Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Verkligheten hörde av sig

Val är, tro det eller ej, en möjlighet till verklighetskoll. Ska vi göra ett försök?

Det kan vara svårt att tro – nu när alla tycker de är vinnare, men ingen kan bestämma något – men allmänna val är en verklighetsavstämning. De är en möjlighet att vart fjärde år lägga en del myter till handlingarna och se samband som varit fördunklade. Ska vi göra ett försök?

Vi kanske kan börja med Miljöpartiet. De är bara vinnare i den meningen att de inte åkte ur riksdagen. I går bröt alla de vanliga miljöpartistiska bocksångarna – Valter Mutt, Per Gahrton, Carl Schlyter, Birger Schlaug, Jabar Amin – ut i krav på kursändring och rörbyte. Ska man sammanfatta kritiken i en mening är det samma självruelse som alltid plågar miljöpartister: har vi blivit ett vanligt parti?

Svaret är ja. Det var särskilt tydligt i går när partisekreteraren Amanda Lind stod i Aktuellt för att svara på kritiken. Det lät precis som när vilken partisekreterare som helst gör just detta: "Vi måste invänta valresultatet", "Jag håller inte med om den verklighetsbilden", "Vi ska göra en noggrann och bred analys av den här valrörelsen", "Man ska akta sig för att hoppa i för snabba slutsatser", "Jag är stolt att vi stod pall i den här valrörelsen".

Det var Gunnar Hökmark med dreadlocks.

Hur den interna dragkampen slutar får vi väl se, men av valet kan ett par slutsatser dras redan nu. Även om man är ett av de populäraste partierna bland journalister, även om partiets hjärtefråga är en sådan som alla säger sig brinna för, även om man får draghjälp under valkampanjen av tidningar som blåser på i vad som liknar ren skräckpropaganda i klimatfrågan, kan det gå åt helsike. Om man bygger sin framgång på trendkänsliga grupper, som ungdomar och journalister, bygger man på lösan sand.

Så Sverigedemokraterna. Inför valdagen intervjuades skrämda människor som på ett ospecificerat sätt antydde att Sverige skulle kunna kantra in i fascism det här valet. Det var aldrig riktigt klart vad de menade. Det har blivit ännu mer obegripligt nu. Sverigedemokraterna är valets verkliga vinnare, i procentenheter räknat. Men de hade själva räknat med ännu mer och deras motståndare hade också befarat att det skulle bli ett ännu större lyft. Men ett par dagar efter valet är det dags att koppla av sig den lättnad eller besvikelse som följer på vad som visade sig vara överdrivna prognoser. Det här var inte ett val där Sverigedemokraternas tillväxt upphörde. Det finns en ny kraft i svensk politik.

Till skillnad från Miljöpartiet ter sig också det här partiet relativt stabilt. Hela 86 procent av de som röstade på SD förra valet, gjorde det även i detta val. Det är betydligt högre lojalitetstal än något annat parti hade. Av detta finns åtminstone två slutsatser att dra.

Den ena är att höga lojalitetstal brukar indikera att vi har att göra med ett parti i tillväxt. Det i sin tur betyder antagligen att Sverigedemokraterna är ett av få partier som inte är rädda för extraval. Sannolikheten att deras väljare skulle straffa dem för det är liten. Sannolikheten för att nya väljare skulle strömma till är, allt annat lika, stor.

Den andra är något som bland andra extremhögerforskaren Anna-Lena Lodenius påpekat: lojaliteten speglar antagligen det faktum att beslutet att rösta på Sverigedemokraterna för många varit ett svårt beslut som dels krävt en hel del omprövningar, dels kanske kostat en del socialt. När man väl gjort ett sådant beslut ska mycket till innan man ändrar sig igen. Man har helt enkelt investerat för mycket i det val man gjort, för att glida vidare på grund av mindre politiska förändringar. Det i sin tur betyder dels att det kommer att vara mycket svårt för Socialdemokraterna och Moderaterna att vinna tillbaka röster de förlorat till Sverigedemokraterna, dels att det antagligen är viktigare för de etablerade partierna att stoppa flödet till Sverigedemokraterna. De behöver se till att inte fler väljare tar steget till SD, för när det steget väl är taget, är det mycket svårare att ta steget tillbaka.

Av det kan vi också sluta oss till något annat: inget pekar på att Sverigedemokraterna är en dagslända. Detta är inte Ny demokrati. Om man ställer de sverigedemokratiska sympatisörerna inför valet att byta tillbaka till de andra partierna, eller bli ignorerade, kommer de antagligen välja att stå kvar. Strategin att isolera SD, som nu åter hålls fram som det enda anständiga, kommer i så fall innebära en långvarig utfrysning av en betydande del av väljarkåren. Det är inte oproblematiskt.

Och så en sista verklighetskoll:

Det fanns två berättelser om nazister inför det här valet. Den ena var att de växte lavinartat och utgjorde ett hot mot det demokratiska styrelseskicket. De skulle tränga in i beslutande församlingar och mobilisera obehagliga underströmmar som riskerade att ta oss tillbaka till trettiotalet. Den andra var att de snarast var att likna vid kriminella gäng. Våldsamma och farliga för enskilda individer, systematiskt störande och hotande, skickliga på att utnyttja propagandaverktyg, men i grund och botten en marginalföreteelse som polisen behöver lära sig hantera bättre.

Nordiska Motståndsrörelsen mobiliserade i valet. De misslyckades totalt. Antalet röster verkar ungefär motsvara de som paraderar med fanor. Inte ens ett betydligt beskedligare högeralternativ som Alternativ för Sverige hade någon framgång.

Här är något som det vore bra att vi kom ihåg: svenskar har inte en tendens att kasta sig huvudstupa in i extremåsikter. De flesta som röstar på Sverigedemokraterna gör av rakt motsatt skäl: de uppfattar Sverigedemokraterna, rätt eller fel, som ett parti de känner igen, ungefär som forna tiders Socialdemokrater. Man kan anse att det är ett tokigt synsätt, men det är så det är.

Så kan vi tagga ned fascisthysterin ett par grader nu?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera