Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Men välj då!

Allt som krävs för att få en regering är att mitten bestämmer sig. Det är mittenpartierna, inte Sverige, som krisar.

Man ska aldrig underskatta svenska partipolitikers förmåga att krångla till det. I valet mellan att ge Ulf Kristerson en ny chans, eller att ge Annie Lööf en möjlighet att bli Sveriges första kvinnliga statsminister, valde talmannen ingendera.

Det börjar nästan kännas som det enda korrekta valet.

Det är ingen katastrof om det dröjer lite till innan vi får en ny regering. Det sägs visserligen att det finns en rad reformer som är viktiga att genomföra, men de reformerna var ungefär lika viktiga att genomföra under de senaste ett eller två åren. Då hände inget särskilt.

En regering är inte en garant för att något behövligt faktiskt blir av.

Förr eller senare borde vi ändå få en regering, för ordningens skull. Men eftersom nästan alla, särskilt mittenpartierna, är helt fixerade vid vilka de inte kan dela valurna med och eftersom det är ett fasligt fokus på fantasiregeringar istället för de faktiskt möjliga, finns inte så mycket poäng med att låta någon veva det här positivet ett varv till.

Det är alltså möjligt att talmannen gör rätt. För stunden.

Men om den gruppterapi som ska ske imorgon inte löser upp några centrala neuroser och för gott tar död på de mest bisarra önskedrömmarna, är det dags att kräva att partierna i mitten bestämmer sig. För det är där problemet finns.

Mittenpartierna har lovat oförenliga saker i valrörelsen. Vi kan alla förstå att det gör ont. Men att hålla hela landet gisslan under överskådlig tid, därför att Jan Björklund och Annie Lööf inte vill ta konsekvenserna av att de lovat verklighetsfrämmande saker, är lite väl magstarkt.

Både Liberalerna och Centern säger fortfarande att de vill ha Ulf Kristersson som statsminister.

Men så rösta på honom, då!

Då är ju saken klar. Att det med säkerhet blir problem längre fram i mandatperioden är en annan sak. Det blir det antagligen oavsett hur det här problemet löses i dag.

Eller, om det här med Kristersson vid det här laget bara är löst prat, välj då att göra en helomvändning, sedan ni röstade bort Löfven.

Släpp fram Löfven igen!

Man behöver inte tycka om Socialdemokraternas, Moderaternas eller Kristdemokraternas positioner i regeringsfrågan, men de är åtminstone begripliga. Att liberaler och centerpartister med önsketänkande och motstridiga garantier omsorgsfullt målat in sig i respektive hörn och att färgen de använt är extremt långsamtorkande, är beklagligt. Men det är deras problem, inte Sveriges.

De här partierna kan rimligen inte förvänta sig att hela världen ska stöpa om sig, för att göra deras ohållbara löften möjliga att hålla.

Det är vad talmannen, på ett finkänsligt men tydligt sätt borde göra klart under terapisessionerna i morgon. Och tar det inte skruv är det lika bra att sätta igång att rösta i riksdagen och tvinga velpellarna i mitten att visa färg.

Woody Allen har vid det här laget gått i terapi i över 50 år. Det verkar inte ha hjälpt honom nämnvärt att komma vidare. Mittenpartierna verkar lida av ungefär samma dilemma, men utan att det resulterar i någon underhållning värd namnet.

Låt dem ligga på soffan och oja sig en dag till. Men sedan räcker det.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera