Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Vad jag lärde mig av att springa 100 km

BLOGG

Det var en ljummen natt, när jag stönade mig genom 67:e kilometern. Klockan var närmare fem på morgonen och jag hade sprungit hela natten. Starten hade gått vid sex kvällen före. Tävlingen gick ut på att springa så länge man ville: mitt mål var 100 kilometer.

Det var då jag tänkte – vad sysslar jag med?

Det råder en fenomal löparboom i Sverige och resten av världen för den delen. Den har varit ihållande i många år nu. Alla springer och det märks även inom mode: sport och hälsosam livsstil är det som gäller. Modeföretagen och sportklädesjättarna har inte bara hoppat på tåget utan också varit pådrivande.

Sportjätten Nike investerade mångmiljonbelopp i Breaking2, som syftade till att försöka spränga tvåtimmarsgränsen, för ett maraton där OS-mästaren Eliud Kipchoge sprang på 2 timmar och 25 sekunder i fjol.

Att löpning har anammats av så många beror sannolikt på billigare teknik. Först var det mobilen, plötsligt kunde man via appar såsom Runkeeper mäta sin löptur.  Prestationerna kunde sedan delas på sociala medier.  Att Springa och lyssna på en podd eller musik samtidigt.

Träningarna har sedan drivit intresse för att också springa lopp. För arrangörer har löpartävlingar blivit en ny guldgruva. Även jag trillade dit och några veckor före starten i Täby Extreme Challange denna vår anmälde jag mig till loppet.

Jag var ovetandes om hur ett ultralopp utförs. De vänner som springer nöjer sig som längst med maraton. Jag kom dit, med vattenflaska i hand och inget mer.

Redo?! Redo.

Löpning är kanske den enklaste av idrotter. Nästan alla kan prova på, vara med och alla tävlar mot sig själva. Prestationen är privat – om man inte vill basunera ut den för omvärlden.

Vad som lockar mig och kanske många andra är idén om prestation. Vårt moderna arbetsliv är allt för komplext för att kunna bedömas i termer om dagen varit lyckad eller ej. Ett lopp däremot ger besked. Om du klarade att springa 42 kilometer eller inte. Det är binärt om något.

På natten, när jag redan hade sprungit 67 kilometer och stod med ytterligare 33 kilometer framför mig, översköljdes jag av ett stort antal motstridiga känslor. Varför gör jag detta? För att i nästa stund tänka att månen är ute, det är ljummet och behagligt. Hörs gör bara stönen från löpare som kämpar sig genom det yttre mörkret och möjligen även det inre, om man befinner sig i en mental svacka. Alla inneslutna i sina huvuden – de vickande pannlampor i natten på påtagligt nedsänkta huvuden som befinner sig nästan i en löparbön. Inte så lite religiöst.

Jag har inte velat skriva om det, men som en konvertit svårligen kan låta bli skriver jag ändå dessa rader. Att springa ultralångt var bortom prestation, det var en slags inre kamp från vilken man kunde dra ett antal lärdomar. Det var en tuff lärare, men liksom allt det som gör ont är oftast bra. Varat och lidandet, ungefär.

I Affärsvärlden undrade kolumnisten Laura Hartman för ett tag sedan hur en man i 40-årsåldern, företagsledare och allt, hade tid att springa ultralopp.

Johan Steene, ultralöpare, jämförde det i en intervju med DN som en andlig dimension: »Det är en klarhet, kanske lite som att vara i paradiset eller uppnå Nirvana.«

Jag ser det lite annorlunda. Att springa 100 kilometer, det är att bestämma sig för att göra något – som på alla sätt känns svåröverkomligt – och där det inte finns något yttre tryck (man springer ju inte för att rädda livhanken), annat än sin egen inre önskan. Det är ett relativt ofarligt sätt att mäta sin viljestyrka.

I näringslivet är det tämligen vanligt – hur många är det inte som senaste åren gett sig i kast med triathlon? Många är männen runt 50 som satsar på prestationer i närmast elitnivå. Då framhålls de negativa sidorna – att de straffar sina kroppar, men man glömmer de positiva sidorna.

Färsk forskning visar att prestation i idrottssammanhang har stor bäring på mentala förmåga att utföra detsamma i andra sammanhang. Det är kanske inte nytt, men nya studier har visat att det mentalt jobbiga i att springa kan simuleras även framför en dator. De som kunde stå ut med tråkigt framför en dator kunde kunde också förbättra sin förmåga att springa långt.

Ultralöpning är något så otidsenligt som att lära sig ha fasligt tråkigt väldigt länge samtidigt som en molande smärta i kroppen lägger sten på den mentala bördan. Den fysiska delen är kanske är hälften så tung som den mentala. Att ha tråkigt, vara mestadels själv och med ett hinder och en uppgift borde ordineras till en hel ungdomsgeneration.

Som all religion, som allt annat som utsöndrar endorfin, vill man upp igen – ge sig på det igen. Så man sitter där på sena kvällen, skickar över tusen spänn för anmälan till ett nytt lopp. För att om någon vecka eller så återigen befinna sig i sin ensamhet, utmattad – men ändå vilja fortsätta framåt. Som ett litet liv i livet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera