Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Är vi redo för #jagsjälv-feminism efter metoo?

Bara ett år efter metoo verkar feminismen jobba i uppförsbacke. För två år sedan röstade 53 procent av USA:s vita kvinnliga befolkning på Donald Trump. Och i Sverige fick Fi bara 0,4 procent av rösterna trots att svenskarna rankade jämställdhet som den tredje viktigaste frågan inför valet. På fyra år har andelen svenska män över 30 som kallar sig feminist halverats, enligt Svd/Sifos senaste mätning.

Till och med instagramfeminismen har svårt att hävda sig mot boomen av nya mammainfluencers traditionella projicering av kärnfamiljen. Den handbollspelande aktivisten Linnéa Claeson och kroppsaktivisten Stina Wolter är tydligen helt »ute«.

 Är det ett uttryck för den medvetna medelklassens leda inför den urvattnade, uttjatade livsstilsfeminismen? Det menar i alla fall Moa Wallin från den konservativa podcasten Della Q och Greta Thurfjell, i den senares DN-reportage »Huskvinnans återkomst och konservatismens förbjudna lockelse«. Reportaget, som få kan ha missat, har av många tolkats som att Thurfjell längtar efter kvinnans återgång till platsen framför spisen och till det traditionella hemmafrulivet, vilket inte är poängen.

 Med »huskvinnan« anspelar hon på det nedsättande uttrycket »husblatte« – någon som förråder de sina. I hennes fall sitt kön, eller snarare PK-feminismen, då hon känner en dragning till att vara »manstillvänd« – som att göra sig behaglig och lyssna på mäns långa utläggningar.

 Men de mest avskydda huskvinnorna måste väl ändå vara de kvinnliga Trump-anhängarna. 

Trots att USA för första gången hade en kvinnlig presidentkandidat, valde en majoritet av den vita kvinnliga befolkningen i stället attrösta på den mest misogyna presidentkandidaten i landets historia. Varför?

Svenska Dagbladets korrespondent Jenny Nordberg skrev nyligen en intressant analys där hon försökte ta reda på just detta. Hon intervjuade republikanen Malinda Campbell som förklarade: »Jag är en republikansk kvinna. Jag är tuff. Jag växte upp på en farm och jag har träffat många sådana män. Presidentens sätt att prata förolämpar mig inte ett endaste dugg. Han är en av grabbarna och han är en affärsman. Tack gode GUD att vi har en normal människa i Vita huset säger jag!«

Hon driver ett företag med ett tjugotal anställda, och tackar Trumps avregleringar och skattesänkningar för att hon kunnat anställa fler och utöka verksamheten. 

»Jag vet bara att det han gör fungerar«, säger hon.

Det viktigaste är familjen, sedan hur man ska försörja den.

»It’s the economy, stupid!« – strategen James Carvilles klassiska råd till Bill Clinton när han vann valet 1992, fungerar alltjämt.

Detta vet även Trump, som inför mellanårsvalet riktade sig till just kvinnor med en kampanjfilm där en arbetande kvinna försörjer sin familj.

»Det går att arbeta för jämställdhet utan att kalla sig feminist, och det går att kalla sig feminist utan att arbeta för jämställdhet«, deklarerade Nina Åkestam, författare till boken »Feministfällan«, häromveckan på DN debatt.

Framför mig såg jag plötsligt den märkliga gruppbilden på fackförbundet Byggnads styrelse – bestående av enbart medelålders cis-män – alla obekvämt poserandes i handvirkade rosa så kallade »pussyhats«, som en jämställdhetspamflett på internationella kvinnodagen.

Republikanen Malinda Campbell har inte mycket till övers för kvinnor som iklär sig offerkofta, och antagligen inte män i pussyhats heller. »Vi andra är upptagna med att jobba och uppfostra barn och försörja oss. Jag är ingen ›metoo‹. Jag är en ›jag själv‹. Och jag går vidare«.

Precis så resonerar nog många kvinnor även i Sverige.

Identitetsfeminismen har slagit knut på sig själv. Det finns något förminskande i »tjejnätverk« och att man som kvinna per automatik förväntas vara intresserad av, bevaka och lyfta fram andra kvinnor. När man ständigt tvingas påminnas om, bedömas och uppskattas utifrån sitt kön så befästs snarare maktordningen som var tänkt att stjälpas. Det blir opportunistiskt, en karriärväg, att vara feminist. Men kollektivismen i feminismen riskerar att kväva individualismen.

Efter #metoo – #jagsjälv?

Michaela Abercrombie Simpson är journalist. Läs hennes krönikor här.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera