Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Två käftsmällar väntar

Häromdagen intervjuade jag Göran Persson och Anders Borg. De båda rävarna hade deltagit i en panel. Ämnet var en ny bok om svensk ekonomi. Bägge använde en avdankad politikers privilegium att säga sitt hjärtas mening, utan hänsyn till partilinjer och valplattformar.

Det var intressant och underhållande, men deras prognos för Sverige var dyster. Nästa regering kommer att tvingas hantera en lågkonjunktur som kan bli både djup och utdragen, var budskapet.

Om det vill sig illa landar två käftsmällar ungefär samtidigt.

På höger käke: Bolånebubblan brister med svåra konsekvenser för i tur och ordning inhemsk efterfrågan, arbetslöshet och statsfinanser. I värsta fall också en bankkris.

På den vänstra: Handelskriget trappas upp, världshandeln krymper och den för Sverige så viktiga exportindustrin tvingas på knä.

Anders Borgs recept för att dämpa kraften i nedgången inkluderade omregleringar av hyres-, bygg- och arbetsmarknaderna samt en skattereform med bland annat sänkta ränteavdrag och återinförd fastighetsskatt. Göran Persson efterlyste också reformer, bland annat avskaffad beskattningsrätt för kommunerna.

Men politik är inte bara att vilja, vad än Olof Palme sa. Det är att kunna också. Och i det parlamentariska läge som kommer att råda efter valet blir det svårt – för att inte säga omöjligt – att forma en regering som är stark nog att vidta de åtgärder som blir nödvändiga för att hålla den annalkande krisen stången.

Sådana strukturgrepp kan ta flera år att få på plats – tänk pensionsreformen. Och sedan måste de hålla i decennier. Det kräver blocköverskridande uppgörelser i ett läge där riksdagens (nuvarande) största partier förmodligen är stukade av usla valresultat. Och där den tredje och växande storheten gör en poäng av att ställa sig vid sidan av.

Grundtipset är därför att Sverige efter valet får en svag regering som är ovanligt illa rustad att möta de utmaningar som står för dörren.

Det finns ett till hot: bristande insikt. För faktum är att det finns ju ingen kris. Ännu. BNP växer med 3 procent i årstakt, arbetslösheten är den lägsta på evigheter och statsfinanserna är i toppskick. Företagen gör rekordvinster och börsen slår nya rekord dagligen. »If it ain’t broken, don’t fix it«, som det brukar heta. Att tillväxten per person är lägst i EU och att hushållen sitter på ett skuldberg stort som Jupiter behöver man inte prata så mycket om. Ännu.

I den där boken som Göran Persson och Anders Borg diskuterade beskrivs Sverige som »a bumblebee nation«. Ett land som trotsar ekonomins lagar och flyger trots att det inte borde gå. Några av våra egenheter är ett huvudsakligen privatägt och konkurrenskraftigt näringsliv, där ägarna avstår en del av vinsterna till löntagarna och till det offentliga. Stora och starka, men också ansvarstagande, fackföreningar som håller löneökningarna på en nivå som produktiviteten medger. Ett skatteuttag som visserligen är världens högsta, men där leveransen av välfärd har varit tillräckligt god för att de flesta ska tycka att de får valuta för skattepengarna.

En viktig förklaring till att humlan flyger är den pragmatism som politiker av olika färg liksom ledare för fack och näringsliv visat när det har gällt. Saltsjöbadsavtalet. Skattereformen. EU-inträdet. Pensionsreformen. Avregleringarna. Privatiseringarna. Saneringarna av statsfinanserna efter de senaste finanskriserna. Och så vidare.

Det var också den pragmatismen som Persson och Borg hoppades ska hjälpa Sverige genom nästa kris. Vad det talades mindre om är att den typen av uppgörelser i allmänhet har träffats först när läget har varit akut. När det har varit uppenbart för alla att drastiska åtgärder måste vidtas för att inte landet ska gå i kvav.

Göran Persson påminde om att skattereformen 1990 aldrig hade kommit till stånd utan en bred uppgörelse och där Stig Malm och LO gav sin välsignelse. När det blev uppenbart att det gamla ATP-systemet var bankrutt tog sig de dåvarande riksdagspartierna (utom Vänstern) i hampan och tillsatte Pensionsgruppen som utformade det nya systemet. De borgerliga partierna accepterade värn-skatten när den infördes, och behöll den dessutom när de själva hade chansen att avskaffa den.

Hoppas kan man alltid, men min tro är denna: efter valet galopperar Sverige vidare mot avgrunden med en ryttare i sadeln som är oförmögen att ändra riktning på ekipaget, än mindre stoppa färden. Landningen blir hård. Kraken överlever väl på något sätt. Men i vilket skick?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera