Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Som man uppropar …

De folkkära kändisarna trängs för att skriva under ett upprop mot Sverigedemokraterna. Men hur ser de egentligen på partiets möjliga sympatisörer?

Mer än 250 kändisar, från Kjell Bergqvist till Carolina Gynning, har skrivit på. De vädjar om en enda sak: rösta inte på Sverigedemokraterna.

Det är osäkert om särskilt många som faktiskt funderat på att lägga sin röst på Sverigedemokraterna kommer att tänka om, när de upptäcker att Börje Salming, Camilla Läckberg och Anna Serner tycker att de gör fel. Men så är det med mycket av det som görs i slutet av en valrörelse. Poängen är egentligen inte att omvända någon, utan att stärka och mobilisera de redan övertygade. Och, särskilt när det gäller upprop, att berätta vilket gäng man tillhör.

En del upprop saknar det mesta, förutom underskrifterna. Det här försöker åtminstone sätta ord och argument på den sak det gäller. En hel del av det som står där är rätt lätt att hålla med om. Det är inte heller så ovanligt vad gäller upprop. Det är snarare typiskt. Upprop handlar ofta om att vara mot sådant i stort sett alla är emot: våldtäkt, barnmisshandel, djursex. Men själva poängen just denna gång är bevisligen något som i runda slängar en femtedel av befolkningen inte håller med om.

Men Kjell Bergqvists kändisappell skaver i ett annat avseende.

Vi vet en hel del om dem som röstar, eller kan tänka sig att rösta, på Sverigedemokraterna. Det som kännetecknar dem är inte i första hand att de är rasister, än mindre nazister. Inte heller att de vill omstörta samhället och avskaffa demokratin. Inte ens att de vill lägga sig i kulturen på ett otrevligt sätt. Det som kännetecknar dem är att de känner misstro. Att de under de senaste åren faktiskt hamnat i bakvattnet, som tre forskare visade på DN Debatt häromdagen. Att de upplever att de etablerade politiska partierna har gått vidare och lämnat dem bakom sig. Att de stämplas som förlorare i ett samhälle där normen på mycket kort tid snävats in på ett sätt som gör att allt utom en urban, övre medelklass är ett problem.

Kändisuppropet missar det totalt. Det finns många, välkända problem med partiet Sverigedemokraterna. Men det finns också uppenbara problem med hur samhällsetablissemanget ser på en rätt stor del av medborgarna. Det är därför populistpartier växer, inte bara i Sverige. Det här är inget enkelt problem, där en ståndpunkt är rätt och den andra fel. Delvis handlar det om globala ekonomiska och sociologiska förändringar som vi kanske inte ens kan påverka särskilt mycket. Men upprop av det här slaget förvandlar problemet till en tvekamp mellan Sankt Göran och draken.

Om bara Sverigedemokraterna försvann vore allt bra, är undermeningen. Det är helt enkelt fel. Ett önsketänkande bland människor som inte förmår eller vågar se bakom den ytligaste partipolitiken.

Ett upprop av det här slaget må drivas av idealism, men i botten finns en grumlig fällning. Den är inte olik den misstro mot vanligt folk som var vanlig i demokratins barndom.

Det här är några av "landets mest folkkära artister, skådespelare, tv-personligheter och författare", konstaterar Bergqvist. Så är det. Men det som gör uppropet till en del av problemet, inte en del av lösningen, är att det förhåller sig till svensk politik på ett sätt som snarare vittnar om folkskygghet. En rädsla för de röstande. Det finns inget intresse av att förstå de väljare som röstar "fel". Bara att berätta för dem att de måste bättra sig.

Läs även Fokus kulturredaktör Nina van den Brinks blogginlägg ”valohemligheten” om samma ämne här.

 

 

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera