Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Volvo, villa, vovve!

Greta Thurfjells artikel om konservatismens lockelse och ”huskvinnan” sätter ord på kulturradikalernas dåliga samvete.

Känslan vill inte riktigt lägga sig: att det är något annat än det uppenbara, som gör så många så sneda på Greta Thurfjells artikel om ”huskvinnans återkomst” och ”konservatismens förbjudna lockelse”.

Det är ju en klassisk provokationsartikel av just det där slaget som skribenter använt sig av sedan urminnes tider, för att mejsla ut sitt varumärke. Det viktigaste i artikeln är i den bemärkelsen reaktionerna på den, eller kanske snarare reaktörerna. Att välja rätt motståndare och sedan dra fram dem ur redaktionskorridorerna, är a och o för en skribent på väg uppåt.

Inget anmärkningsvärt där, alltså.

Skicklig är hon, också, Greta Thurfjell. Betydligt skickligare än de flesta av sina kritiker, som klampar på med tunga steg, rynkade pannor och sammanbitna käkar. Hennes text till försvar för en traditionell, eller åtminstone stereotyp, kvinnoroll balanserar genomgående på eggen mellan allvar och ironi, lätthet och analys, pose och ideologi. Inget av det här kommer att fastna på Thurfjell, om hon bestämmer sig för att byta fot. Det är hennes belackare som klampar i sina egenriggade fällor och återvändsgränder.

Ovanligt väl genomfört, alltså, men inget okänt.

Vad är det då som ger mig den där känslan att det finns något mer här?

Egentligen är Thurfjells text en artikel i exotismgenren. Ungefär som Svenska Dagbladets reportage i januari från ”Heimdalgrottan”, den konservativa studentföreningens lokal i Uppsala. En slags kittlande lek med ”det andra”.

Det är en sida av saken. Den andra sidan är det motsatta.

Det här är också en kittlande lek med det alldeles normala i de flesta svenskars liv. Det exotiska är exotiskt, enbart för en smal krets kultur- och ideologiproducenter i svensk offentlighet. Och egentligen, antagligen, inte ens för dem.

Här närmar vi oss något.

Det som verkligen upprör, börjar jag ana, är att det här är en artikel av en 24-åring som sätter ord på 30- och 40-åriga kulturkvinnors dåliga samvete – för all del en och annan kulturmans också. Thurfjells storasyskon på kultursidorna håller själva långsamt och ohjälpligt på att falla in i konvention och tradition, liksom de flesta när de blir vuxna. Vad ska de göra med sin radikalitet, sin normkritik och sin kamp mot strukturer, när deras egna liv börjat sätta sig i samma form som föräldragenerationens? När de blivit bekväma, snarare än okonventionella?

Det är förstås en trivial ångest, som också den tillhör konventionen och traditionen. Men i kulturbranschen får den en ideologisk udd.

Greta Thurfjell är helt enkelt en fräck lillasyster som gapar Volvo, villa, vovve – de tre ord storasystrarna till varje pris försöker undvika.

Det är rätt kul i all enkelhet.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera