Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Annika Sundbaum-Melin var lika lite duktig flicka som Amy Winehouse

Journalist och författare, avled i oktober, 56 år gammal.

Jag tror att Annika Sundbaum-Melin skulle ha blivit synnerligen förvånad över att hennes död var en nyhet som noterades av TT och publicerades i de flesta svenska tidningar.

Och inte bara det – även i SVT var det med stort i Kulturnyheterna.

K-u-l-t-u-r-n-y-h-e-t-e-r-n-a. Fucking Kulturnyheterna.

Annika Sundbaum-Melin skulle chockad och en smula skeptiskt ha noterat det och trott att det var en bisarr dröm utan någon som helst förankring i verkligheten.

När hon sedan fick läsa Jan-Olov Anderssons runa i Aftonbladet skulle hon ha nickat förtjust, men undrat om det var en riggad tidning någon visat henne för att göra henne glad. Skeptiskt skulle hon ha noterat att Andersson hyllade hennes rättspatos och intervjuade mig om vad jag tyckte om henne, jag som en gång anställde henne på Aftonbladet och sedan tog min skakiga chefshand från henne när jag snabbare än en avlöning flydde med mitt luggslitna ledarskap.

Och ännu mer chockad skulle hon ha blivit över att en tidskrift som Fokus publicerade en runa över henne.

A-n-n-i-k-a  S-u-n-d-b-a-u-m-M-e-l-i-n. Fucking Annika Sundbaum-Melin. Kvinnan som en gång beskrev sig som ett »vandrande världskrig«.

Däremot tror jag att hon skulle ha blivit en smula rörd över att det var jag som skrev runan.

Jag minns fortfarande det brev hon skrev när hon sökte jobb på Aftonbladets nöjesredaktion. Jag minns samtalet vi hade på redaktionssoffan när jag försökte genomföra någon sorts intervju med henne. Jag minns fortfarande övriga redaktionens blickar på henne. Jag minns fortfarande känslan jag hade efteråt.

Jag har aldrig – vare sig förr eller senare – träffat en människa som så totalt avviker från normen.

Normala kvällstidningsjournalister gillade inte hårdrock. Normala gillade Springsteen och Costello. Normala gillade inte att prata alltför öppet om sitt sexliv. Eller jo, det gjorde väl en del, men de var nästan alltid killar. Och nästan alltid töntiga killar.

Normen var inte heller blondering, latexhöfter, leopardmönster, Anchor, fostrade i bakrummen på någon festival. Inte rädda för något. Allra minst för någon svärmorsdröm i Motörhead.

Normala var inte heller stämplade som handfast arbetarklass.

Normala var duktiga fickor från förorternas medelklass. Sundbaum-Melin var lika lite duktig flicka som Amy Winehouse.

När hon skulle instruera en syster i journalistyrket i det legendariska rökrummet i Aftonbladets lokaler, Globen, våning fem, sa hon:

– Det underlättar att vara lite slampig och ha sprit i kroppen.

Så fick man självklart inte säga, om man var en smula normal, men Annika var inte särskilt normal.

Annika var verkligen unik. Ingen annan hade den utstrålningen, det kontaktnätet, det livet. Det var en enorm tillgång för en folklig tidning som Aftonbladet och när hon utvecklade sig till testpilot för diverse behandlingar av typ ballongsprängning av sin egen mage var det stor läsning.

Hon slutade på Aftonbladet efter tolv år. Det var inget lyckligt slut. För någon. Då var jag långt borta. Hon blev en tillgång på Expressen feature genom sitt unika kontaktnät av människor som testade all världens usla metoder, relationer och preparat. Stor journalistik ändå. Ingen annan gjorde de jobb Annika gjorde. Ingen annan kunde.

Sedan blev hon rätt olycklig. Vi träffades några gånger. Åt middag. Pratade via Facebook.

Jag sa att hon var min idol, men det trodde hon inte på och kanske var det inte ens sant, just då.

Men hon var min idol. Jag kände släktskap. Vi behövde varandra. Hon hade behövt mig. Jag behövde henne. Hon var min bästa värvning.

Hennes sista år var skit, sa hon. Bränder. Stalkers. Rättstvister. Fattigdom.

Jag kunde inte hjälpa henne. Försökte inte ens. Sedan dog hon.

Skulle jag sammanfatta hennes gärning så var hon en kvinnlig förebild av enorma mått bland kvinnliga rockjournalister. Då fanns hon och Susanne Ljung. Sedan var det tomt. Män fanns det hundratusentals. Bara i Sverige. Och så Annika. Hon var unik. Hon var självironisk, målmedveten, stark, rolig, galen och röjde vägen för nutida storheter som Sofia Bergström och Annah Björk.

Men mest av allt var hon unik.

Ingen var som Annika.

Ingen kommer att vara som Annika. Ingen kommer att orka vara som Annika.

Jag älskade henne.

Inte tillräckligt. Men jag älskade henne.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera