är i faktisk majoritet också är det som dominerar. Tvärtom kan små minoriteter, med riktade, högprofilerade insatser, ta över offentligheten och sätta sin prägel på den. Det är precis det svenska nazister utnyttjar.

Vi befinner oss i det här avseendet inte i ett jämviktsläge. På något sätt behöver vi ta oss ur en ordning där offentligheten kapas av det extrema, det bisarra och det upprörda. Det svåra är att lista ut hur.

Men med det sagt finns ett annat drag i mycket av skriverierna om ryssar och robotar. En underton, baserad i ett slags falskt hopp. Den formuleras sällan, men finns där. Dess kärna är att det läge vi nu har i partipolitiken egentligen är en synvilla. Att Sverigedemokraternas framväxt helt enkelt bygger på fusk, lögner och manipulationer. Att de som röstar på det partiet är lurade och offer för osann propaganda.

Det finns en underton av att större delen av de där 20 procenten, eller vad det nu blir på söndag, i själva verket bara är rysk hetluft. Att det här inte är en "riktig" opinion.

Det finns minst två problem med den sortens tänkande.

Det första är att den sortens önsketänkande gör det omöjligt att förstå vad som verkligen driver Sverigedemokraternas sympatisörer. Om man utgår ifrån att de väljer som de väljer därför att de är lurade, inte därför att de har begripliga invändningar mot samhällsutvecklingen, kommer man ingen vart. Vill man förstå vad det här handlar om måste man istället utgå ifrån att det finns reella problem, som de här väljargrupperna reagerar på. På dagens DN Debatt visar tre professorer på ett sätt att göra just detta. Deras analys pekar, enkelt uttryckt, på att det är en klassklyfta som öppnat sig. Den är inte påhittad i en bunker i Kaliningrad. Den finns.

Det andra problemet är att idén att den här opinionen är konstgjord, legitimerar att man inte visar den någon som helst respekt. En femtedel av väljarna skrivs helt enkelt av som en synvilla. Det är nog så allvarligt i sig, men det urholkar dessutom grunden för det demokratiska samtalet. Det vilar på att åsiktsmotståndare inte bara viftas bort eller skrivs av.

"Framåt!" är alltså slagordet. Men i detta, som kanske är valets verkliga kärnfråga, är det i bästa fall tramp på stället. Över hela den politiska skalan, inte minst bland centerpartister, är det fortfarande få som ens lyckats komma så långt framåt att de begripit att frågan om Sverigedemokraterna har två delar. Den ena är partiet i sig, dess nazistiska historia och samarbeten i riksdagen. Den andra är den betydande andel av väljarna som röstar på partiet.

I den första frågan har de etablerade partierna inga problem att ställa ultimatum, slå igen dörrar och utesluta möjligheter. I den andra är det skralt med idéer. Den vanligaste verkar vara att man bara ska vänta ut väljarna, just därför att den opinion de utgör på något sätt inte är på riktigt.

Någonstans tar oss den strategin, men inte är det framåt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera