Blogg

Valet 2018: hysteri som norm

Det här valet kommer att sluta i besvikelse för många. Det beror på att många väljare gjort partiernas problem till sina.

De finns de som har turen att vara tillräckligt intressanta för bankerna, för att bli skuggade av en personlig bankman. Är man en sådan inträffar förr eller senare det ögonblick då bankmannen bjuder på flott krog, för att tala placeringar. Det är väldigt generöst. Tills man inser att det som egentligen sker är att man själv bjuder de här bankmännen på lyxkrog, med de saftiga avgifter man måste erlägga en gång i halvåret.

Det är just på den där krogen vi sitter, i dessa sista brinnande timmar av valrörelsen. Här är notan för veckan som gått: Socialdemokraterna erbjuder familjevecka för 5,4 miljarder. Hela deras valmanifest kostar 40,7 miljarder. Moderaterna bjussar på 50 miljarder under tre år till offentlig sektor och 22 miljarder i jobbskatteavdrag. Sverigedemokraterna har 96 miljarder att dela ut till allt möjligt. Miljöpartiet 50 miljarder i klimatsatsningar, Centern 5,5 miljarder till bönderna, 6,4 miljarder till jämställda löner för statsanställda och 2 miljarder för lägre avgifter i kollektivtrafiken. Vänsterpartiet satsar på 15 miljarder på tänder, gamla och kommunerna. Liberalerna har i dagarna skrapat ihop runt 11 miljarder till lärarassistenter och vårdbiträden. Kristdemokraterna har tagit det anmärkningsvärt försiktigt: 650 miljoner till förlossningsvård och 800 miljoner till vårdpersonal på landsbygden.

Så tack så mycket, till oss alla, som bjuder oss själva på ett sådant kalas.

Det trösterika i det här är ändå att det påminner om hur valrörelser alltid har varit. Det känns tryggt, eftersom så mycket inte är som det brukar.

Politiker brukade anstränga sig för att likna sina väljare. Den perfekta partiledaren var en bättre variant av sin idealväljare. Lite snyggare, lite smartare, lite mer slängd i käften, men på det stora hela en person som kunde ge sken av att ha samma erfarenheter och samma bakgrund som väljaren. I år har det ställts på huvudet.

Att ledarna för de etablerade partierna är uppe i varv är inte konstigt. De båda stora partierna går riktigt dåligt. De mindre går i vissa fall bättre, men vet inte vad de ska göra med framgångarna. Mängder av märkliga låsningar, oförenliga garantier och benhårda, ohållbara löften omger dem. Det sverigedemokratiska inträdet på arenan, i kombination med en inre vilsenhet, har helt enkelt fått partierna att tappa fattningen.

Det är inget märkligt i detta. När maktbalanser skiftar blir makthavare skakade.

Det som är märkligt är att de lyckats dra med sig alla andra. Till att börja med pressen – vissa mer än andra – som jagat upp sig till samma hysteriska tonfall som partifolket. Det säger något om svensk politisk journalistik att den har så svårt att rapportera om partipolitik, utan att bli del av det den rapporterar om. Närheten mellan politiskt etablissemang och medialt etablissemang är så osund att medierna blir en spegel och en förstärkare av partiångesten, inte en analytisk och modererande kraft.

Kändisuppropet som uppmärksammades häromdagen är ett annat exempel. Hundratals skådisar, musiker, idrottsmän och komiker känner sig plötsligt manade att också ikläda sig partietablissemangets bävan. Och så har vi väljarna själva.

Alla väljare är inte hysteriska, men i årets valrörelse har etablissemangets oro över förändringar i maktbasen blivit det som satt normen, även hos väljare. De mest upprörda, uppjagade, domedagstänkande väljarna har fått sätta tonen. De som tar det lite lugnare har insett att det är bäst att bara hålla tyst.

Vi har alltså fått en valrörelse där väljarna försöker likna partiledarna, inte tvärtom. Väljarna har gjort partiledarnas problem till sina egna, snarare än att partiledarna tagit sig an väljarnas problem.

Jag kan berätta redan nu hur det slutar: besvikelse. Skälen är flera.

Ett är att man tar dåliga beslut när man är hysterisk. Många väljare kommer i år att rösta på ett sätt de senare ångrar, eftersom de inte förmått hålla huvudet kallt.

Ett annat är att de oförenliga garantier och ogenomförbara löften som ställts ut, naturligtvis kommer att brytas. Det kan alla som vill se redan nu, men i den hysteriska stämning som råder vill många inte se det. Så när det uppenbara sker kommer besvikelsen.

Ett tredje är att det bara går att upprätthålla hysteri av det här slaget en viss tid. När Sverige nästa vecka inte blivit en fasciststat, alldeles oavsett hur mycket Sverigedemokraterna får i valet, eller om NMR håller sina gapiga demonstrationer, kommer det att bli svårt att hålla trycket uppe.

Ett fjärde är att ett land inte kan styras på grundval av rädsla, självsuggestion, känsloutbrott och impulser. Förr eller senare kommer vi att tvingas tillbaka till ett fungerande, hyfsat normalt läge. Det kanske dröjer, eftersom "normalisering" blivit ett fullt ord när idealet är politisk hysteri, men det kommer att ske.

Det här är ett missnöjesval, men främst i just denna mening: att mängder av väljare som låtit sig dras med i partietablissemangets ångest över att allt inte är precis som förut, kommer att bli besvikna när valet väl är avklarat.

Det skulle inte förvåna mig om det blir extraval inom något år, bara för att hålla hysterin igång och besvikelsen stången.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera