Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Bo Jonsson

Filmproducent och manusförfattare, avled i november 2018.

Några spridda minnesord till vännen, arbets- och lekkamraten Bo Jonsson:

Den 30 juli 1975 får jag ett brev: »Hej, jag skulle hemskt gärna vilja prata med dig om film. Jag har några idéer. Vore hyggligt om du kunde ringa mig. Hej igen. Bosse.«

Jag ringde och det blev starten på mitt samarbete med producent Bo Jonsson, ett samarbete som har resulterat i sju långfilmer samt ett otal trevliga men ibland skrämmande improduktiva manusmöten, gärna i gourmetmiljö och gärna på exotiska platser.

Vårt första trevande försök blev filmen »Repmånad eller hur man gör pojkar av män«. För att stimulera oss själva åkte vi ner till Snogeholm i Skåne och tänkte att den rofyllda miljön skulle öka vår kreativitet. Tyvärr skedde det motsatta. Vi blev lika rofyllda som miljön. Dock så bestämde vi en sak. Vi skulle försöka göra en »recognition comedy«, en igenkänningskomedi. Den så kallade breda filmen i Sverige var på den tiden mer av lustspelskaraktär. Jag har själv haft äran att bli regisserad av Ragnar Frisk i filmen »47:an Löken blåser på« där jag gör en sublim tolkning av den franske generalen »Pain Riche«. Nog om detta.

Bosse och jag hittade på en enkel formel: Hur gör vi svenskar i olika situationer och sammanhang och var gör vi det? Vi listade tänkbara teman. Bosse, som var reservare, föreslog att vi skulle börja med repmånad och då jag faktiskt gjort en repmånad så började vi skissa på en handling. Dramaturgi var en vit fläck på min karta eftersom jag mest ägnat mig åt »snabb humor« i tv. Efter några valhänta försök att göra ett fungerande synopsis kände vi att vi behövde hjälp så Bosse tog kontakt med den förträfflige Lasse Molin (»Bomsalva«, »Badjävlar«, »Den tatuerade änkan«, med mera). Han hjälpte oss att utforma några karaktärer och efter en viss skepsis från Filminstitutet (»Va? En militärfars!«) lyckades Bosse få loss lite pengar och så var vi i gång. Det bestämdes att jag skulle spela den velige underdogen Helge Jonsson (döpt efter Bosses pappa) och att naturfenomenet Janne »Loffe« Carlsson skulle vara motorn i filmen. Vår formel fungerade. Filmen sågs av över en och en halv miljon svenskar och detta trots en förödande besk kritik. Jürgen Schildt till exempel skrev att manuset rymdes på baksidan av ett frimärke. Bosse och jag svalde förtreten och tog fram vår lista över svenskars gemensamma aktiviteter. Vi bestämde oss för att börja med »Sällskapsresan« med undertiteln »Finns det svenskt kaffe på grisfesten?«. Första delen av manusarbetet bestod i att intervjua resebyråfolk och mycket av det vi fick höra var faktiskt för osannolikt för att ha med i filmen. Det bestämdes att jag återigen skulle spela underdogen men av någon anledning fick vi för oss att vi skulle byta namn på huvudfiguren, från Helge Jonsson till Stig-Harald som han faktiskt fick heta i manusversion ett. Jag tyckte Stig-Harald skavde lite, jag var inte riktigt nöjd med Harald och kom då på att jag har ju för tusan en morbror som heter Stig-Helmer. Där satt det! And the rest is history.

Vi var ju flitiga första åren men Bosse lyckades ändå klämma in andra projekt som Dusan Makavejevs »Montenegro eller Pärlor och svin« 1981 och Hrafn Gunnlaugssons »Korpen flyger« 1984.

Hela Bosse var ju film. Han började på Sandrews på 1960-talet och 1970 tillträdde han som chef för Filminstitutet. Efter en period på TV2 startade han Viking Film AB och det var i den vevan han tog kontakt med mig.

Hur var då Bosse att jobba med? Analytisk och empatisk är två egenskaper han hade, och trots kreativ stress då och då så har det varit genuint trevligt att arbeta och umgås med Bosse. Vi har rest mycket tillsammans, våra numera medelålders barn har lekt tillsammans och Bosse är orsaken till av vi sommarbor i samma idylliska by på Gotland.

En kort tid efter vårt senaste filmprojekt »The Stig-Helmer story« 2010 fick Bosse en allvarlig stroke och blev rullstolsbunden. Man kan väl säga att han hade en viss tur i oturen för talet och den intellektuella kapaciteten var intakt men hans fysik försämrades gradvis. Det är väl onödigt att påpeka att jag saknar honom men vi får säga som Hertha Hillfon sa när hennes man gick bort: »Han finns, han har bara gått och gömt sig.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera