Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hellre fyra språk än etta i syslöjd

En skola som vill vara lika för alla är egentligen en skola för ingen alls.

En skola som vill vara lika för alla äregentligen en skola för ingen alls.

Ett kattkoppel i makramé.

Det dyker upp i minnets gömmor när jag övar spanska glosor med äldsta dottern.

Ett koppel till en katt? 

Makramé, vad är det?

Tja, det var vad jag tvingades ägna tid åt i sjätte klass i stället för att få lära mig spanska. Att sitta av tid på syslöjden och lära mig tvinna snören i olika slags flätor och knopar. Förr i världen tidsfördriv för sjömän. För mig totalt slöseri med tid, när jag kunde lärt mig ett tredje språk i stället för hur man flätar hängande korgar att ha balkongblommor i eller gör en hemskt ful handväska.

I protest tillverkade jag ett blått koppel till min katt Minus. Han strövade alltid fritt, obekymrad och okopplad, och min syslöjdslärare Birgitta verkade känna det på sig. 

Min entusiasm för makramé var ungefär lika stor som den för den traditionella brodyren Hallandssöm, eller att sy min egen »garderobsreda«.

Träslöjden var ännu värre, där var jag dessutom rädd. Rädd för alla otäcka borrar och svarvar och för den store arge läraren Stig med flammande rött skägg. Han brukade hålla upp mina taffliga snickerier och håna dem inför klassen. Spiken som sticker upp ovanför de andra lockar som bekant hammaren att slå. 

På högstadiet tillkom NO-tekniken, nu skulle vi jobba med metall och jag lade en hel termin på att göra en oanvändbar kapsylöppnare. Jag hade en etta på allt jag tillverkade och en femma på alla teoretiska prov om kul- och penhammare. Naturligtvis borde jag och de andra mer läsbegåvade inte ha varit på de här lektionerna och påverkat medelbetygen för de verkligt intresserade och praktiskt begåvade. Och de eleverna borde i sin tur ha fått slippa mer än de basala teoretiska kunskapskraven och kunnat fokusera mer på det som de var bra på.

Jag vet inte hur ofta jag under lektionstid satt och väntade in långsammare klasskamrater. Ingen fick dra iväg för långt i något ämne.

Alla visste på millimetern vem som var klassens tuffaste kille, vem som var den snyggaste tjejen, vem som läste extra hos Ugglefröken Inga, hon med ugglan på dörren. Vi kunde hackordningen. Men vi skulle låtsas att alla var lika bra på allt och alltså måste alla göra samma saker.

Vi var flera som gärna skulle ha börjat läsa ett andra språk redan på mellanstadiet, utöver engelskan, för att på högstadiet sedan ha fått fylla på med ett tredje och på gymnasiet ett fjärde. Språken är förstås bara ett exempel på teoretiska ämnen som vi kunde och borde ha fått lägga vår tid på hellre än att svarva och att koka potatis på hemkunskapen.

Ja, det är rätt med basal undervisning i bild, slöjd och musik de första skolåren, att låta alla barn känna på skapandet, att erbjuda alla möjligheter. 

Efter det ska skolan våga se och erkänna att alla är olika. Lika mycket värda, men olika bra på olika saker.

Det låter som floskler och borde vara självklarheter, men är det inte. Den svenska skolan i dag är mer differentierad än på min tid men långt ifrån tillräckligt flexibel. 

Båda mina föräldrar var lärare och en av mina systrar är det. Många är de köksbords-samtal som vi har haft kring en alltmer kravlös skola. En skola där de som har det svårt för sig alltid drabbas hårdast och där de duktiga klarar sig men inte får växa fritt, där begåvning går till spillo när ribban alltid läggs på lägsta möjliga nivå.

Visst är jag glad att min lilla dotter gör söta bläckfiskar i garn i skolan. Men jag skulle bli ännu gladare om de fick lära sig de mest basala stavningsreglerna. 

Men nej: »Vi är glada att de vill skriva alls, stavningen kommer med tiden.« 

Kattkoppel och makramé. Smaka på det.

Jennifer Wegerup är journalist. Läs hennes krönikor här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera