Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Är du lönsamt, lilla hus?

Vilka mekanismer ligger egentligen bakom när punk blir till villamatta?

I svenska kommuners strävan efter att sätta sina namn på kartan ingår ofta en strategi att bygga något, kan man inte bygga något nytt kan man alltid renovera något gammalt. Helst ska detta något locka till sig en ny sorts människor. Ett kulturcentrum är ett typexempel – passar in i svensk kulturpolitik och man kan använda ord som »synergieffekt« och »samordning«. Men vilka är det som ska lockas att flytta till dessa kulturcentrum? Riskerar de här satsningarna att tränga undan ursprungliga ortsbor? Lyckas verkligen kommunerna att locka den kreativa medelklass de satsar på? Emil Åkerö har för Fokus räkning besökt tre områden i Sverige som har kommit olika långt  i utvecklingen av sina kulturcentrum.

Rågsved – Snösätra upplagsområde

Jag flyttade till Stockholmsförorten Rågsved 2016, med 11 år i Stockholms bostadskö i bagaget. Vi bor i en tvåa i ett höghus på en kulle. Rågsved är mest känt som födelseort för den svenska punken. Det var där Ebba Grön hade sina första spelningar. Det som finns kvar av den epoken är Snösätra industriområde, en ruffig industrigata prydd av graffiti. I maj varje år arran-geras en streetfest i området. Då kommer damer i praktisk frisyr, Birkenstocktofflor och Gudrun Sjödén-blusar som går runt och tittar på graffitin, innan de åker hem till sina välordnade förorter igen. 

Begreppet gentrifiering (»medelklassifiering«) innebär att arbetarklassbostäder rustas upp med följd att den urbana medelklassen flyttar dit och arbetarklassen trängs undan. 

I den första skedet sker en upprustning av bostäderna. Min lägenhet blev till exempel renoverad efter att samma hyresgäst bott i den i flera decennier. Hyran höjs i samband med det.

I det andra skedet ökar områdets popularitet – fler flyttar in och fler investeringar görs. Min kompis Tina, som bott här sedan 2011, berättar att de första åren klev den vita medelklassen av tåget tidigare på tunnelbanans linje söderut. Det var bara hon och de icke-vita kvar vid ankomsten till Rågsved. I dag ser vi Fjällrävenryggsäckar och andra klassmarkörer när vi är framme. 

I det tredje skedet uppstår spänningar på riktigt mellan den urbana medelklassen och ursprungsbefolkningen. Det sker när de nyinflyttade kräver förändrad offentlig policy. För Rågsveds del hände det i mars 2018. Då inkom ett medborgarförslag till Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsförvaltning. Förslaget var på 21 sidor och signerat av bland andra en fri teatergrupp, den lokala skateparken, ett arkitektkontor och kulturhuset Cyklopen. Förslaget syftar till en upprustning av området, med inrättande av konstnärsateljéer, parkeringsplatser och caféer. I medborgarförslaget finns en tydlig önskan att behålla graffitin som präglar Snösätra och binda ihop det området med ett större kulturstråk som sträcker sig från närliggande förorten Högdalen till Rågsveds centrum. 

I den fjärde fasen börjar medier intressera sig för området och nu flyttar en ny medelklass in. En medelklass med ett högt ekonomiskt kapital, lagom mycket socialt kapital men lågt kulturellt kapital. Det är den medelklass som Göran Hägglund en gång i tiden kallade för verklighetens folk; som hellre vill ha trygghet, Billy bokhyllor och fredagsmys än ruffiga industribyggnader, men som gärna surfar på den coola känsla som den kreativa klassen bidrar med. Nu ökar populariteten ännu mer och nya företag söker sig till området. Nya former av mark omvandlas till bostäder, till exempel gamla industritomter. Det var även innehållet i Moderaternas och Kristdemokraternas reservation i stadsdelsnämnden – att Snösätra upplagsområde borde bli bostäder i stället. Nämnden valde dock att bifalla medborgarförslaget som nu ligger hos exploateringskontoret i Stockholms stad. 

Gustavsberg – Porslinsfabriken

Konstnärernas Riksorganisation (KRO) har varnat för att antalet konstnärsateljéer i Stockholm sjunker markant, det finns knappt några lokaler för yrkesverksamma konstnärer längre. Ateljéerna i medborgarförslaget om Snösätra presenteras som ett sätt att lösa bristen. Men det finns ateljéhus i andra delar av Stockholms län. Ett av dem ligger i Gustavsberg i Värmdö kommun. 

Där huserar konstnärsföreningen G-Studion med ateljéer i tre hus i den gamla porslinsfabriken. De flesta konstnärerna jobbar med keramik, vilket kräver stora lokaler och specifika redskap som brännungnar. Ett av husen ägs av före detta anställda vid fabriken, de två andra husen ägs av Värmdö kommun, som har haft stora planer för området. Kulturcentrumet Porslinsfabriken skulle skapas, med biblioteket, kulturskolan, konstnärsateljéer och Nationalmuseums Porslinsmuseum som hyresgäster. Arbetet påbörjades, men då framkom att kostnaden för att renovera byggnadens tak skulle äta upp alltför stor del av budgeten så projektet skrinlades. Kommunen ville i stället sälja och G-Studion ville köpa för att trygga sin överlevnad; husen är tillsammans värderade till 21,3 miljoner kronor. När kostnaden för att renovera överstiger priset för att sälja kallas det för ett värdegap, produktionsteorin inom gentrifieringsforskningen, 

Även för de forskare som i stället utgår från konsumtionsteorin är Porslinsfabriken ett intressant exempel.  Bland svenska kommuner och regioner är amerikanen Richard Florida något av en profet, med sina teorier om den kreativa klassen; en form av medelklass med högt kulturellt kapital, som vill bo i områden präglade av mångfald och tolerans. När mäklare jämför olika stadsdelar i Stockholm med stadsdelar i New York är den kreativa klassen målgruppen. Floridas teori är att det ska uppstå ett kreativt kluster, som genom trickle down-teorin (nedrinningsteorin) – att ett ekonomiskt välstånd sprider sig och »rinner ner« till mindre privilegierade grupper – ska skapa välstånd i staden. Det är det svenska kommuner försöker skapa genom att sätta samman större kulturkomplex där det offentliga kulturlivet samlas på ett ställe för att locka den kreativa klassen. Det pågår i Gustavsberg, det är vad medborgarförslaget för Snösätra strävar efter, liksom mitt sista exempel.

Linköping – skylten

Soundtrack of our lives och The Hives har haft sina tidiga spelningar i ett annat punknäste: Skylten i Linköping, en gammal fabrik som blivit kulturcentrum. 2016 tog kommunen ett krafttag, renoverade och rustade upp och inrättade avtal med ett antal föreningar. De fasta replokalerna är utbytta mot »projektrum«. Det låter som att gå från fasta kontor till flexibla  kontorslandskap där medarbetarna ska flytta runt beroende på vad de gör. De gamla ruffiga lokalerna är tillfixade, ateljéerna på övervåningen liknar kontor; vitt, fräscht med lysrör i taken. Här hyr konstnärsföreningen Alka – som har kamperat på olika ställen i Linköping sedan 90-talet – sina lokaler av kommunen, som i sin tur hyr dem av det kommunala fastighetsbolaget Sankt Kors. Konstnärerna som inte betalar marknadsmässiga hyror har fått se sina ateljéer krympa och hyrorna höjas. 

Vid invigningen av Skylten hölls ett panelsamtal om Skyltens historia och framtid, vilket mest kändes som ett årsmöte hos »klubben för inbördes beundran och nostalgi«. Det mest intressanta var när representanten för föreningen Gaphals hoppades på vilda spritfester och kaos som på den gamla goda tiden. Då skruvade kommunens representant besvärat på sig, ett kommunalt styrt kulturcentrum är per definition inte punk. I stället hoppades man på att en restauratör skulle  bedriva verksamhet på innergården, där den kreativa klassen med sina Fjällrävenryggsäckar och kulturella kapital skulle flockas. 

Bit för bit trycks det opassande undan för att ge plats för ljusa, fräscha lokaler för dem som har råd. Den kreativa klassen ska komma till räddning och bistå med både tolerans och tillväxt. Nu var det ju bara det där med det ekonomiska kapitalet. Den kulturella medelklassens anställningsvillkor blir alltmer otrygga, det ekonomiska kapitalet är inte lika starkt som det kulturella och nedrinningseffekten uteblir – kritik som har riktats mot Richard Florida. 

Hur ska då en kommun hantera sina gamla industribyggnader när det ska byggas kulturcentrum? Att lyssna på föreningslivet verkar vara en god idé. Men  i slutändan består även dessa föreningar av människor, människor som gör sociala förflyttningar och som är med och driver på gentrifieringprocessen, vare sig de vill eller inte. 

Fakta | Arbetarområdens medelklassifiering

- Gentrifieringsbegreppet introducerades av forskaren Ruth Glas på 1960-talet och ses i dag som ett vedertaget begrepp som innebär att ett områdes sociala status höjs genom påkostade renoveringar eller genom att nya samhällsklasser flyttar dit. I början av 2000-talet blev den amerikanske professorn Richard Florida de levande stadskärnornas profet.

- Boken »Den kreativa klassens framväxt« kom 2002 och i den hävdar Florida att kluster av bohemer leder till ökat välstånd för ett område.

- På senare år har Florida beskyllts för elitism och för att hans teorier bidragit till den ökade ojämlikheten i städer.  

Källor: Stockholms stad (2017), Värmdö kommun (2015).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera