Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Regeringsbildare?

Blogg

Hur tokiga är de?

Är en socialdemokratiskt stödd radikalliberal regering som inte kan driva sin politik det enda de etablerade partierna kan enas om?

Jaha, idag får vi se om svenska politiker har blivit precis så tokiga som de verkar, eller om det bara är liberala ledarsidor och en och annan statsvetare som får dem att verka tokiga.

Sverige kommer inte att gå under om Annie Lööfs dröm går i uppfyllelse och hon blir vår första kvinnliga statsminister. Det är visserligen långt dit, även om hon i dag skulle få talmannens uppdrag att sondera möjligheterna att bilda regering. Har man bara lite drygt åtta och en halv procent av rösterna, lika mycket som Olof Johansson fick i valet 1991, är det ett fasligt stök att få ihop sitt underlag.

Ingen skulle förstås ha fått den befängda tanken att be Olof Johansson bilda regering 1991, även om en borgerlig regering då behövde åtminstone passivt stöd från Ny demokrati, men sådant är det ingen idé att orda om. Det är andra tider nu.

Skulle Annie Lööf få frågan och lyckas samla stöd, vore Centern rejält bakbundet. Det är, som konstaterats av den minoritet som ännu bryr sig en aning om sakpolitik, inte alls ett mittenparti. Snarare motsatsen. Det har politiskt blivit ett slags idéparti för urbana liberaler, en fusion mellan Ayn Rand och Gustav Fridolin. På ytterflanken både på höger-vänster-skalan och på GAL-TAN-skalan.

Särskilt mycket av den nya, radikala centerpolitiken skulle en centerregering därför antagligen inte få stöd för i riksdagen. Däremot får man väl anta att det blir en hel del socialdemokratisk politik. Själva poängen med att Centern vägrat att släppa fram en moderat-kd-regering, trots att den skulle ha tre gånger så stort stöd i riksdagen, är trots allt att de vill att Socialdemokraterna ska vara med och påverka, inte Sverigedemokraterna.

Så man kanske kan säga att Centern har börjat ta formen av en ännu märkligare fusion, den mellan Ayn Rand, Gustav Fridolin och Stefan Löfven. Och lägg till det att en hyfsad skara centerpartister i landet är oreformerade och snarare hör till den gamla ideologilösa bondecentern, än den nya Stureplanscentern.

Ayn Rand, Gustav Fridolin, Stefan Löfven och Axel Pehrsson-Bramstorp? Det är alltså den skvader som nu beskrivs som den mest realistiska regeringsbildaren av en del etablissemangsröster.

Det är mycket möjligt att de har rätt, för det är mycket möjligt att svenska politiker blivit precis så tokiga. Det är det vi får en bättre aning om i dag.

Skulle det vara så är det rätt lönlöst att kämpa emot. Som många påpekat i samband med regeringsbildningen kräver en del processer tid för att leta sig fram till något slags stabilt resultat. Det är alldeles sant. Det gäller även för den större process, som handlar om att de etablerade partierna till slut ska acceptera att väljarna röstat på ett sätt som de ogillar. Det är mycket möjligt att den processen måste dras ytterligare ett varv mot förnekelse, innan det vänder. Kanske måste en riksdagsmajoritet straffa väljarna genom att släppa igenom något så märkligt som en socialdemokratiskt stödd radikalliberal minoritetsregering, som gärna vill ha öppna gränser och avskaffad arbetsrätt, men antagligen inte kan få någotdera. Bara som en markering mot väljarna.

Uppsidan är att det inte kan bli mycket konstigare efter det. Möjligen kräver stämningen att samlingsregeringen – den vi brukar använda i krig – testas också. Men sedan måste väl till och med krisande partister ta ett djupt andetag och acceptera att saker och ting förändrats?

Eller?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera