Blogg

Akta dig, du kan bli bönhörd

Om S lyckas locka mittenpartierna, ska partiet då driva borgerlig politik? Att låtsas att riksdagen bara har 287 ledamöter får absurda konsekvenser.

Låt oss säga att det här har ett slut. Att mittenpartierna faktiskt bestämmer sig för något som går att göra, istället för allt som inte går att göra. Till exempel att på något sätt backa upp en Löfvenregering. Vad händer då?

Förutsatt att Vänsterpartiet, i brist på annat, fortsätter att rösta med Socialdemokraterna finns en hygglig majoritet i riksdagen. Men för vad?

Mittenpartierna har undvikit all form av sakpolitik hittills. Allt handlar bara om form och sällskap. Men ska de ge sig i lag med Socialdemokraterna måste de kunna visa upp något för sina väljare, som nog börjar undra vad de här jepparna pysslar med.

Låt oss då säga att Socialdemokraterna går med på en massa borgerlig politik, för maktens skull. Vad händer då?

Det är lite oklart, men något kommer definitivt att hända inom Socialdemokraterna.

Den enda starka idéströmningen inom Socialdemokraterna nu är den som drar åt vänster. Partiet behöver Vänsterpartiets stöd, även om mittenpartierna ställer upp. Vänsterpartiet har haft valframgångar och skulle antagligen surna till om det fick mindre inflytande över politiken den här mandatperioden, än den förra. Och LO skulle knappast gnola en glad melodi. Kommunal har redan sagt att de ska ompröva sitt stöd för s, eftersom så få riksdagsledamöter kommer från deras fackförbund. Hur skulle de se på saken om Löfven börjar driva borgerlig arbetsmarknadspolitik och borgerlig skattepolitik?

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig, för man kan få det. Socialdemokraterna kanske är på väg att locka över mittenpartierna i sin famn – överge blockpolitiken i deras språkbruk – men priset för göra drömmen sann kan mycket väl bli att det egna partiet slits sönder inifrån.

Här är en annan sak nästan ingen verkar fråga sig: vad vill Sverigedemokraterna?

Att Vänsterpartiet hamnar helt i skymundan är naturligt. De har ingenstans att ta vägen och alla vet vad de ska säga i förväg. Men i centrum för allt det här står trots allt Sverigedemokraterna. Det är de som fått mittenpartierna att slå dubbelknut på sig själva och hela systemet. Ett parti som har en så central ställning borde kanske ägnas lite mer intresse än bara som ett passivt hinder.

Håller mittenpartierna fast vid att undvika alla möjliga lösningar till förmån för de omöjliga, kommer antagligen Sverigedemokraterna att ha just den avgörande ställning mittenpartierna inte vill ge dem. Och då blir det med all sannolikhet extra val.

Än så länge har opinionsmätningarna inte visat någon större förändring sedan valet, men frågan är om det gäller efter den här helgen. Exakt hur de senaste dagarnas skådespel slår på opinionen är svårt att veta, men man kan tänka sig att både Miljöpartiet och Liberalerna kanske inte har lika stor tur med riksdagsspärren vid ett andra försök. Socialdemokrater som stödröstat på MP kanske hellre backar upp sitt eget parti i en andra omgång. Jan Björklund har inte direkt imponerat. Om allmänborgerliga väljare dessutom straffar Centern kan Annie Lööfs framgång bli den kortaste i partipolitikens historia.

Sverigedemokraterna räknar förstås med att vinna på extraval och har antagligen rätt, även om deras förhoppningar nog är en aning uppskruvade. Det kan slå tillbaka på SD om de uppfattas ha ställt till med extravalet.

Hur som helst kunde kanske ett extraval lösa upp en del låsningar, men det är inte alls säkert på vilket sätt. Och det är inte alls säkert att det inte tillkommer nya låsningar och nya besvärliga situationer. Kanske en ännu mindre allians, ännu större sverigedemokrater och en socialdemokrati utan Miljöpartiet.

Oavsett hur det nya läget skulle se ut, vore problemen egentligen desamma:

Ett nytt parti finns i riksdagen. Det kan bara tänkas bort om mittenpartierna och/eller socialdemokraterna bedriver en politik som de inte egentligen tror på.

Socialdemokraterna skulle fortfarande vara kraftigt försvagade och därför vara helt upptagna av att försöka hålla greppet om makten.

Det vi talar om nu är egentligen bara vägen fram, inte själva destinationen. Den är redan klar: förr eller senare måste partierna helt enkelt acceptera att riksdagen ser annorlunda ut och ta konsekvenserna av det.

Om det viktigaste av allt för mittenpartierna är att på kort sikt beröva Sverigedemokraterna all makt måste de byta politik och gå vänsterut, såvida inte socialdemokraterna är så sugna på makten att de är beredda att driva borgerlig politik.

Om det viktigaste istället är att försöka driva den sakpolitik man blivit vald på, får man å andra sidan lägga den typen av låsningar åt sidan och hitta majoriteter där de finns, även om det är i Sverigedemokraterna.

Oavsett hur man väljer kommer det att bli problem. Socialdemokraterna kanske faller sönder under ett krig mellan höger och vänster. Sverigedemokraterna kommer att pröva sin makt och klämma åt förr eller senare. Vänsterpartiet kanske lyckas hitta ett sätt att ställa till besvär.

Men det är så politik fungerar. Uppgörelser och lösningar inom politiken är inte för evigt. Och om inte förr så är det val igen om fyra år. Då prövas alla koalitioner som ingåtts för att försöka undkomma de ändrade förhållandena i riksdagen. Då prövas alla beslut att ens vägra ta reda på vad delar av riksdagen kan tänkas stödja eller inte stödja.

Låt mig ge ett litet grundtips: Strategin att försöka minska riksdagen till 287 ledamöter, trots att den fortfarande består av 349 personer, håller inte mer än en mandatperiod. Antagligen inte ens så länge.

Men om Annie Lööf blir statsminister, då?

Det trodde jag att vi redde ut, redan i början av augusti.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera