Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Sjuttiotalets hämnd

Tjafset om vem som ska bli talman blottar Regeringsformens tidstypiska historielöshet. Det vore bättre att återgå till ordningen och låta statschefen föreslå regeringsbildare.

När den gamla regeringsformen lades till vila 1974-1975, berodde det på att den ansågs föråldrad. Men ni vet hur det är: förr eller senare blir det omoderna modernt igen.

Den mest iögonfallande comebacken det senaste året är kungens. Det är förstås Svenska Akademien som jämnat marken för den. När ledamöterna lyckats ställa till det riktigt rejält fanns till slut bara ett hopp och det var inte politiker, medlingsinstitut eller ens FN. Det var rörande att se hur till och med radikala kulturchefer strök mössan av huvudet och skrapade med foten i kungens riktning. Det måste ha varit smickrande för majestätet, även om den gåva kulturfolket kom med var en Svarte Petter.

Nu börjar vi närma oss samma situation i politiken.

Vem ska vara talman? Det brukade vara en fråga som inte innebar någon särskild dramatik. I de flesta fall fanns egentligen bara en kandidat och den kandidaten hade bara en handlingsväg när regeringsbildare skulle utses. På det stora hela var det ett ceremoniellt ämbete.

Det var därför man kunde kosta på sig att beröva statschefen uppgiften att föreslå statsminister och lägga det ansvaret på talmannen – en vald politiker – istället. När den nya regeringsformen utarbetades var grundinställningen att Sverige ändå skulle komma att styras av Socialdemokraterna i evighet, så varför skulle det vara ett problem? Vem som än hade uppgiften att föreslå regeringschef, skulle ändå bara ha en möjlig handlingsväg, även om det ett par gånger råkade bli borgerlig regering.

Det var då.

Om en vecka drar allt igång, för det här valet är ett helt annat än de vi sett tidigare. Det verkliga politiska spelet börjar efter den 9 september. Och det börjar med valet av talman. Det råder stor oenighet om det. Inte bara vem som ska få posten, utan på vilka grunder. Skälet är förstås att talmannen faktiskt kan få en nyckelroll i ett läge där partierna dels fått konkurrens av ett tredje block, dels har målat in sig i diverse hörn som försvårar bildandet av en fungerande regering.

Det är helt enkelt 1974 års regeringsform som nu straffar sig. Den städade bort möjligheten att lyfta regeringsbildningen till en nivå ovanför de dagsaktuella politiska striderna, genom att låta statschefen föreslå regeringsbildare. Liksom så mycket annat på sjuttiotalet var det en närsynt reform, som aktivt bortsåg från historiska erfarenheter, inte kunde föreställa sig att de politiska förutsättningarna kunde bli radikalt annorlunda och som bottnade i ett högmod som utgick ifrån att dagsläget var den politiska skapelsens krona.

Nu, när politiken förlorar sig i sina egna polariserade låsningar, skulle det behövas en högre nivå. Just därför att regeringsbildningen nu riskerar att urarta i partipolitiskt taktiserande, skulle det vara mycket bättre om ansvaret för att föreslå regeringschef vilade på en person som inte är politiker, som inte har egna partipolitiska intressen och som dessutom med nödvändighet måste ha det långa perspektivet för ögonen.

Den förra regeringsformen höll i 165 år. Den här har inte fyllt 45. Men så går det, när man formulerar grundlagar i tron att historien tagit slut.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera