Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Teatern som lokalreporter

I takt med att den lokala mediebevakningen minskar har en oväntad aktör trätt i dess ställe.

Västerås en gråmulen tisdag i september. Jag befinner mig på en buss tillsammans med ensemblen för Västmanlands teater. Vi ska plåta för en artikel om uppsättningen »Den stora branden« och är på väg till naturreservatet Hälleskogsbrännan; en plats som numera blivit till en anläggning för katastrofturism – med utkikstorn, toalett, bussvändplats – mitt i den nedbrända skogen.

Manus bygger på autentiska berättelser, insamlade genom intervjuer och frivilliga bidrag från folk som var där när det hände. Det vill säga 2014, när 14 000 hektar skog brann ner, folk flydde för sina liv och över 1 000 personer evakuerades. Då måste också bildmaterialet kännas autentiskt, tas på platsen där den riktiga händelsen ägde rum, inte inne på en dammig teater.

En gissning är att det kommer att bli rusning till teaterns biljettkontor, med besökare som kanske inte normalt brukar gå på teater. För vem vill inte se den lokala samtiden gestaltad på en scen, kanske rent av höra sin egen historia förvandlas till teater?

Det senaste decenniet har en mängd liknande uppsättningar poppat upp som närodlade svampar på landets regionala scener: teater som hämtar näring ur den lokala myllan, ur verkliga och aktuella händelser. De kan handla om allt från renskötsel till flyktingpolitik, med den gemensamma nämnaren att materialet baseras på just ortens röster.

Kanske är det bara en slump att det har skett parallellt med att den lokala mediebevakningen på framför allt riksnivå har minskat under samma period, tänk såväl SVT som TV4 och nu senast Mittmedias nedskärningar. Men en empirisk undersökning, min egen erfarenhet av att ha bevakat scenkonst rikstäckande i drygt 20 år, ger en tydlig bild: Intervjubaserad teater har ökat markant utanför storstadsregionerna.

Bara i höst räknar jag till ett tiotal. Några exempel: »När vi träffade varann« (Riksteatern) handlar om hur nyanlända och redan etablerade svenskar möttes från varsin sida verkligheten hösten 2015. I en TT-artikel säger manusförfattaren Joakim Rindå att han med uppsättningen vill »lyfta det som han inte tycker ryms i nyhetsrapporteringen och debatten som fokuserar på problem och påfrestningar«.

Vidare bygger Monica Wilderoths »Lupinerna« på intervjuer hon gjort med kvinnor med olika bakgrund, bosatta i Östergötland. Oktoberteaterns »Mödrar på flykt« är baserad på tre generationer kvinnor som alla har flytt sitt hemland, vilka här också står på scenen.

Journalistisk teater är ingenting nytt. Det sysslade teaterbranschen med redan på 60- och 70-talet. Men på 2000-talet återföddes den alltså. Kanske som en reaktion på 80- och 90-talets mer borgerliga och inåtvända uppsättningar i Sverige, tänk Noréns pjäser vid den tiden.

Men om formen förr var politisk, en skrikig plakat­teater med versaler, så är dagens mer av sorten som hamnar på kultursidorna i en tidning. Mindre av plakat, mer av förhöjd scenkonst i gemener.

En av den nya, intervjubaserade teaterns pionjärer är Mattias Andersson som med sina »Mental states«-pjäser (»The mental states of Gothenburg« 2006, »The mental states of Sweden, 2013 och »The Mental States of Sweden in dance«, 2017) skapade ett slags förhöjd realism i drömspelsform.


Så, var i
grundar sig intresset för en samtida verklighet på teatern? Självklart är det symptomatiskt för vår tid – och ett ömsesidigt beroende mellan teatern och lokalbefolkningen i en ny digital era. Här har interaktiva fenomen som sociala medier, bloggosfären och medborgarjournalistik banat vägen. I dag accepterar många inte en passiv medie- eller nöjes­konsumtion, utan tar i stället saken i egna händer, blir lika mycket medproducenter som konsumenter. När teatern väljer att ta in lokala röster på scenen så är det en naturlig fortsättning på en demokratisk kulturutveckling som har pågått i snart två decennier.

Samtidigt är ju scenkonst baserad på dokumentärt material inte synonym med verkligheten, och strävar inte heller alltid efter det. Därmed skiljer den sig från journalistiken och bör snarare ses som ett fördjupande komplement. Mer terapi och filosofi. För den verklighet som visas på scenen är alltid en konstnärlig tolkning och förhöjning.

En reflektion i marginalen är att nämnda exempel på intervjubaserad identitetsteater – som tillfredsställer ett behov av att stärka den lokala identiteten – huvudsakligen sätts upp på små orter. Mindre vanlig är i varje fall förekomsten i Göteborgs, Stockholms och Malmös respektive innerstad. I de fall det förekommer i de större städerna så är det i stället ofta i miljonprogrammens Rosengård, Angered och Botkyrka.

Vad kan man dra för slutsatser av det? Handlar det om den kulturella överklassens koloniala blick på vad vi kallar utsatta områden? Ett välmenande utforskande av det andra, det främmande som inte är förknippat med finkultur – och därmed inte en del av oss själva?

Det är en aspekt. Men lika mycket kan det vara viktiga demokratiprojekt, en form av devising som ger de ohörda röst och kropp. Här får utsatta, nyanlända och okända möjlighet att vara ortens centrum för en kväll (eller säsong). På samma sätt som museerna på senare år har samlat röster från gatan. Exempelvis Nordiska museet med »Migrationens röster« (2015) och förra året Stockholms Stadsmuseums och Länsmuseets insamling av röster och annan dokumentation kopplad till terrorattentatet på Drottninggatan.

Att sätta upp teater baserad på lokala röster – och med ett lokalt tema som utgångspunkt – är förstås också ett alldeles utmärkt sätt för teatrarna att få folk i trakten att gå på teater. Spekulativt eller inte, de 21 länsteatrar som byggdes upp som en följd av den nya kulturpolitiken från 1974 – med målet att hela Sverige skulle leva och få ta del av kultur – har sett sina anslag minska konsekvent under 2000-talet, alternativt inte fått dem uppräknade i förhållande till stigande löne– och pensionskostnader. Det gör dem ekonomiskt sårbara. Att dra publik till uppsättningarna är därför en förutsättning för att överleva.

Samtidigt sliter landets dramatiker och teaterförläggare sina hår. Senare års dramatik som i mycket bygger på devising riskerar att leda till ett minskat intresse för mer traditionella pjäsmanus, skrivna av en enda författare på kammaren. Å andras sidan kan dramatikern i stället få en annan roll, den som dramaturg och projektledare för alla de berättelser som fortsatt ändå behöver bearbetas och skrivas ihop till fungerande dramatik.

Återstår att se hur lång hållbarhet denna typ av bruksdramatik med bäst före-datum har i framtiden. Om den blir tidsdokument – eller bara samtidsfragment. Men går public service samma väg som i Danmark just nu, så är den analoga och fysiska teatern snart den enda subkulturella plattform vi kan mötas på för att spegla samhället. På riktigt, fast på låtsas.

Fakta | Tio uppsättningar med lokala och/eller intervjubaserade teman hösten 2018

Giron Sámi Teáhter:  »Arven du fikk«. En monolog om att vara renskötare. samiteahter.org/forestallningar/arven/

Länsteatern Gotland: »Vi är här«.  En dansföreställning om att vara ung på Gotland, skapad utifrån unga g§otlänningars egna minnen. ltpg.se/forestallningar/vi-ar-har/

Teater Västernorrland: »Fyra spänn city«. En ungdomspjäs som har tagits fram tillsammans med klass 5 på Hellbergsskolan i Sundsvall. teatervasternorrland.se/evenemang/fyra-spann-city/

Regionteatern Väst: »Kommunen«. Bygger på intervjuer med människor i en av Västra Götalands kommuner. regionteatervast.se/forestallningar/kommunen/

Teater Västernorrland: »Fyra spänn city«. En ungdomspjäs som har tagits fram tillsammans med klass 5 på Hellbergsskolan i Sundsvall. teatervasternorrland.se/evenemang/fyra-spann-city

Östgötateatern: »Lupinerna«.  Intervjuer med kvinnor bosatta i Östergötland, om deras syn på frihet. ostgotateatern.se/pa-scen/166 

Västmanlands teater: »Den stora branden«. Om just den stora branden i Västmanland 2014, baserad på intervjuer med dem som var där.  vastmanlandsteater.se/forestallningar/den-stora-branden/

Folkteatern i Gävleborgs län: »Framtiden i mig«. Baserad på ett femtiotal intervjuer med invånare. folkteaterngavleborg.se

Riksteatern: »När vi träffade varann«. Baserad på verkliga berättelser som samlats in från hela landet. riksteatern.se/forestallningar/nar-vi-traffade-varann/

Riksteatern i samarbete med Rats teater: »Spegla mig«. Framtagen i samarbete med unga tjejer. riksteatern.se/forestallningar/spegla-mig/

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera